Ledare: Folkförakt i Almedalen

Etablissemangsfesten i Almedalen är över för i år. Denna årligt återkommande cirkus visar på klyftan mellan makten och vanligt folk. Visby är ett dyrt semesterställe i vanliga fall och under Almedalsveckan är stan i det närmaste tom på vanligt folk. Hotellrum och restauranger fylls istället av politikernas hov, reportrar och toppar från näringsliv, fackföreningar och andra organisationer - i det så kallade klägget.

På kvällarna pågår festandet och frågan är om inte majoriteten av Almedalsbesökarna är där för hålligånget snarare än politiken. 

Almedalsveckan handlar för riksdagspartierna om att komma med utspel för att få utrymme i media och för att ha åtminstone ett köttben att kasta ut till väljarna i en naiv förhoppning om att kunna få någon procent mer i nästa opinionsundersökning.

Men i år var utspelen synnerligen bleka och gick de flesta helt förbi. Att notera är Sverigedemokraternas försök att tvätta bort fiaskostämpeln från EU-valet. Borta var den hårda retoriken om folkutbyte och att bygga murar. Nu ska SD i stället bli det nya skolpartiet. Men den som hörde Åkessons tal måste ställa sig frågan hur det ska gå till när partiledaren uppen-barligen inte har en aning om hur det ser ut i svensk skola. 

Skolans problem beror enligt SD och Jimmie Åkesson på ”massinvandringen” och att skolpersonal har muslimska klädesplagg. Usla resultat och usel ordning vill SD lösa genom att lärare ska ges större befogenheter att ”säga till på skarpen” och genom att införa ett statligt huvudmannaskap och statlig finansiering av skolan. 

Men som vanligt ljuger en politiker när denne uttalar detta, för SD och Åkesson menar inte att göra friskolor statliga, det är endast de offentliga skolorna de vill förstatliga. Det segregerande, inhumana och orättvisa friskolesystemet värnar Åkesson och SD. Därmed är de för skolans förfall där vinstutdelning till ägarna är viktigare än elevers rätt till en likvärdig utbildning.

Den grova retoriken stod i stället Kristdemokraterna och Ebba Busch för. I sin iver att locka till sig SD-sympatisörer talade hon om svenska värderingar på ett närmast rasistiskt sätt. Eller vad sägs om följande: ”Sveriges, och för den delen Europas, överordnade kultur kommer från kristendomen.” 

Att udden är riktad mot främst muslimer är uppenbart. KD intar en allt mer polariserande och invandrarfientlig hållning, tillika en nedvärderande inställning till alla som inte tycker som dem. 

På plats i Almedalen fanns ett antal Palestinaaktivister som stod i publiken under Ebba Buschs tal med Palestinaflaggor och i Buschs talpauser ropade på ministerns avgång. Detta förfärade Busch så mycket att det var detta hon och KD valde att fokusera på. Till SvD sa Busch att: ”Jag är ganska trött på att vissa personer tar sig frihet att störa för andra, att man tar sig frihet att tysta andra” och hennes riksdagskollega Magnus Jacobsson hävdade att ”De respekterar inte de demokratiska principerna”. 

Här synliggörs klyftan mellan vanligt folk och politikerna. Det pågår ett utrotningskrig i Gaza och den svenska regeringen gör inget för att stoppa det. De tusentals och åter tusentals som upprörs av detta och höjer sin röst för att påverka regeringen anklagas för att inte följa demokratiska principer, för att de tar sig frihet att tysta. Det är tvärtom. 

Hade Ebba Busch och KD och för den delen övriga Tidöpartier menat allvar med demokrati och att möta väljarna hade de samtalat med demonstranterna. Ofta säger sig politiker vilja möta väljarna men det handlar nästan alltid om envägskommunikation, att politikerna talar och väljarna får lyssna. 

Ebba Busch och andra politiker kan när som helst tala och få uppmärksamhet. Vanligt folk får det ytterst sällan. Därför borde Almedalspolitikerna välkomna att palestinaaktivister och andra engagerade samhällsmedborgare tar sig till politikernas möten. Politiker borde tala med folk inte till folk och det även med väljare som inte tycker som dem.

En liknande föraktfull inställning visar förre statsministern Stefan Löfven. Som statsminister vände Löfven flera gånger ryggen åt Almedalsjippot, som 2017 när han i stället åkte till Ullared. Men nu när han är konsult hos PR-byrån Rud Pedersen och har ett eget konsultbolag (Sorvage) är det viktigt för honom att vara på plats och frottera med näringsliv och gamla vänner. 

Som politiker gjorde Löfven inte mycket för att prata med folk, men som PR-konsult anstränger han sig för att tala med eliten.

Årets Almedalsvecka ägde rum i skuggan av en pågående vårdstrejk, gigantiska underskott i regioner och kommuner, en tilltagande arbetslöshet, växande klassklyftor samt en sedan länge pågående bostadskris. Men om detta talade inte riksdagspartierna. I stället fokuserade de på föräldrakontrakt för elever (L), fler inom elevhälsa, samt en matprisutredning (V), naturnära skogsbruk (MP), svenska som huvudspråk i skolan och att hissa svenska flaggan på torg (S), Nystartsår för utrikesfödda (C) samt rätt för kommuner och regioner att sätta upp kameror (M). 

Värst i uppvisande av förakt för verkligheten och medborgarna var statsminister Ulf Kristersson som på fullaste allvar hävdade att det inte finns någon vårdkris. 

Vårdens problem menar han beror på personalbrist och inflationen och eftersom inflationen enligt Kristersson är på väg ned kommer vårdens problem att lösa sig av sig självt utan att regeringen behöver göra något.

Olof Palme sade en gång att "politik är att vilja", men när vi har beslutsfattare som inte vill ja då har vi heller ingen politik; det är det här som är facit av årets Almedalscirkus – inga politiska lösningar, bara folkförakt.