Hoppa till huvudinnehåll
Av
Lärare

Krönika: Filipstad, jag förstår er!

Medelklassen är oförstående inför hur både infödda och nyanlända drabbas av en usel integrationspolitik.


Filipstads kommun i Värmland blev rikskänd 2015 när många ur den stora flyktingström som nådde Sverige hamnade just där. Sedan dess har kommunens problem uppmärksammats flera gånger.

I Uppdrag granskning visades hur kostnader för ekonomiskt bistånd steg från ungefär 15 miljoner kronor 2015 till strax över 20 miljoner kronor 2016. För 2019 väntas denna budgetpost landa på runt 31 miljoner kronor. 

Samtidigt håller befolkningen på att bytas ut i kommunen. Andelen inrikesfödda minskar medan de nyanlända blir fler. Problematiken är dubbel. Med färre inrikesfödda försvinner skatteintäkter samtidigt som kostnaderna ökar när ekonomiska bidrag ska betalas ut till fler.

Nu är Filipstad på tapeten igen. Precis många andra kommuner som tagit emot många nyanlända brottas man med en enorm skolsegregation. I en av grundskolorna har tio procent utländsk bakgrund, jämfört med 70 procent i den andra.

Kortfattat vill Filipstads kommun nu blanda eleverna och tvångsförflytta nyanlända barn till den skola med störst andel inrikesfödda. Tanken är såklart att försöka bryta segregationen och att nyanlända barn ska komma i kontakt med svensktalande barn. 

En god idé. Ändå har protesterna från föräldrarna från den skola med majoriteten inrikesfödda barn genom en namninsamling nu tvingat fram kommunens första folkomröstning någonsin. Föräldrarna är oroliga för hur situationen kommer bli när klassrummen fylls på med barn utan grundläggande kunskaper i svenska språket. Hur ska resurserna räcka till? 

Jag har inga problem att förstå dem som är oroliga. Alla föräldrar vill sina barns bästa och med tanke på nedskärningar och resursbrist är oron berättigad. 

På grund av det fria skolvalet har skolor som kunde varit blandade blivit allt mer segregerade. Det blir en ond spiral för de skolor som får de elever som är mest resurskrävande. Att blanda skolor kan vara en lösning men i grunden krävs större förändringar.

Sverige behöver en integration värd namnet. Dagens system skapar både utanförskap och rasism. Vilken chans till integration ger vi nyanlända när de placeras i glesbygdskommuner eller förorter med små eller inga resurser? 

Vi vet redan att budgetramar styr, snarare än behov. Att det dessutom är små och relativt fattiga glesbygdskommuner som får ta emot denna form av social dumpning gör inte situationen lättare. Det är ett cyniskt system som skapar många fler förlorare än vinnare.

Medelklassens humanister har reagerat på debatten. Cissi Wallin, tryggt boende på Södermalm i Stockholm, ber ”svennebanan-föräldrarna” sitta ner och sluta agera som hinder för integrationen. Självklart är hon helt oförstående till reaktionerna i Filipstad. 

Det som i ord kläs i humanistisk skrud blir ofta i praktiken det motsatta. Så finns många exempel på när medel- och överklass protesterar mot byggandet av LSS-boenden eller flyktingmottagning i just deras områden. Vad händer med värdet på kåken då? 

Situationen i Filipstad och liknande kommuner och förorter är varken hållbar för infödda eller nyanlända. Dagens integrationspolitik slår mot arbetare och vanligt folk, oavsett ursprung, medan rika kommuner och stadsdelar smiter från ansvaret. Det är dags att staten tar ansvar för integrationen.