Kommentar: EU:s återhämtningsfond – manipulation och rättsröta

Under så lite uppmärksamhet som möjligt och utan mediabevakning har regeringen på regeringskansliets hemsida den 9 februari offentliggjort proposition 2020/21:87 ”Godkännande av rådets beslut om systemet för EU:s egna medel för perioden 2021 och framåt”.

EU:s egna medel är principer för hur medlemsstaterna ska betala EU-avgiften för att, som det står i Europeiska rådets beslut från den 14 december förra året, ”säkerställa att det finns tillräckliga medel för att unionens politik ska kunna utvecklas i god ordning, med hänsyn till behovet av strikt budgetdisciplin”. Principerna för hur EU-avgiften ska betalas handlar till en mindre del om tullar, liknande avgifter och mervärdesskattebasavgift – och till större delen om medlemsstaterna bruttoinkomst (BNI).

Med covid-19 har medlemsstaternas ekonomi dock inte ”utvecklats i god ordning”. Därför beslöt EU:s stats- och regeringschefer i samband med behandlingen av långtidsbudgeten 2021-2021 om ett som det heter ”återhämtningsinstrument” eller en återhämtningsfond (som också benämns Next Generation EU). Från denna fond ska 390 miljarder euro ges som rena gåvor, och 360 miljarder euro som lån till medlemsstaterna.

Pengar för återhämtningsfondens två delar skall lånas upp på de globala finansiella marknaderna. Det är förstås inte gratis utan måste återbetalas av barn och barnbarn fram till år 2058.

Hela förfaringssättet med fonden är inget annat än rättsröta och manipulation av medborgarna. Det finns ingen direkt artikel i EU:s grundlag Lissabonfördraget som tillåter lånefinansiering av EU:s utgifter. För att slippa göra en ändring i fördraget, med svåra diskussioner i medlemsstaterna, använder sig Europeiska rådet av artikel 311 i Lissabonfördraget (FEUF), som handlar just om EU:s egna medel.

Det fiffiga med detta är att då behöver inte återhämtningsfonden behandlas som en separat och politisk fråga i medlemsstaterna. Den bakas istället in som en del i beslutet av EU:s långtidsbudget.

Det görs genom att öka den del av EU-avgiften som baseras på BNI. I propositionen ovan kopierar regeringen Europeiska rådets beslut från den 14 december. För att skapa ”ett garantiutrymme för unionens samtliga skulder höjs taken för de egna medlen (av BNI) under en bestämd period med 0,6 procentenheter till dess samtliga skulder som finansierar återhämtningsinstrumentet är återbetalda, dock längst till den 31 december 2058 […] för att finansiera återbetalningen av lån och räntor som finansierar återhämtningsinstrumentet”.

Om riksdagen säger ja till propositionen betyder det en ytterligare kostnad för Sverige på cirka 150 miljarder kronor, och vi får bara tillbaka cirka 35 miljarder kronor i så kallade resilienspengar.

Regeringens proposition är till stora delar en direkt avskrivning av Europeiska rådets beslut den 14 december och föreslår att riksdagen godkänner rådets beslut om EU:s egna medel. Att tillåta EU att lånefinansiera utgifter är ytterligare en manipulation av den svenska regeringsformen. Redan inför folkomröstningen om EU 1994 lanserades en ny åtskillnadsidé av främst sossar ”att skilja mellan EU-rätten och den svenska rätten” istället för ”plattläggning” inför EU eller lagprövning av överföring av makt till EU.

Lissabonfördraget, som beslutades om 2008, och ändringen av regeringsformen 2010 – utan allmän debatt – då det skrevs in i RF att ”Sverige är medlem i EU”, ändrade inget på åtskillnaden. Istället för att vara en konstitutionell fråga har det blivit en förhandlingsfråga vad den svenska suveräniteten innebär.

När Stefan Löfven sa ja till rådets beslut i december om EU:s egna medel, förhandlade han bort ytterligare makt från Sverige. Det är inte sannolikt att de i grunden EU-vänliga riksdagspartierna säger nej till denna manipulativa maktöverföring.

Jan-Erik Gustafsson
Folkrörelsen Nej till EU