Bokrecension: Det går åt skogen
Det finns mycket att hämta för den intresserade i Lisa Röstlunds Skogslandet – En granskning, skriver Karin Kämsby.
Den som bor i skogen har sett det dag efter dag. År efter år. Kalhyggena breder ut sig. Fullastade timmerbilar svischar förbi på smala grusvägar. Jättestora skördare transporteras till och från avverkningsplatserna på trailers. Skogsarbetare från utlandet, ibland ända från Asien, körs in i skogen i minibussar eller på lastbilsflak. En stig i skogen förvandlas på några dagar till en plöjning full med ris och stubbar, omöjlig att ta sig fram på.
Så en vacker dag hamnar skogen – eller kalhyggena – plötsligt i media. SVT visar programserien Slaget om skogen och DN publicerar en serie granskande reportage av Lisa Röstlund. Något som pågått länge blir plötsligt ett hett ämne. Hur kommer det sig? Har någon miljömedveten stockholmare kört vilse på vägen till fjällen, hamnat i det svenska skogslandet och råkat få syn på ett kalhygge?
DN-reportern Lisa Röstlund har byggt vidare på sin reportageserie om skogen från 2020–2022 till en fördjupad granskning i boken Skogslandet som kom ut i juni i år.
I början är tonen i boken verkligen sådär förvånat förvirrad. Tidningen med de oändliga resurserna skickar ut reporter med fotograf från Stockholm till Lappland. Där får de till sin häpnad syn på milsvida kalhyggen där det tidigare stått gamla fjällnära skogar.
Det är statligt ägda Sveaskog som gjort avverkningarna. Samebyarna i området är hårt drabbade eftersom renarna äter lav. På vintern, när marken fryser till is på grund av väderomslagen, kan renarna inte komma åt marklavarna, och eftersom skogarna är borta finns inga hänglavar de kan äta istället.
Samma dag som granskningen publiceras får Sveaskogs vd Hannele Arvonen sparken.
Lisa Röstlund gräver vidare. Hon får tips från olika håll och inser att skogsbruket handlar om mer än fjällnära skogar och samer. Frågorna berör forskning, politik, industri, biologisk mångfald och en hotande miljö- och klimatkatastrof.
Det hon kommer fram till är sammanfattningsvis att det finns väldigt lite kontinuitetsskog kvar i Sverige. Andelen skogsmark som utsatts för kalhuggning ökade från 13 till 70 procent mellan 1950 och 2011, enligt SLU Artdatabanken.
Kalhyggena plöjs, vilket river upp och dödar mykorrhizan som förbinder trädens rötter med jorden. Efteråt planterar man ett enda träslag på plöjningen, gärna ett främmande, som Contorta. Det hör inte alls hemma i den svenska ekologin, men kan nu sprida sig vilt.
Det vi nu har fått istället för naturliga skogar är trädplantager där alla träd är lika stora och har samma ålder. EU ifrågasätter kalhyggesskogsbruket i sin skogsstrategi. De menar att man måste låta skogarna stå, för att de är kolsänkor. Om de kalhuggs blir det stora koldioxidutsläpp och då kan klimatmålen inte uppnås och världen går mot en klimatkatastrof.
Resonemanget har lett till stora protester från Sveriges och Finlands regeringar samt skogsindustrin. I Sverige är 99 procent av skogsbruket kalhyggesbruk. Det har fått EU att mildra kritiken.
Alternativet till kalhyggen är ett kontinuitetsskogsbruk där bara enstaka träd avverkas, inte hela skogen på en gång. Metoden är ett rött skynke för skogsindustrin, skogsforskningen och skogsmyndigheterna.
De är alla insyltade i varandra och helt korrumperade. Professorer vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) sitter i styrelser på skogsföretag och så vidare. De kämpar som vilda katter för sin sak, angriper Lisa Röstlund med hård kritik och har betalat Näringslivets medieinstitut 80.000 kronor för att göra en motgranskning av hennes gräv. Hon berättar även om miljöaktivister som hotas, samt tjänstemän och forskare som råkar i blåsväder om de uttalar avvikande uppfattningar.
Kalhyggesförespråkarna menar att koldioxidutsläppen ska minskas genom att skogsprodukter ersätter oljebaserade produkter. Till exempel att man eldar med ved eller pellets i stället för olja, eller bygger höghus av trä i stället för andra material.
Den privata äganderätten används också som argument för kalhyggen. Skogsägarna måste få göra vad de vill med sin egen skog, står det en rödlistad art på deras mark ska de minsann ha rätt att ha ihjäl den på grund av den privata äganderätten. LRF och Annie Lööf (C) står i spetsen för den kampen.
Statliga Sveaskog äger 14 procent av den svenska skogsarealen och är Sveriges största skogsägare, följda av SCA, Holmen, Statens fastighetsverk och Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan och pingströrelsen ägnas ett eget kapitel i boken. Svenska kyrkan utmärker sig när det gäller kalhyggen och att anlita entreprenörer som utnyttjar utländsk arbetskraft.
Anhängare av Livets Ord driver företag som importerar billig utländsk arbetskraft, bland annat nämns Ebba Buschs svärfar i sammanhanget. Enligt GS-facket lockas varje år 5.000 utländska skogsarbetare till Sverige.
Samtidigt som författaren skriver om vad hon hittar i sitt grävande beskriver hon hur hon jobbar, vilka tips hon får, hur hon mår och sina känslor inför arbetet. Resultatet är fragmentariskt och trevande. Det är som om hon inte har en egen linje, utan styrs av tips och impulser utifrån. Eller också är hon så upptagen av att vara objektiv journalist att hon inte törs ha någon egen linje.
Personligen tycker jag att det gör texten jobbig och förvirrande, jag vill veta varför det här med skogen pågår nu, och vad vi kan göra åt det. Samtidigt finns mycket att hämta i den här boken för den som är intresserad och orkar plöja igenom den.