Finska fredsaktivisten: ”Vi blev tagna på sängen av Natohetsen”
– Ett mästerverk i en totalitär konsensusdiktatur, säger finska fredsaktivisten Ulla Klötzer om Natodebatten i sitt hemland. Liksom i Sverige vände politikerna över en natt, och en mångårig alliansfrihet som gynnat både öst och väst slängdes på soptippen.
– När min första dotter var nyfödd 1979 visades en svartvit film på tv om en atomolycka. När jag ville stänga av sade min man istället: ”Titta och gör något!” Det har han bittert ångrat. Sedan dess har jag engagerat mig i kampen mot atomkraft, atomvapen, uranbrytning och för fred, miljö, global rättvisa och hållbar utveckling, säger Ulla Klötzer, 74, till Proletären.
Som vice ordförande i Gröna förbundet (finska Miljöpartiet) 1991-1995, ledare för folkrörelsen Alternativ till EU 1995-2005 och genom fyra årtionden av aktivism i Kvinnor för fred har Ulla Klötzer gjort sig känd som en stark röst för freden, alliansfriheten och det nationella självbestämmandet. Hon har också jobbat som lärare i Helsingfors i över 30 år, vilket ytterligare stärkt hennes övertygelse.
– Att varje dag möta barn och ungdomar fulla av liv innebär en förpliktelse att arbeta för att de alla ska kunna möta framtiden utan rädslor och i förhoppningen om att de ska få ett gott liv. Tyvärr ser det ut som om den förpliktelsen är så gott som omöjlig att uppfylla.
– Fredsrörelsen blev helt tagen på sängen. Det fanns ingen tid till en öppen, mångsidig demokratisk debatt, säger hon.
– Finland har i decennier fungerat som en bro mellan öst och väst. Vi har varit värdar för viktiga internationella konferenser och efterlyst diplomati för att lösa kriser. Finlands president Sauli Niinistö har vid flera tillfällen betonat vikten av att en Natoansökan bör föregås av en folkomröstning. Detta glömdes bort över en natt.
Finlands roll som pådrivare till att även Sverige i rasande takt skulle ansöka om Natomedlemskap är både skamlig och otäck.
Hon berättar hur stora delar av Finlands politiska elit – med utrikesminister Haavisto och Vänsterförbundets undervisningsminister Li Andersson i spetsen – på några dagar blev Natofantaster. Detsamma gällde i princip all mainstream-media. Ulla Klötzer kallar det hela för ”ett mästerverk i en totalitär konsensusdiktatur utövad av politiker och media”.
Att Finland istället kunnat spela en konstruktiv och medlande roll i Ukraina fanns inte på tapeten. Skamligt, menar Ulla Klötzer.
– Det faktum att Finland inte högljutt har krävt någon form av fredsförhandlingar och lösningar på kriget, utan till och med stött det med vapenpaket och liknande för långt över 100 miljoner euro, visar att den finska regeringen driver andra intressen än finländarnas. Och det i en situation där pengar behövs för att lösa problem inom hälso- och utbildningssektorn, där personalen har strejkat och nått bristningsgränsen.
Det går inte att tala om Finlands Natomedlemskap utan att tala om Sverige. Det finska Natobeskedet gav även svenska Natoivrarna luft under vingarna. Skulle Finland med i Nato – ja, då skulle Sverige också det.
– Finlands roll som pådrivare till att även Sverige i rasande takt skulle ansöka om Natomedlemskap är både skamlig och otäck, säger Ulla Klötzer.
Hon menar att det påminner om när de båda länderna folkomröstade om EU-medlemskap 1994.
– Finland, där folket hade minst kännedom om medlemskapets konsekvenser, röstade först, vilket fick även Sverige att underkasta sig EU-oket.
Ulla Klötzer berättar om hur president Niinistö under vårvintern 2021 kom med ett av fredsrörelsen välkommet förslag om att en ny OSSE-toppkonferens (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) skulle anordnas i Finland 2025, i samband med organisationens 50-årsjubileum.
Då ansåg Niinistö att Finland kunde agera som ”primus motor”, eftersom landet har en direkt diskussionsrelation med alla stormakter. Han påstod också att förslaget hade stöd från Washington, Moskva, Berlin och Peking, samt över 130 medborgarorganisationer från alla nordiska och baltiska länder.
Även Finlands statsminister Sanna Marin uttryckte stöd för förslaget i finsk tv och uppgav att hon delar presidentens oro över den spända situationen mellan stormakterna. Nu tigs förslaget ihjäl, säger Ulla Klötzer.
– Och detta trots att läget i Europa och världen mer än någonsin vore i behov av en dylik toppkonferens där man på allas villkor kunde göra upp en rättvis säkerhetsstrategi för hela Europa – där Europas, inte USA:s röst – är avgörande.
Ytterligare ett exempel på hur inte minst Niinistö bytt fot är hur han nyligen varnade för att inte låta den försvarspolitiska debatten ”spåra ur”. Han förordade till exempel, inte helt olikt Sveriges ÖB Micael Bydén, att Finland inte ska delta i debatten om Natos kärnvapenpolitik förrän de är medlemmar.
Lite hopp finns ändå i mörkret, menar Ulla Klötzer.
– Eftersom jag genom fantastiska nätverk följer läget ur ett medborgarperspektiv i så gott som hela Europa och även i andra delar av världen, tror jag att medborgarna inom den närmaste framtiden kommer att visa det politiska ledarskapet och militärindustrin, som storligen profiterar på världsläget och kriget i Ukraina, att ”enough is enough”. Att nu räcker det!
– Den senaste tidens utveckling i Central- och Sydeuropa har visat att medborgarna inte kan nonchaleras hur länge som helst. Nato kritiseras allt mer högljutt på gator och torg, där folk kräver ett slut på kriget och sanktionerna.
Ulla Klötzer ser en ”ilskans vinter” i antågande.
– Jag önskar den hjärtligt välkommen, men vet att ilskan knappast kommer att synas eller rapporteras i Finland och Sverige. Varför? För att det skulle få medborgarna att vakna och ifrågasätta våra politikers handlanden.
Ulla Klötzer om…
Fjäsket för Turkiet:
”Turkiets roll som bromskloss för Finlands och Sverige Natomedlemskap har inte fått någon större publicitet i Finland. Den kurdiska befolkningsgruppen är betydligt mindre i Finland än i Sverige och den har inte alls hörts i debatten. Men det är ytterst skamligt att två nordiska länder, kända för sitt en gång i tiden internationellt synnerligen uppskattade arbete för mänskliga rättigheter, nu går i despoten Erdogans ledband.”
De finsk-ryska relationerna:
”Finland har sedan andra världskriget byggt upp rätt välfungerande relationer till Ryssland. Finska företag har under de senaste årtiondena investerat i Ryssland, och handel, industri och samarbete har gagnat bägge länderna. Det har förekommit en sorts förståelsefull ömsesidig dialog.
Närheten till Ryssland har ständigt påverkat Finlands utrikespolitik. Den har krävt en hel mängd eftergifter, men även bidragit till att förstärka landets profil som en brobyggare mellan öst och väst – en fredsskapande komponent.”