FIlmrecension: En annan utrikespolitik är möjlig

Bioaktuella Ett hjärta är alltid rött handlar om 80-talsrockbandet Imperiet. Men det är också en viktig politisk film. Om en annan tid, med en annan, självständig, svensk utrikespolitik. 

I början av 1980-talet splittrades den svenska punkens spjutspets – Rågsvedsbandet Ebba Grön. Ur spillrorna föddes rockgruppen Imperiet. Drivande var den dynamiske sångaren och gitarristen Joakim Thåström.

Det nya bandet inledde en konstnärlig utveckling av text och musik. Bort föll punkens enkla ackord och anarkistiska slagord. Den nya stilen var mer poetisk. Bandet experimenterade med annorlunda rytmer och harmonier. Imperiet vågade sig på tolkningar av Bellman och Taube.

Den konstnärliga kursändringen ledde till kommersiella framgångar och bandets låtar hamnade på svensktoppen. I punkkretsar fanns de som rynkade på näsan och tyckte att bandet sålt sig. Men särskilt på scen höll Thåström punkens vilda otyglade ursinne vid liv. 

1980-talets början var en politiskt laddad tid. Det kalla kriget intensifierades och en nyliberal våg sköljde över världen. I Sverige hetsade högern och militaristerna mot statsminister Olof Palme för att han ville bedriva en någorlunda självständig svensk utrikespolitik. 

Olof Palmes tvivlade på militärernas jakt på sovjetiska ubåtar. Han bjöd in palestiniernas ledare Yassir Arafat till Sverige. Han stödde den sydafrikanska befrielserörelsen ANC:s kamp mot apartheid och de nya revolutionära rörelserna i Latinamerika. Sådant var inte populärt i USA. 

I detta klimat var Imperiet inte rädda att ta tydlig politisk ställning. När bandet spelade in en liveplatta 1985 gick intäkterna oavkortat till ANC. Rörelsen var terroriststämplad av både USA och Storbritannien.

I november samma år deltog Imperiet och många andra svenska artister i en stor solidaritetsgala för ANC på Scandinavium i Göteborg. På galan talade Olof Palme. Han manade världens ungdomar till kamp mot apartheid och gav fem miljoner kronor extra till ANC.

Bandets manager ordnade ett möte med statsministern. Tillsammans kom de överens om att Imperiet skulle åka på kulturutbyte till Mexiko, Kuba och Nicaragua. UD:s kabinettssekreterare Pierre Schori ordnade med de praktiska detaljerna.

Resan gick av stapeln i början av 1986. Imperiets intryck och erfarenheter av Kuba levde inte helt upp till medlemmarnas romantiska förväntningar. I filmen blandas bandets kommentarer med filmklipp från Olof Palmes möte med Fidel Castro och tidigare besök på Kuba.

Höjdpunkten på resan blev istället Imperiets möte med den färska revolutionen i Nicaragua. För den nya revolutionära sandinistregimen var besöket en viktig politisk markering från Sveriges sida. Konsertbilderna visar hur det svenska rockbandet och den nicaraguanska publiken fann varandra.

Imperiet besökte även fronten där det pågick strider mot de USA-finansierade rebellerna contras. Det gjorde starkt intryck på bandets medlemmar. Då förstod de revolutionens allvar. Det här var något mycket större än bara musik.

Under vistelsen i Nicaragua nåddes bandet också av ett chockartat besked. Sveriges statsminister Olof Palme hade mördats på en öppen gata i Stockholm. Imperiet hade hamnat mitt i storpolitiken och kalla krigets brinnande stormöga.

Imperiets politiska ställningstaganden var viktiga i den tid då bandet existerade. Men de är ännu viktigare idag, då Sverige helt har givit upp sin självständiga utrikespolitik, svikit palestinierna och gjort gemensam sak med den amerikanska imperialismen och Nato.

Därför: se filmen! Den visar att en annan utrikespolitik är möjlig!