Internationella kvinnodagen: En högaktuell 110-åring

Den internationella kvinnodagen 8 mars uppmärksammas i stora delar av världen. Många rörelser har försökt göra den till sin, vissa helt ovetandes om dagens ursprung.

Det var den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 som beslutade om en särskild kvinnodag. Initiativet togs av den tyska arbetar- och kvinnokämpen Clara Zetkin. Det huvudsakliga syftet var att agitera för kvinnors rösträtt.

Vid denna tid hade kvinnor enbart rösträtt i en handfull länder. Ofta med flera undantag, som att de bara fick rösta i lokala val, eller om de var förmögna änkor. I värdlandet Danmark hade kvinnorna två år tidigare tillkämpat sig rätten att rösta i kommunvalen, men det skulle dröja till 1915 innan de fick rösta i riksdagsval. I Sverige dröjde det till 1921. 

Den internationella kvinnodagen instiftades alltså år 1910. Men den uppmärksammades först året därpå.

Datumet – den 19 mars – hade bestämts av den tyska delegationen. Det var också i de tysktalande delarna av Europa som de största demonstrationerna ägde rum, till exempel i Österrike, där 20.000 kvinnor marscherade genom Wien. 

De svenska kvinnokämparna trodde sig inte kunna samla några större skaror och valde därför att integrera sina manifestationer i 1 maj-demonstrationerna samma år. Således lyftes kvinnofrågorna upp på 1 maj runtom i landet. I Stockholm talade till exempel sömmerskan och socialdemokraten Agda Östlund, som tio år senare blev en av de första kvinnorna att väljas in i riksdagen. 

Det slutgiltiga datumet – den 8 mars – bestämdes på den andra kommunistiska kvinnokonferensen i Moskva 1921. Det sattes till minne av den ryska februarirevolutionen, som inleddes den 23 februari 1917 (8 mars enligt den gregorianska kalendern). Detta uppror, som ledde till att tsaren abdikerade och en provisorisk regering inrättades, blev sedan känt som oktoberrevolutionens förspel. Och det var kvinnorna som hade tagit täten.

Den sovjetiska politikern och diplomaten Aleksandra Kollontaj kämpade för att internationella kvinnodagen skulle bli en officiell helgdag i den nybildade arbetarstaten. Det skulle dröja till 1965 (13 år efter hennes död) innan så blev fallet.

Vid denna tid hade kvinnodagen nästan helt avpolitiserats i Sovjetunionen. I de breda folkskikten behandlades den som en extra mors dag, då fruar förärades blommor av sina män och sönerna hjälpte till med disken. Men det är än idag en officiell helgdag i de flesta forna sovjetrepubliker.

Efter att allmän och lika rösträtt införts i de flesta av kapitalismens kärnländer avtog uppmärksammandet av den internationella kvinnodagen i väst. Så förblev det ända fram till 1960-talet, då kvinnokampsrörelsen fick en nytändning i det som kom att kallas ”den andra feministiska vågen”. Den hörde till de många sociala och politiska rörelser som drevs på av unga studenter och arbetare vid denna tid.

Högst på dagordningen stod kampen mot sexism och diskriminering, krav på utbyggnad av daghem och förskolor, så att fler kvinnor kunde komma ut i arbetslivet, samt rätten till fri abort. Många av kraven är aktuella än idag – och historien har visat att man inte heller får ta några segrar för givna.

1975 tog FN:s första internationella kvinnokonferens initiativ till att införa en gemensam kvinnodag för medlemsländerna. Men det skulle dröja några år innan den skrevs in på FN:s lista över högtidsdagar.

FN:s kvinnodag går under ett nytt tema varje år. Årets tema är – ”Generation jämställdhet”. Kravet: jämställdhet innan 2030. Jämställdheten skulle i så fall inrättas lagom till den internationella kvinnodagens 120-årsjubileum.

Det blir svårt att nå detta mål.

Än idag gör av eftersatt utveckling av produktivkrafterna, vidskepelse och djupt rotad hederskultur kvinnor till slavar i stora delar av världen. I många länder, till exempel kungadiktaturerna kring den persiska viken, praktiseras vad som bäst kan beskrivas som könsapartheid. 

Även i de länder där kvinnor formellt har samma rättigheter som män betraktas de ofta som andra gradens medborgare. De utsätts för våld och diskriminering, tjänar mindre och är kraftigt underrepresenterade i makt- och ledarpositioner. Den offentliga sektorn, en av grundbultarna i kvinnornas befrielse, är också under ständig attack.

Den internationella kvinnodagen är med andra ord en högaktuell 110-åring. Och det finns all anledning att fortsätta uppmärksamma den.