Gästkrönika: Har vi glömt USA:s brott?

Efter Rysslands invasion av Ukraina har frågan om USA:s roll i världen hamnat fullständigt i skymundan. Och det är givetvis naturligt att det blir starkt fokus på Rysslands vidriga invasion, som bör fördömas på alla sätt. 

Men riskerar vi inte att bli väldigt enögda? När svensk anslutning till Nato diskuteras görs det med närmast fullständigt fokus på Ryssland. 

Men vad är egentligen Nato? Är det verkligen att betrakta som nåt slags oskyldig motsvarighet till ”grannsamverkan mot brott”, fast med syftet att hålla koll på den tokige ryssen?

Nej. Nato är en krigsallians starkt dominerad av USA. På egen hand står de för 70 procent av Natoländernas militära utgifter. Det Natoland som har näst störst militärbudget, Storbritannien, har en knapp tiondel så stora militära resurser som USA. Det talar sitt tydliga språk.

USA har omkring 800 militärbaser i fler än 80 länder runtom i världen. Det innebär en enorm makt.

Hur har de då i närtid använt den makten? Genom katastrofala invasioner av Afghanistan och Irak, som sades syfta till att bekämpa den islamistiska terrorismen, men som i själva verket förvandlade IS från en obskyr sekt till ett globalt monster. 

Och 20 år efter USA:s invasion av Afghanistan är det åter talibanerna som har makten i ett krigshärjat land. Och allt detta till priset av hundratusentals människoliv och sönderslitna samhällen.

Nu står vi inför ett historiskt vägval som land. 

Vill vi återknyta till våra bästa traditioner av självständig utrikespolitik och agera som en modig och konsekvent kritiker av alla stormaktsövergrepp? Eller vill vi ge upp det som återstår av vårt oberoende och okritiskt agera underhuggare åt USA? 

Utan att ge en allt för rosenskimrande bild av Sveriges hållning under kalla kriget (googla bara Stay behind) är det ändå ett faktum att vi stack ut som ett litet land som vågade ta ton mot stormakterna. På samma sätt skulle vi idag kunna spela en viktig roll som en konsekvent röst i en värld av hyckleri och dubbelmoral.

Ytterst handlar det om vad vi vill leva i för värld. Vill vi leva i en värld där stormakter domderar, driver länder isär och emot varandra och tvingar in oss alla i deras smutsiga konflikter? 

I så fall kommer vi att få leva med eviga krig. Och de som får betala kommer alltid vara vi i arbetarklassen – oavsett om det handlar om att stupa i krigen, betala för kapprustningen eller att försöka få pengarna att gå ihop i slutet av månaden när priserna skjuter i höjden. 

Alternativet är att knyta an till den tidiga arbetarrörelsens strategi för kampen mot krig. De visste att det starkaste motgiftet mot krig är att förena arbetarklassen i kamp för ett bättre liv och en annan värld. 

När den kampen och tron på en bättre värld brakar samman öppnas vägen för barbariet. Men vi måste säga nej. Vägra. Fortsätta kampen mot alla former av imperialism. Och i dess ställe bygga broar mellan folk i den gemensamma kampen.

Erik Andersson Palm
Vänsterpartist och antimilitarist