Krönika: En usel migrationspolitik i arbetsköparnas tjänst

De senaste åren har tiotusentals flyktingar kommit till Sverige. De allra flesta vill jobba och göra rätt för sig men många hamnar istället i arbetslöshet och utanförskap.

Samtidigt har Sverige den mest liberala arbetskraftsinvandringen av alla OECD-länder. Uppenbarligen utnyttjar kapitalister hellre importerad billig arbetskraft än ger nyanlända flyktingars möjligheter att komma in i samhället.

De palestinier som sittstrejkar på Gustav Adolfs torg i Göteborg är ett extra tydligt exempel på hur idiotisk och inhuman migrationspolitiken är utformad. Vissa av dem riskerar att skickas tillbaka till ett Gaza som enligt FN snart inte längre är beboeligt och som med jämna mellanrum bombas av Israel.

Andra kan inte utvisas, eftersom de är statslösa och inget land vill ta emot dem. Ändå får de avslag efter avslag.

De kan arbeta. De vill arbeta. Men när deras uppehållstillstånd inte förnyas förlorar de möjligheterna till både jobb och utbildning.

Många av dem befinner sig i limbo sedan många år och har barn födda och uppvuxna i Sverige. Istället för att pragmatiskt lösa situationen, verkar Migrationsverket och regeringen mest bara blunda och hoppas på det bästa.

Ungefär på samma sätt verkar regeringen resonera när det kommer till de många flyktingar som redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Gång efter gång larmas det om att många av dessa inte kommit in på arbetsmarknaden, utan fastnat i arbetslöshet, bostadslöshet och utanförskap.

Det borde finnas lösningar. Varför inte utforma ett nationellt krisprogram där staten tar ett övergripande ansvar för att de flyktingar som kommit till Sverige sätts i utbildning och arbete?

Att politikerna inte gör något beror kanske i enskilda fall på att de är usla, men i de flesta fall beror det på att det är en del av en medveten politik, som gynnar en viss grupp i samhället – mer eller mindre oseriösa arbetsköpare.

Visst har Sverige fortfarande en relativt generös flyktingpolitik internationellt sett men nu pågår ett skifte där vi tar emot färre flyktingar och allt fler arbetskraftsinvandrare. De tillfälliga uppehållstillstånden, kopplade till försörjningskrav, är en del av detta. De göder det skuggsamhälle där anställningskontrakt är en handelsvara och där migrantarbetare hamnar i beroendeställning till sin arbetsgivare.

Om trenden fortsätter riskerar vi att få en migration helt anpassad efter överklassens önskemål: Ja till billig och lydig arbetskraft som kan skickas hem när det inte längre finns behov för den – nej till människor som flyr från krig och förföljelser.

Det vore en mardröm, inte bara för de flyktingar som nekas skydd, utan också för arbetare i Sverige – oavsett härkomst.

Migrationen är nämligen, precis som allt annat, en klassfråga.

Vi skulle kunna ha en migrationspolitik som utgår från att ge människor som flyr skydd och som ser till att de som kommer hit på ett ordnat sätt får bostad, utbildning och jobb. Eller så kan vi ha en migrationspolitik utformad för att förse kapitalister med billig arbetskraft och som förpassar flyktingar till samhällets skuggsida.