Fortsatta strejker i Finland

Sedan två veckor tillbaka är omkring 7.000 arbetare uttagna i politisk strejk i Finland. I onsdags förra veckan stod det klart att strejken fortsätter även efter påsken, åtminstone till den 7 april.

Det är högerregeringens arbetarfientliga program på en rad områden som fått de finska facken att slå bakut. Till skillnad från i Sverige – där LO-förbunden inte varslade om så mycket som en timmes strejk för att försöka stoppa inskränkningarna i strejkrätten och Las – har flera stora förbund i den finska motsvarigheten FFC tagit ut medlemmar i känsliga branscher i strejk mot bland annat just inskränkt strejkrätt.

Hamn- och järnvägsarbetare ser till att containertransporter och godstrafik står stilla i Finland. Därutöver är arbetare i Industrifacket, Bil- och transportbranschens arbetarförbund, Servicefacket Pam, Byggnadsförbundet, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena (JHL) och Elektrikerförbundet uttagna i strejk.

Det var centralorganisationen FFC:s styrelse som tog beslutet förra veckan att fortsätta strejken. Regeringens avsaknad av kompromissvilja och vägran att ens förhandla är anledningen.

– Förnyelserna och försämringarna som regeringen planerar är väldigt stora och allvarliga. Vi accepterar inte dem. Vi har föreslagit förhandlingar och kompromisser, men regeringen tackar nej hela tiden så därför måste vi fortsätta strejka, säger FFC:s ordförande Jarkko Eloranta till statliga Yle.

Det är inte bara strejkrätten som facken kämpar för. Regeringen som leds av Petteri Orpo från Samlingspartiet vill också bland annat införa en obetald karensdag vid sjukfrånvaro, försämra arbetslöshetsförsäkringen och införa tidsbegränsade anställningar utan motivering – likt allmän visstidsanställning, som infördes i Sverige av den dåvarande Moderatledda alliansregeringen 2007.

En del av attackerna på arbetarnas tillkämpade rättigheter framstår som direkt symboliska. Efter att facken satt sig till motvärn försöker regeringen tvinga igenom en del av lagändringarna i rekordfart, för att de ska börja gälla på första maj – arbetarklassens internationella högtidsdag.

Finland har sedan förra sommaren en regering som är snarlik Sveriges, både till sammansättning och politik. Skillnaden är att motsvarigheten till Sverigedemokraterna – Sannfinnländarna, som i likhet med SD blev regeringsunderlagets största parti i valet – ingår i regeringen, tillsammans med Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna), Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet. 

Skillnaden ligger också i hur fort de hunnit få igenom sin politik på olika områden. 

Mycket av den arbetarfientliga politik som Petteri Orpo försöker tvinga igenom är redan verklighet i Sverige – med god hjälp av Socialdemokraterna och LO. Samtidigt blev Finland Natomedlem för ganska exakt ett år sedan, den 4 april förra året – med god hjälp av den dåvarande socialdemokratiska statsministern Sanna Marin.

Synen på vad som ska få kosta är densamma i de båda länderna. Nedskärningar inom det sociala framställs som ett nödvändigt ont, samtidigt som det slängs miljarder på militären.

Orpo vann valet på att sanera Finlands ekonomi. Receptet: att skära ner i välfärden och på arbetarnas rättigheter. 

Samtidigt som regeringen sänker nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen, tar bort barntillägget och förlänger tiden för att kvalificera sig för ersättningen vräker de miljarder över militären med förevändningen att Ryssland hotar Finland. 

Redan innan valet förra året hade den finska riksdagen beslutat öka militärutgifterna med en halv miljard euro (cirka 5,7 miljarder kronor) om året 2024-2026. I Sverige är samtliga riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet, överens om att militären ska få två procent av BNP, med hänvisning till kriget i Ukraina och Natoanslutningen.

Krigspolitiken genomförs utan gnissel i de båda länderna, men i Finland fortsätter facken strida mot de arbetarfientliga reformerna. 

Enligt en undersökning som FFC låtit göra stödjer 51 procent av finländarna strejkerna i protest mot regeringens försämringar i arbetslivet, medan 42 procent är motståndare till dem. Starkast är stödet bland unga, kvinnor och arbetare.