Ledare: En solidaritetsrörelse växer fram

Så röstade Sverige i FN till slut för en omedelbar vapenvila i Gaza. För en och en halv månad sedan lade Sverige skamligt nog ned sin röst vid en motsvarande FN-omröstning.

Förra veckans ändrade röst satt dock långt inne. In i det sista motsatte sig utrikesminister Tobias Billström att rösta för en vapenvila eftersom ”det inte vore rättvist”.

Det som i sista stund fick Sverige att ändra sig var, enligt Billström, att det inte handlade om en permanent vapenvila utan ett ”humanitärt eldupphör” – vilket betyder att fler humanitära pauser ska kunna ske men inte att Israels folkmordskrig ska stoppas.

Betänk den svenska regeringens hållning en extra gång. Kriget mot palestinierna ska inte stoppas, det ska bara ta en paus då och då tills Israels mål är uppfyllt. Vilket handlar om en total etnisk rensning av Gazaremsan och sedan en fortsättning av förtrycket och fördrivningen av palestinierna på Västbanken.

Den svenska regeringens och riksdagens hållning är skamlig och ovärdig. Sverige var för inte så länge sedan en röst för fred och nedrustning och ett land som stod på de förtryckta folkens sida. Men sedan EU-inträdet är det slut med denna självständiga politik. Numer följer de svenska riksdagspolitikerna minsta vink från Bryssel och Washington.

Svenska politiker är inte att lita på vad gäller internationell solidaritet i allmänhet och Palestinasolidaritet i synnerhet. Det har höstens massiva protester runt om i landet visat. De politiker som uttalat sig har ständigt inlett med det perspektivlösa mantrat om att ”jag tar avstånd från Hamas och Israel har rätt att försvara sig”. Något Tobias Billström återigen upprepade i förra söndagens Agenda där han vägrade kritisera det israeliska dödandet av civila.

Palestinasolidariteten kan inte lita på dessa folkmordsförsvarare. Det gäller att lita till egna krafter, sätta press på politikerna och formulera konkreta solidaritetskrav underifrån. Den politiker som sedan framträder med en annan agenda ska mötas med kraftiga protester, burop och krav på avgång, likt de som mötte Billström i Lund förra veckan när han träffade studenter på Akademiska Föreningens hus i Lund – eller statsministern på Pustervik i Göteborg för några veckor sedan.

Staten Israel är en kolonial statsbildning och som sådan saknar den existensberättigande. Om det får inte råda någon tvekan. Bland palestinska motståndsorganisationer och i Palestinademonstrationer upprepas ständigt att det inte är judarna eller judendomen som är problemet – det är den sionistiska folkmords- och fördrivningspolitiken som måste bort. 

En varaktig fred kan endast skapas genom ett enat, fritt och demokratiskt Palestina med lika rättigheter för alla, oavsett etnicitet eller religiös tillhörighet. Det är denna hållning Kommunistiska Partiet solidariserar sig med.

Allt fler förfasar sig över den israeliska brutaliteten, rasismen och likgiltigheten inför människoliv. Fler inser också att det palestinska folket har rätt till sitt eget land och att palestinska flyktingar ska få återvända hem.

Men upprördheten, frustrationen och ilskan måste kombineras med politiska krav, på ockupationsmakten och på omvärldens politiker. Hur stor solidariteten än blir bland vanligt folk blir det ingen förändring på marken i Palestina om Israels mäktiga vänners stöd inte ändras. 

Här är den stora utmaningen för oss Palestinavänner framöver. Vägen till att avsluta ockupationen och att det palestinska folket återfår sina rättigheter går genom att staten Israel isoleras och bojkottas, att solidaritetsrörelsen går från högljudda protester till handling. Palestinasolidariteten handlar om att stödja det palestinska folket på dess egna villkor.

Det är en stor och svår uppgift, men den går att genomföra. Exemplet med Sydafrika under apartheid visar att det går. Där började det med folkliga protester och krav underifrån runt om i världen, till slut tvingades företag och länder med i bojkotten tills apartheidsystemet föll.

Ingen skulle idag komma på tanken att fördöma Nelson Mandela och kalla honom terrorist. Men minns att såväl USA:s Ronald Reagan som Storbritanniens Margaret Thatcher ansåg att Mandela var terrorist och ANC en terrororganisation. Mandela var terroriststämplad 1993, när han fick Nobels fredspris – först 2008 plockade USA bort Mandela och ANC från sin terroristlista.

Förra veckan presenterade Proletären en uppdaterad lista över vilka israeliska företag och produkter som ska bojkottas. Denna lista måste spridas. Kravet på bojkott är inte bara en fråga för enskilda konsumenter. Det måste resas på alla nivåer.

Kommunistiska Partiets kommunfullmäktigeledamöter i Lysekil lämnade i början av november in en motion om en kommunal bojkott av israeliska varor. Förra veckan påbörjades behandlingen men kommunfullmäktige har ännu inte röstat om motionen.

Liknande saker kan Palestinasvänner göra i många andra kommuner. Lämna in medborgarförslag om att just din kommun ska bojkotta israeliska varor. Skolor, vårdanrättningar och äldreboenden ska inte köpa in varor eller tjänster producerade i Israel.

Det finns exempel på bostadsrättsföreningar som stoppat inköp av solceller från Israel – så res frågan i din bostadsrättsförening att den inte ska köpa in varor och tjänster från Israel. För upp frågan i din fackförening, kräv att din avdelning och ditt förbund ska ställa sig bakom kravet på att isolera och bojkotta apartheidstaten Israel.

Bojkottkravet måste lyftas överallt och ständigt upprepas. Sprid bojkottlistan och kom med i solidaritetsarbetet! Allt ekonomiskt, politiskt, kulturellt och idrottsligt utbyte med staten Israel måste upphöra tills dess att det palestinska folket återfått sina rättigheter och sitt land.