Krönika: Den som bär sig själv är fri

Vad skriver en sån som jag om?

Någon som vuxit upp i ett arbetarhem, i hyreskasern, fostrad av två vänstersossar som var stolta över sin klass och över att bära sig själva. Någon som valde punken tidigt och den självdestruktivitet och nihilism livsstilen bar med sig i alkohol, droger och våld.

Jag vet hur lång vägen tillbaka är för den som gått vilse. Men jag vet också att det som lyfte mig ur skiten var den uppfostran jag bar med mig med tydliga koder som att göra rätt för sig, att stå för sina handlingar, att vara lojal och ärlig, att aldrig smita ifrån ett löfte och att ett förtroende innebär ett ansvar. Att den som bär sig själv är fri.

Idag är jag åter i arbetarklassen, en knegare, fastighetsskötare och förtroendevald i vår fackklubb. 

Det var inte helt givet, då jag först gjorde den klassiska resan från tillnyktring till att jobba med andra med missbruksproblem och sedan läste upp betygen för att ge mig på en akademisk karriär inom religionsvetenskapen. Hann med två år på universitet innan en skilsmässa och påföljande vårdnadstvist tvingade mig att hoppa av.

Att jag blev just fastighetsskötare var följden av en arbetsmarknadsåtgärd där jag upptäckte att jag trivdes utomordentligt med att använda både kropp och knopp. Här gav jag mig också in i den fackliga verksamheten, först som skyddsombud och huvudskyddsombud, sedan som sekreterare i klubben och nu som ordförande.

Medbestämmande, jämlikhet och reell makt för de som gör jobben är centralt i själva idén om socialism.

Jag som aldrig skulle gå med i något jävla fack fann mig snabbt tillrätta som förtroendevald och insåg att min uppfostran satt djupt i mig. Och jag köper principprogrammet som mitt fackförbund skyltar med, även det om att arbeta för demokratisk socialism.

Jag vet om att jag tillhör den närande klassen och att de tärande är fruktansvärt allergiska mot att vi plockar ner dem och tydliggör just detta; att det är vi som skapar mervärdet och det är inget vi ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för.

Vi skapar förutsättningarna för att det finns ett värde som övriga lever av.

Att mitt eget fackförbund då går med på en uppgörelse som går helt emot vad vi säger oss stå för, det gör mig helt enkelt rasande! 

För jag bryr mig inte om socialdemokratiska karriärister, jag skiter högaktningsfullt i deras ryggdunkande och deras ihåliga retorik! Det enda jag vill göra är att stå upp för medlemmarna i vår klubb, samarbeta med och stötta andra arbetare, oavsett om det är LO-förbund eller ej.

Det är ointressant vilken subgenre av socialism någon tillhör, eftersom medbestämmande, jämlikhet och reell makt för de som gör jobben är centralt i själva idén om socialism. Utan reell makt över min vardag och mitt liv är jag underkastad andras godtycklighet och dagsform. Det intresserar mig inte. Och därför är det fackliga arbetet och kampen avgörande.

Att undergräva den kampen är att underkänna mitt och alla andra arbetares värde, som människor och medborgare. Det är inte ok!