Gränskonflikt med koloniala rötter

En över 200 år gammal gränskonflikt har blossat upp mellan Venezuela och grannlandet Guyana efter att enorma fyndigheter av gas och olja upptäckts i området. I en folkomröstning i Venezuela röstade en överväldigande majoritet för att det omdiskuterade området, Essequibo, ska tillfalla landet.

I skuggan av konflikten finns det amerikanska oljebolaget Exxon Mobil, som har ett attraktivt avtal om utvinningsrättigheter med Guyana. 

Den 3 december gick tio miljoner venezuelaner till vallokalerna för att rösta om Venezuelas territoriella anspråk på Essequibo-regionen, som utgör två tredjedelar av grannlandet Guyana. Över 96 procent procent röstade för att området ska införlivas i Venezuela och att dess 125.000 invånare ska erbjudas venezuelanskt medborgarskap.

– Den enda segraren idag är Venezuelas suveränitet och förlorarna det är Exxon, Guyanas regering och det nordamerikanska imperiet, sade Venezuelas president Nicolas Maduro i sitt tal efter folkomröstningen.

SurinameCentral

Det omstridda området Essequibo.

Guyana är världens senaste oljeland. 2015 hittades oljereserver som uppskattas till elva miljarder fat – tjugonde störst i världen och i nivå med Norge och Brasilien, men landet har bara 800.000 invånare och blev med upptäckten det överlägset oljerikaste landet per capita i världen. 

Det är det amerikanska oljebolaget Exxon Mobil som äger rättigheterna att utvinna olja i Guyana idag, och de har stora planer. Till år 2030 beräknar de kunna producera en miljon fat olja per dag i Guyana – vilket skulle göra landet till en av de stora oljeexportörerna. 

För Exxon är Guyana viktigt för företagets framtid och nämns flera gånger i bolagets senaste kvartalsrapporter som ett av deras två viktigaste tillväxtområden i världen.

Veckan efter omröstningen gick USA ut med att de ska genomföra gemensamma militärövningar med Guyana i området. Washington säger att det rör sig om en rutinövning och inte beror på den uppblossade gränskonflikten – men Vita husets talesperson i nationella säkerhetsfrågor John Kirby underströk också att USA ”står orubbligt bakom Guyanas suveränitet”.

Tvisten om gränsområdet började inte med oljefyndigheterna, utan går tillbaka till kolonialtiden. När Venezuela vann sin självständighet från Spanien 1811 utgjorde Essequibofloden gränsen mellan Venezuela och den holländska kolonin Guyana.

Efter en uppgörelse mellan Nederländerna och Storbritannien 1814 tillföll de västra delarna av Guyana Storbritannien, men utan någon definierad gräns västerut mot Venezuela. Varpå britterna passade på att förlänga sitt territorium upp till mynningen av Orinocofloden, till den så kallade Schomburgk-gränsen, döpt efter upptäcktsresanden Robert Hermann Schomburgk som var upphovsman till den nya gränsdragningen.

Gränsen bestreds av Venezuela redan då, och båda parterna gick med på att lämna området oexploaterat – tills det upptäcktes guldfyndigheter i området runt 1870, varpå gränskonflikten blossade upp igen och Storbritannien slog fast att det är Schomburgk-gränsen som gäller.

I en förhandling med USA som medlare åt Venezuela – och som inga venezuelaner fick delta i – bekräftades britternas gränsdragning med några mindre ändringar. Venezuela fick kontrollen över mynningen till Orinocofloden men Storbritannien behöll området med alla guldgruvor.

Samma gräns gäller än idag och har sedan dess ifrågasatts av Venezuela. Guyana som blev självständigt 1966 har ärvt konflikten.

Oljefyndigheterna finns framför allt i havet utanför kusten till det bestridda området. En del av prospekteringarna som Guyana avtalat med Exxon ligger till och med innanför Venezuelas maritima gränser.

Uppgörelsen mellan Exxon Mobil och Guyanas regering väger till oljebolagets fördel. Enligt avtalet ska först 75 procent av intäkterna gå till Exxon för att täcka investeringskostnaderna. Resterande 25 procent delas lika mellan Guyana och företaget – som dessutom är skattebefriat.

I avtalet ingår också en klausul som förhindrar regeringen – och framtida regeringar – från att ändra på någonting av innehållet i avtalet utan ExxonMobils godkännande.

Venezuelas president Maduro ser oljeprospekteringarna i de omstridda områdena som ett försök från Exxon Mobil och USA, snarare än från Guyana, att roffa åt sig olja. 

När Exxons vd Darren Woods får frågan i CNBC om han oroar sig över Guayanas möjlighet att försvara sig mot ett eventuellt angrepp svarar han:

– Om jag ska vara ärlig, så är jag inte säker på att Guyana står ensamma.

Sett till Exxon Mobils historiskt nära kopplingar till Vita huset är det inte ett orimligt antagande att företaget haft någon typ av försäkran om säkerhet innan de investerade miljardbelopp i ett omtvistat gränsområde.

Efter initiativ från Brasiliens president Lula da Silva möttes Nicolas Maduro och Guyanas president Mohamed Irfaan Ali i Saint Vincent och Grenadinerna den 14 december. De kom överens om att konflikten inte ska lösas med våld eller med hot om våld, och att nya förhandlingar ska äga rum i Brasilien inom tre månader.

I Venezuela ställer sig den breda oppositionen bakom regeringens och regeringspartiet PSUV:s anspråk på Essequibo. Kommunistpartiet PCV, som är i opposition till regeringen, hävdar också Venezuelas territoriella rätt över området men menar samtidigt att Maduro använder folkomröstningen till att piska upp patriotiska stämningar inför presidentvalet 2024.

I sitt uttalande om situationen påpekar de även att Nicolas Maduro själv gjort liknande avtal med det amerikanska oljebolaget Chevron i Venezuela.