Goodbye Lenin(museet)
Leninmuseet i finska Tammerfors, troligtvis det sista av sitt slag i ”väst”, stänger snart för gott. Författaren och illustratören Elin Hägg har besökt den kontroversiella institutionen.
Det är veckan efter midsommar och 28 grader varmt i Tammerfors när jag, två finsktalande män och en liten grupp rysktalande turister letar oss en och en halv trappa upp till Leninmuseet i Folkets hus. Det första vi möts av är en skylt föreställande Ukrainas flagga med en vit duva och texten ”НЕТ ВОЙНЕ, NO WAR”.
Att uppmaningen mot krig först skrivs på ryska skulle kunna bero på att en majoritet av museets besökare genom åren varit ryska turister. Men eftersom gränsen är stängd och ryssar inte längre får resa till Finland för nöjes skull, ska texten kanske snarare ses som ett förtydligande mot oss andra. Leninmuseet tar ställning mot kriget i Ukraina, och de tar ställning mot Ryssland.
Leninmuseet i Tammerfors grundades 1946, dryga tjugo år efter den gamle revolutionärens död, för att främja relationen mellan Finland och Sovjetunionen. Officiellt ville man belysa den betydelse Lenin (och i förlängningen Sovjetunionen) haft för Finlands självständighet. Men namnet gick också i linje med den personkult som ledande skikt i Sovjetunionen verkade för, där Lenin lyftes fram som en god landsfader med Stalin som självklar efterträdare. Som ett direkt led i detta handlade museets första utställning således inte om Lenin utan om Stalins liv och person. Det var också därför museet hamnade där det ännu ligger, då det sägs vara just i Tammerfors som Stalin och Lenin första gången möttes, under bolsjevikernas kongress 1905.
Efter Stalins död 1953 och de Stalinkristiska röster som höjdes under Chrusjtjovs styre togs Stalinutställningen bort. Nu blev det fokus på Lenin och mängder av föremål med koppling till honom skänktes till museet, varav en del visas i utställningarna än idag. När Sovjetunionen upplöstes 1991 var det många som ansåg att museet spelat ut sin roll och borde stänga. Men det visade sig att även Leninkulten kunde anpassas till marknadsekonomin, och museet fann en inkomstkälla i att ta in föremål från öst och sälja i museibutiken och senare i en webbshop. Museet fick en air av nostalgi, och Lenin blev kitsch. Under 2010-talet blev Leninmuseet en del av en större organisation, under arbetarmuseet Werstas, och museet gjordes återigen om.
Utställningarna inleds med en film där ”Lenin” själv hälsar välkommen och berättar om sitt museums historia fram till idag. Sedan följer en utställning med fokus på Lenins liv, revolutionen och Sovjetunionens roll i Finlands självständighet. Nästa del fokuserar på vänsterpolitiska fångar i Finland, fångläger i Sovjet och Stalins terror, och sedan ett rum som ska vara ett typiskt sovjetiskt hem där man bland annat kan testa tv-spelet Tetris. Efter några korta delar om hockey, rymdkapplöpningen, murens fall, sovjetisk humor med mera, kommer museets kanske mest kända objekt – en gammal motorcykel med vaxfigurer av Lenin sittande i sidovagnen och Stalin som står bredvid.
Det rysktalande sällskap som gick före mig i trappan är förtjusta och en av dem klappar skrattande Stalin på huvudet medan hans vänner tar kort. Bredvid står de två finska männen med armarna i kors och läser museets nyaste delutställning som handlar om Ryssland under Putin och kriget i Ukraina. Jag går vidare till museibutiken där Lenin-pinsen ställts åt sidan till förmån för pins med Ukrainas flagga och böcker om kriget. Jag köper en bok om museets historia från 2018, i vilken man konstaterar att allt prat om ”Finlands mest hatade museum” nu till slut dött ut.
Men mycket har hänt sedan dess och med kriget i Ukraina har saker förändrats radikalt. Finland gör som Sverige och anpassar narrativet för att bättre linjera med Nato och USA:s intressen, och återigen ska historien anpassas efter det rådande världsläget och dess ekonomiska intressen. Och nu till slut ska museet stänga, som det troligtvis sista Leninmuseet i ”väst”.
Enligt museets föreståndare Kalle Kallio beror nedläggningen inte på kriget i Ukraina, utan på att namnet inte ger rätt bild av vad museet är. Samtidigt har museet de senaste åren fått svårt att få anslag, och han menar att det nog kan bero på namnet. Bidragsgivarna vill inte associeras med Lenin, som i ytterligare en märklig omskrivning av historien hos vissa får representera dagens Ryssland, trots att Putin själv flera gånger starkt kritiserat Lenin och hans gärningar. Istället ska ett nytt museum öppna nästa år som vill ge en ”mer nyanserad skildring av det förflutna” enligt hemsidan, med det mindre stötande namnet ”Nootti” (efter den så kallade notkrisen 1961). Vissa saker ska dock tas med från det gamla museet, som modellen över det sovjetiska fånglägret.
Jag lämnar Leninmuseet och beger mig ett par kilometer bort, till Werstas. Här visas arbetarrörelsens framväxt i Finland med fokus på produktionsförhållandena. I en av de tillfälliga utställningarna om byggnadsarbete håller en engelsktalande flicka på att testa skyddsutrustning – iklädd en skyddssele skrattar hon lika hjärtligt som mannen som poserade med Stalin.
Ute står solen mitt på himlen. Högt över gatorna där vi turister kryssar fram håller några riktiga byggarbetare i varselkläder på att bygga ställning. Med lätthet kastar de spiror mellan sig och ropar till varandra på polska. Leninmuseet stänger, men arbetet består, och nu mer än någonsin måste vi nog fråga oss vilken historia som får berättas, varför, och på vilket sätt.