Det var efter att den 21-åriga elektrikern Julia Markström omkom i en arbetsplatsolycka på statliga LKAB:s gruvanläggning i Svappavaara som arbetarna vägrade gå tillbaka till arbetet innan de blivit försäkrade om att arbetsplatsen var säker.
– Det var många som inte kände sig trygga med att fortsätta arbetet, bekräftar Pentti Rahkonen, klubbordförande för Gruv-135:an, för Proletären.
Dödsolyckan inträffade torsdagen den 27 juli då en gallerdurk gav vika, och Julia Markström föll fem meter ner på ett transportband. Gallerdurken var en del av gångbron till traverskranen där Julia Markström utförde underhållsarbete, anställd av LKAB:s underentreprenör Cranex.
Efter olyckan satte polisen och Arbetsmiljöverket igång utredningar kring vad som hänt. LKAB påbörjade en genomgång av säkerheten i gruvan, men såväl kulsinterverket som anrikningsverket stod stilla ända till torsdagen den 9 augusti, då arbetarna var nöjda med de åtgärder som LKAB dittills vidtagit.
Nu har ett projekt igångsatts där bolaget ser över all säkerhet på sina anläggningar i Svappavaara, Kiruna och Malmberget.
Erik Lappiniemi, driftare i gruvan i Kiruna, har dock inte märkt något av det ännu.
– Våra chefer säger att det ska börja besiktas här också, men det har varit ganska diffust. Men det är viktigt att det görs även på vår arbetsplats, eftersom vi har exakt samma verksamhet här som i Svappavaara.
”Att säkerheten ses över är väl det positiva som kommit ut av den här hemska händelsen.”
Han har själv arbetat i Svappavaara och var bekant med Julia Markström.
– Det har varit ganska tryckt stämning på jobbet efter olyckan. Sånt här får bara inte hända.
Det har förekommit uppgifter i media om att gallerdurken som gav vika var obesiktad och i mycket dåligt skick, men Pentti Rahkonen kan i nuläget inte avgöra om någon har gjort något fel.
– Det var en fruktansvärd olycka helt enkelt. Vad som gått fel får utredningarna visa. Att säkerheten ses över är väl det positiva som kommit ut av den här hemska händelsen.
– Det är en del rost, och gallerdurkarna ser lite dumma ut.
Rost som riskerar att inte upptäckas då den kan vara täckt av smuts.
Julia Markströms mamma, Kristina Markström, intervjuas i tidningen Elektrikern och lyfter frågan om arbetsmiljön till ett samhälleligt plan.
– Jag tycker vi ser mer och mer slimmade organisationer, mindre och mindre underhåll, mer och mer prioriterat mot pengar som styr. Någonstans så når man ju en smärtgräns där människorna riskeras i stället för prioriteras. Det här med säkerheten först kanske fanns en gång, men finns det i dag?
– Vi upplever väl många gånger här uppe i norra Sverige att vi är bortprioriterade. Vi ska dra in väldigt mycket pengar till välfärden som skickas till södra Sverige. Här får man nästan skylla sig själv att man bor. Vi har inte tillgång till akutsjukvård, och våra arbetsplatser prioriteras ned.
