Ledarkrönika: Hellre utbyggd lokaltrafik än Västlänken och höghastighetsbanor

I Göteborg pågår bygget av Västlänken för fullt och det märks över hela staden. Den sista mars exploderade den sista salvan under Skansen Lejonet, ett av de försvarsverk som omgärdade Göteborg och ligger intill Göteborgs centralstation.

Detaljplanen för Västlänken vann laga kraft i januari och det finns inte längre några juridiska möjligheter att stoppa bygget av tågtunneln under staden. Trots det ska vi inte släppa diskussionen om hur vår gemensamma infrastruktur ska finansieras och byggas.

Kommunistiska Partiet var motståndare till Västlänken ända sedan det stora infrastrukturprojektet som kallas Västsvenska paketet blev känt. Inte för att vi är mot satsningar på infrastruktur. För att genomföra den klimatomställning som vi desperat behöver är det nödvändigt att flytta över transporter från väg till järnväg.

En sådan omställning kommer givetvis kräva omfattande investeringar. Men det gör inte att alla infrastruktursatsningar per automatik är bra. Västlänken är ett exempel på det, då byggets omfattning och kostnader trängt undan andra satsningar på infrastruktur långt in i framtiden.

Det har inte minst blivit tydligt under pandemin, då trängseln i Göteborgs lokaltrafik blivit ett hot mot människors liv och hälsa. Samtidigt som pengarna pressas ned i tågtunneln, som ska minska restiden från kranskommunerna in till stadskärnan, så fullkomligt skriker Göteborgs förorter efter utbyggd kollektivtrafik.

Ökad tillgänglighet, minskad trängsel och snabbare resor skulle få fler att ställa bilen. Det är nödvändigt för att en klimatomställning ska kunna realiseras, men är också en förutsättning för att knyta samman staden och minska segregationen. Spårvagnsnätet har i princip inte byggts ut på 40 år. 

Samma undanträngning riskerar att ske i och med det planerade bygget av höghastighetsbanan mellan Göteborg och Stockholm, den så kallade Götalandsbanan. Det är en massiv investering på minst 100 miljarder kronor, pengar som hade kunnat gå till att rusta upp och bygga ut det befintliga järnvägsnätet.

Till skillnad från när stambanorna byggdes har höghastighetsbanan inga ambitioner att knyta samman landet. Tågen kommer blåsa förbi tätorter och industrier som hade behövt tillgång till järnvägsnätet. Det underblåser motsättningar mellan stad och land när statens investeringar inte kommer hela befolkningen till del. 

Precis som när andra politiska beslut fattas är det den urbana välbeställda befolkningens konsumtionsmönster som ska stödjas. De som vill kunna ta en weekend på kontinenten med mindre klimatångest har högre politisk prioritet än de som behöver ta bussen till kvällsskiftet på jobbet.

Stöd till utbyggd lokal- och regionaltrafik som finansieras gemensamt via skattesedeln ger en motsatt fördelningspolitisk effekt. Arbetare och låginkomsttagare är de som oftast är hänvisade till kollektivtrafiken för att kunna komma fram.

De är också de som har mest att vinna på en väl utbyggd och gratis kollektivtrafik så att bilberoendet kan brytas. Så ser en klimatpolitik som går hand i hand med sociala jämlikhetskrav ut.

Povel Johansson
Lokförare och partiordförande i Kommunistiska Partiet