Hoppa till huvudinnehåll

Syrien under attack: Får syrierna inte längre tillverka mediciner?

Natotrions folkrättsvidriga angrepp på Syrien hade inget med kemiska vapen att göra. Sådana vore livsfarliga att bomba bort. Det var snarare en desperat maktdemonstration i ett krig som väst och dess extremistvänner är på väg att förlora.

Trump, Macron och May hävdar att de slog till mot Syriens möjligheter att ta fram kemiska stridsmedel. I verkligheten raserade de ett civilt forskningscenter för mediciner. Enligt OPCW pågick där ingen förbjuden verksamhet.

Tidigt på morgonen den 14 april genomförde USA, Frankrike och Storbritannien den utlovade attacken mot mål i Syrien. Oavsett EU:s stöd och Margot Wallströms försök att slingra sig, så var attacken ett brott mot freden, vilket enligt FN-stadgan och folkrätten är en krigsförbrytelse.

Angreppet var betydligt kraftfullare än det USA utförde mot Shayratbasen i Homs för ett år sedan. Ändå var det i förhållande till den hotfulla retoriken och den massiva uppladdningen under förra veckan en liten och militärt poänglös aktion.

Den påverkar inte det faktum att Syrien tillsammans med sina allierade är på väg att besegra de utlandsstödda extremistgrupperna. Den pressar inte på något sätt tillbaka Rysslands eller Irans stärkta positioner i regionen.

Dessutom lyckades Syriens luftvärn oskadliggöra en majoritet av de 103 kryssningsrobotarna. Det erkänner även det oppositionella och i väst ofta citerade Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR).

Frankrikes "bevis" för att Assadregeringen utfört en gasattack i Douma bygger på bilder från sociala medier och partiska vittnesmål.

Retoriken inför attacken och genomförandet av den avslöjar ihåligheten i kemvapenanklagelserna mot Syrien.

Om Natoländerna på allvar trodde att den syriska armén utfört en kemisk attack i Douma, och hade bevis för det, då borde de ha inväntat undersökningen från Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW). Dess inspektörer kom till Damaskus samma dag som attacken.

Om Trump, May och Macron hade trott på sina egna bevis hade de lugnt kunnat luta sig tillbaka och snart kunnat visa hela världen att de hade rätt.

Men det är inte mycket till bevis som västmakterna har. Det tydliggjordes när Frankrikes regering under lördagen offentliggjorde en underrättelserapport om den påstådda gasattacken i Douma.

I rapporten framgår att slutsatsen om Assadregeringens skuld främst baseras på granskning av bilder och filmer på sociala medier samt på vittnesmål från västfinansierade organisationer i Douma som verkat under extremistgruppen Jaish al-Islams överinseende. 

Det är inte bevis utan partsinlagor från röster som under hela kriget argumenterat för att västvärlden ska bomba bort Assad.

Lika ihåliga är påståendena om att måltavlorna för lördagens attack var stora lager av kemiska stridsmedel och det laboratorium där dessa giftiga substanser framställs.

Låt oss säga att Natoländerna verkligen hade gjort en sådan upptäckt. Att då börja bomba dessa giftiga substanser, det vore inte bara korkat utan förenat med livsfara för de hundratusentals människor som bor i närområdena.

Det finns inga rapporter om utsläpp av farliga kemikaler efter attackerna. Åtskilliga journalister har under de senaste dagarna besökt resterna av det bombade forskningscentret Barzeh utan att förgiftas eller bli sjuka.

Faktum är att OPCW var på plats vid Barzeh för en inspektion så sent som i november 2017. Enligt rapporten fanns där inga förbjudna substanser, och OPCW:s inspektörer såg inga tecken på att det pågick någon verksamhet som bröt mot Syriens förpliktelser enligt FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen.

Det finns i detta sammanhang en fråga som måste lyftas fram och där västländernas tidigare agerande förskräcker. Även om inga människor dödades under lördagens attacker kan den långsiktiga effekten ändå bli massvis av civila offer.

Den av OPCW flera gånger inspekterade anläggningen Barzeh var nämligen ett civilt forskningscenter, där man bland annat tog fram mediciner mot cancer och motgift till skorpion- och ormgift.

Att producera egna mediciner är något som blivit livsviktigt för den hårt ansträngda sjukvården i krigets Syrien. USA:s och EU:s handelssanktioner har slagit hårt mot Syriens möjlighet att importera livsnödvändiga mediciner.

Finns det krafter i väst som vill knäcka Syrien genom att praktisera den irakiska modellen, det vill säga det utdragna folkmordet? 

Här finns tydliga paralleller till de FN-sanktioner mot Irak som USA och Storbritannien drev igenom från 1990 fram till invasionen 2003. Under förevändning att hindra framställning av massförstörelsevapen förbjöds import av en rad mediciner och medicinsk utrustning.

Det fick förödande effekter för det irakiska folket. Sanktionerna var enligt Denis Halliday, FN:s chef i Irak 1997-1998, inget annat än ett utdraget folkmord.

Sant är att det i många mediciner finns kemikalier som kan användas i militära syften. På samma sätt kan strålningsutrustning mot cancer få militära användningsområden.

Men det går inte att frånta länders möjligheter att framställa förbjudna vapen utan att samtidigt slå sönder livsnödvändig vård och forskning, såsom skedde i Irak. 

Attacken mot forskningscentret iDamaskus utkanter är i det avseendet en varningsklocka. Finns det krafter i väst som vill knäcka Syrien på sikt genom att praktisera den irakiska modellen, det vill säga det utdragna folkmordet? 

Är detta den nya taktiken efter det misslyckade regimskifteskriget?

Västs misslyckande och den syriska arméns snabba återtagande av östra Ghouta är troligen den främsta orsaken till attacken mot Syrien den 14 april. Att de olika utlandsstödda extremistgrupperna nu bussats bort från Damaskusområdet utgör ett dråpslag mot Natoländernas och Gulfstaternas inflytande i Syrien.

Mellanösternanalytikern Elijah J Magnier skriver i en aktuell kommentar att USA hade en plan för en betydligt större attack riktad mot den syriska arméns baser, vapendepåer och presidentpalatset i Damaskus.

Det hade inte bara varit en katastrof för Syrien och dess folk. Då hade världen kunnat stå inför en direkt militär konfrontation mellan USA och Ryssland.

Men så blev det inte. Vi vet inte vad som sades och gjordes i det fördolda under förra veckan, men allt talar för att det var intensiva påtryckningar och hot om motåtgärder från Ryssland som gjorde att Natotrion till slut backade undan.

Attacken måste oavsett omfattning stämplas som ett krigsbrott. Utvecklingen visar samtidigt att USA och dess allierade inte längre kan göra vad de vill i Mellanöstern när de ryska – och med väst konkurrerande – intressena säger stopp.