Sverker Olofsson: "Den utsatta människan ska få sista ordet"

Proletären träffar programledaren Sverker Olofsson, 71 år, på tehuset Mekka, ett par hundra meter från Umeå centralstation.

– Jag betraktar mig som en expert på caféer. Det är ett avslappnat sätt att umgås på. Jag älskar att fika, säger Sverker Olofsson och läppjar på sin kaffekopp. På bordet framför honom står ett fat med en vaniljbulle, då kardemummabulle inte fanns att tillgå på menyn idag. 

Det blir förstås naturligt att börja samtalet med konsumentmagasinet Plus, ett program i SVT som förmodligen de flesta tv-tittare har en relation till. Således också Sverker Olofsson som ledde det i 23 år. Det var ett stående veckoinslag i många hem. Programmet hade något för alla.

– Många lärare har berättat för mig att de använde Plus i sin undervisning. Yngre barn har kommit fram och berättat att inslaget när varor blev kastade i soptunnan var roliga, säger Sverker Olofsson och nämner att om han inte ägnat sig åt journalistiken helst hade velat bli lärare.

Att programmet blev så populärt som det blev tror Sverker Olofsson beror både på djuplodande saker och mer triviala.

– Vi lyckades under alla år hålla en bestämd, strikt hållning om att Plus skulle vara ett program för de svaga grupperna. Den utsatta människan ska alltid vara den som får sista ordet. Det ska inte vara en tant som får berätta hur hon på något vis har det jävligt, för att det efteråt ska komma en generaldirektör och säga hur det egentligen är.

Sverker Olofsson menar att de också vågade hantera moraliska frågor. Inte bara rätt och fel.

– Jag brukar säga till nya kollegor att om man ger sig på en bank så kan man inte utgå ifrån att banken har fel. De kan sin juridik och kommer alltid undan. Däremot om man attackerar dem från en moralisk aspekt, ”hur kan du göra så mot en människa som du ser inte har de resurserna?”, så kan man komma åt något.

Tilltalet som användes i programmet tror han också var av betydelse för programmets genomslag.

– Under de 625 avsnitt som gjordes hälsade jag aldrig någon välkommen eller tackade i programmet. Vi var tuffa och raka. Vi skämdes heller aldrig för att vi ville vara folkbildande. Så kunde vi ge många människor som deltog i programmet upprättelse. Det tror jag att folk som såg Plus kände av.

Ett av de värre lurendrejerierna som Sverker Olofsson mötte i programmet var ett företag som blåste en funktionsnedsatt kille på hela hans förmögenhet. Företaget lurade honom att köpa kopior av idrottspokaler och sportböcker. Samlingen var chockerande stor berättar Sverker. I det här fallet lyckades Plus få företaget att backa och betala tillbaka pengarna till killen.

– En kul historia var en kille som sålde ”vattenvirvlare”. Om vattnet virvlades innan man drack det skulle man bli, eller hålla sig frisk. Jag tänkte att den där försäljaren ska vi nita ordentligt, men det visade sig att han verkligen var övertygad om att produkten fungerade. Med andra ord är det inte alltid säkert att de är skojare.

Proletären frågar om Sverker Olofsson, som expertkunnig inom konsument- och privatekonomi, ser några tydliga förändringar av marknaden.

Han menar att en avgörande faktor är att cynismen i samhället ökat. Det finns en låg ambition att hjälpa svaga grupper. 

– När samhället går med på att man lånar ut pengar till ett par tusen procent i ränta till folk eller låter dem luras på telefonköp de inte vill ha, då är det något som är fel. Det enda som behövs är ett klubbslag i riksdagen som stoppar det. Man är väldigt brutal mot människor.  Den enorma marknadsföringen vi har nu om att låna till konsumtion fanns inte förr. Snart kan man tamejfan låna till en hårklippning. Det är orimligt. Likaså att uppmana människor att låna miljoner för att köpa lägenhet i Stockholm, men inte tycka att man ska amortera. Istället får bankerna pumpa in ränta år efter år. Ekonomin går före allt annat.

– Likaså med det kontantlösa samhället. Jag är för det om det uppkommer via ett demokratiskt beslut, men inte när det är något som bankerna tvingar fram. Att kapitalet har så stort inflytande att politiken inte har något att sätta emot, är väldigt fel. Fruktansvärt. Det har skett en värderingsförskjutning av kolossala mått.

Plus blev en riktig långkörare, men att det blev just tv-journalistik som Sverker Olofsson kom att ägna sig åt säger han själv var en slump. Han växte inte upp i någon studievan miljö. Hans mamma var nattvakt på ett hem för funktionsnedsatta barn. Pappan arbetade länge på en skofabrik i Vännäsby, tills produktionen lades ned och han började arbeta som ”grovis” på kraftverksbyggen.

– Mina studier under högstadiet flöt på bra, men under gymnasiet sjönk resultaten. Då var jag var nog jävligt less och vilsen. När jag gått ut skolan fick jag ett lärarvikariat i Dorotea. Året där var väldigt viktigt för mig. Jag bestämde mig för att jag skulle bli lärare, men där uppe träffade jag människor som på olika sätt hade koppling till etermedia. Tillbaka i Vännäsby fick jag en förfrågan om jag ville börja med radio. Det kunde jag inte tacka nej till.

Jag tror inte att tjugo procent av svenska folket är rädda för främligar. Media talar mycket om SD-väljare som rasister. Jag är rädd att det slår tillbaka.

Sverker Olofssons arbete inom media var främst inriktat på nyhetssändning och lokalradio. Efter ett tag började han jobba med tv-journalistik för SVT. Fokuset var då frågor som rörde skogsbruk och skogsindustri för Rapport och Aktuellt.

– Konsumentmagasinet i Karlstad lades ned under 1980-talet och SVT:s redaktion som rörde konsument- och privatekonomiska frågor, placerades i Umeå. Min chef pekade på mig och sa: ”Du Sverker, du ska programleda Plus”. Jag tänkte fan, vad trist. Jag höll ju på med skogsbruksfrågor och fattade inte alls vilket genomslag Plus skulle få. Men det blev kul sen.

Intrycket som Sverker Olofsson ger av sig själv är att han är samma person framför tv-kameran som bakom den. Han är enkel och rak. 

– Jag är född och har bott i Vännäsby hela mitt liv. När jag började som programledare insåg jag att mitt liv skulle förändras med att bli offentlig. Då bestämde jag mig för att bo kvar där jag kommer ifrån. Jag hade ingen lust att bli en syntetisk person. Inte heller skulle jag drömma om att flytta min familj för att det fanns större möjligheter någon annanstans. Jag ville leva i Vännäsby och umgås med mina vänner och nära. Det bästa med att bo här är människorna. Får jag tråkigt finns det alltid någon att dricka kaffe med.

Eftersom hembygden för Sverker Olofsson är ett mindre samhälle i Västerbotten talar vi om konflikten mellan stad och land kopplat till media. 

 – Nationell journalistik har en extrem storstadsfixering. Vi läser spaltmeter om renoveringen av Slussen, men väldigt lite om att hela Kiruna ska flyttas.

Han påpekar att en orsak till det är att flertalet nationella medier har lagt ner sina redaktioner på andra orter än i storstäderna. 

– Här i Umeå finns inga av de nationella medierna utom SVT och SR, men också de är mycket centraliserade. Allt politiskt kommenterande och alla värderingar kommer ju från huvudstaden. I takt med att de kommersiella medierna har dragit sig bort från landet, så borde man i avtalet mellan staten och Public service öka kravet på SVT:s och SR:s närvaro ute i landet. Varför ska vi ha Rapport och Aktuellt i samma hus i Stockholm? Det är en diskussion som inte kommit igång tyvärr. När såg du till exempel senast ett kommunalråd eller fackföreningsledare från ditt län förekomma i nationell media? 

Att intresset för landstingspolitiken är litet och obevakat tror Sverker Olofsson kan ha att göra med just mediebevakningen. Politik och journalistik är två kommunicerade kärl menar han. Vi bör fråga oss vad som är orsak och vad som är verkan?

– Förra valrörelsen vad gällde SD:s framgångar, då satt man bara i tv-sofforna i Stockholm och menade att det var unga, outbildade män på landsbygden som var problemet. Man såg inte att det var i förorterna bilarna brann. Men jag tror att det skett en förändring. Inför det här valet rör sig politikerna mer utanför Almedalen. Successivt kommer också landsbygden att synas mer i media. Den senaste tidernas bränder är så klart tråkiga, men de har gjort att det pratas mer om bönder och livsmedelsförsörjning. Frågorna har fått en annan plats på agendan.

 I det här valet säger Sverker Olofsson att han inte vill att samhället havererar.

– Med det menar jag att jag hoppas att man kan hålla Sverigedemokraterna på mattan. Det önskar jag verkligen. Jag tror inte att tjugo procent av svenska folket är rädda för främlingar, utan det är ett uttryck för något annat som jag inte kan sätta fingret på. Förmodligen har det med missnöje och orättvisor att göra. Media talar mycket om SD-väljare som rasister. Jag är rädd att det slår tillbaka. Jag vill betona medias roll. Vad framhävs och vad får ges utrymme? Det kanske inte är så intressant att fem stycken svin med tydligt starka främlingsfientliga åsikter står och skriker på en gata i Göteborg. Det kanske inte är en nationell nyhet varje gång. Hur värnar vi demokratin egentligen?