EU:s upphandlingar – påtvingad privatisering

I Lissabonfördraget, EU:s grundlag och överordnad all svensk lagstiftning, förekommer inte benämningen offentlig sektor. I stället betonas att varor och tjänster är ett ”ekonomiskt intresse”.

Enligt EU finns det knappast någon samhällsverksamhet som inte är av ekonomiskt intresse, vilket leder till att allt det som offentliga myndigheter själva utförde, under välfärdsåren före Sveriges anslutning till EU 1995, säljs ut eller drivs av privata aktörer.

Allt från skolmat, snöskottning, transporter, annan infrastrukturförsörjning, stadsbyggnad, bostäder, skola, sjukvård, äldreomsorg, pensioner, arbetsförmedling och media med mera, ska enligt den marknadsliberala teorin helt eller delvis hanteras av privata vinstdrivande aktörer och till och med av riskkapitalister.

Det viktigaste verktyget för förminskningen och i praktiken nedmonteringen av offentlig sektor är EU:s direktiv för offentlig upphandling (2014/24/EU och 2014/25/EU). Dessa direktiv genomfördes mer eller mindre ordagrant av riksdagen som Lag (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) och Lag (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF), det vill säga vatten, energi, transporter och posttjänster.

Det är inte helt lätt att definiera begreppet offentlig upphandling. Men i grunden handlar det om köp som görs av myndigheter av såväl varor som tjänster med våra skattepengar.

EU angav 2016 att unionen är den största marknaden för offentlig upphandling i världen, och över 250.000 medlemsstatsmyndigheter spenderar 1.900 miljarder euro årligen för att handla varor och tjänster inom gemenskapen. Alla dessa upphandlingar ska genomföras så att de inte ”snedvrider” den heliga konkurrensen inom gemenskapen.

För att driva denna enorma byråkratiska karusell anger EU:s upphandlingsdirektiv regler för att utföra upphandlingar ner på detaljnivå. För en medlemsstat som Sverige finns en viss processuell autonomi, som innebär att medlemsstaterna själva får bestämma hur de skall genomföra ett EU-direktiv, så länge det övergripande målet med bestämmelserna införlivas och EU-rätten får den önskade effekten.

För att ändå säkerställa att EU-rätten införs på rätt sätt har EU ibland lagt till lojalitets- och samarbetskrav enligt talet om god förvaltning (good governance) som inte bara anger att en myndighet ska genomföra EU-rätten utan också hur detta skall gå till.

Denna rigida överstatliga reglering av offentlig sektor har gradvis införts i Sverige mer eller mindre utan motstånd från samtliga riksdagspartier. Men upphandlingsregler är inte något nytt i Sverige. Redan i en förordning från 1893 bestämdes att myndigheternas upphandlingsförfarande skulle allmängöras genom att annonseras i en förutbestämd tidning och bli föremål för allmän auktion.

Denna förordning uppdaterades 1920 och kom att gälla framtill 1952 års upphandlingskungörelse. Då hade industrialiseringen och globaliseringen tagit fart och svenska myndigheter fick rätt att utannonsera sina upphandlingar för köp utanför landets gränser utan att behöva ge företräde till svenska varor och tjänster.

År 1971 kom EU:s första upphandlingsdirektiv (71/305/EEG) som gav förutsättningar för ekonomiska aktörer inom den inre marknaden att få tillgång till de grundläggande friheterna (kapital, varor, tjänster, arbetskraft) gällande konkurrens om upphandlingskontrakt och samtidigt säkerställa att förfarandet inte diskriminerade aktörer. I Sverige ledde det till en ny anpassad upphandlingskungörelse, i vilken den viktigaste nyheten var att tjänster nu formellt ingick i regelverket.

Nästa stora förändring kom 1994 då Sverige under ett år före EU-inträdet i och med EES-avtalet ingick i området för Europeiska ekonomiska samarbetet (EES) och därmed fick tillgång till EU:s inre marknad. Med dåvarande EES-avtalet tog sig EU på allvar in i den svenska upphandlingslagstiftningen och ålade Sverige att införa regler för att införa EU-rättens direktiv på området. Därmed blev beslutsfattandet inte längre nationellt utan överstatligt och en lag om offentlig upphandling (LOU) introducerades i svensk rätt.

Därefter har ett uppdaterat EU-direktiv 2004 åtföljts av att en uppdaterad LOU 2007 infört tröskelvärden för upphandlingar. För varu- och tjänstekontrakt (med undantag för byggnadsentreprenörsektorn) är det obligatoriskt att utannonsera utanför den egna gränsen om kontraktet uppgår till mer än 140.000 euro, eller till 215.000 euro beroende på om myndigheten är statlig eller regional/kommunal. För byggsektorn är tröskelvärdet 5.382.000 euro.

Därutöver har Sverige egna nationella tröskelvärden i sin nitiskhet att följa EU-rätten som begränsar en myndighet att göra direktköp. Till exempel är tröskelvärdet för varu- och tjänstekontrakt 60.000 euro eller endast cirka 600.000 kronor. Således måste allt som ska köpas över denna summa upphandlas enligt EU:s bakomliggande regelverk.

I den senaste uppdateringen av EU-direktivet 2014 har EU oroats av återverkningar av den ekonomiska krisen, samt talar om att offentliga upphandlingar ska göras med beaktande av både innovation, miljö och en hälsosam, samt ekonomiskt smart konkurrens bland EU-baserade företag.

Det är nu också tillåtet att enligt en ny bestämmelse försöka gynna små företag genom att dela upp ett kontrakt i delar för att göra upphandlingen mindre omfattande i storlek. Men även om detta kan tolkas som en uppmjukning av regelverket är det nästan alltid det billigaste kontraktet som politiker och myndighetschefer beslutar om.

Vilka konsekvenser av EU:s upphandlingsregler måste dras? Fram till EES-avtalet 1994 beslutade Sverige självständigt om sina upphandlingsregler. Men i kampanjen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet undvek ansvariga politiker som Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) att tala om att med EES-avtalet hade den offentliga sektorn redan sålts ut till EU.

Samtidigt uttryckte dåvarande representanten för Sveriges mäktigaste storföretagarfamilj Peter Wallenberg klarsynt lite i skymundan: ”Inträdet i EG/EU kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar, och privata lösningar inom samhällssektorn.”

Wallenberg har tyvärr blivit sannspådd. EU:s upphandlingsregler har lett till en juridisering, kompletterat med ideologiskt snömos som valfrihetsreformer och minskat inflytande för valda politiker till förmån för en svällande upphandlingsbyråkrati.

Till och med den (ö)kände före detta vd:n för Scania, Leif Östling, klagar i en debattartikel i maj i Svenska Dagbladet över ”fördyringar till följd av rättsprocesser inom offentlig upphandling och medföljande långvariga förseningar som överklaganden medför. Det handlar om missnöjda aktörer i upphandlingsprocesserna som i vissa fall automatiskt överklagar därför att denna möjlighet finns”.

Därtill ursäktar sig det stora antalet EU-anpassliga politiker när de kritiseras för upphandlings- och privatiseringsbeslut att de inget kan göra eftersom detta regleras i en EU-rätt som sägs inte gå att ändra.

Så fort en myndighet upphandlar en vara eller tjänst blir denna ett ekonomiskt intresse och blir en del av marknaden och föremål för EU:s konkurrensregler. Myndigheter som till exempel Trafikverket, Storstockholms lokaltrafik och kommunala myndighetskontor omvandlas från att tidigare ha försett oss med tjänster till att bli upphandlingskontor.

Efter mer än 25 års EU-medlemskap är stora delar av tidigare offentlig service helt eller delvis privatiserad. Till med tankeverksamheten ”privatiseras”, när universiteten skall efterlikna den privata sektorn enligt mantrat New Public Management.

Allt detta, trots att det inte finns några vetenskapliga bevis för att privata, vinstdrivande företag skulle sköta offentliga tjänster och köpa varor bättre än myndigheter. Tvärtom möts vi allt oftare av skandaler och korruption inom den privata välfärdssektorn. Med upphandlingsprocessen ökar även möjligheterna för korruption mellan inblandade upphandlingsbyråkrater och aktörer för de konkurrerande anbudsföretagen.

Jan-Erik Gustafsson

Tidigare publicerad i Folkrörelsen Nej till EU:s tidning Kritiska EU-fakta. Läs mer på nejtilleu.se.