”Efter hyllning i Dagens Industri följer väl sågning i Proletären?”, skriver David Ritschard, den röde countrysångaren från Björkhagen, i ett inlägg på Instagram och smäller upp en bild på en recension av nya skivan Blåbärskungen i DI:s helgbilaga. 

Sorry to disappoint. Proletären har två saker gemensamt med Dagens Industri – vi är båda tidningar som tar tydlig klasställning (om än i varsin ände) och vi gillar båda Ritschards elegant vemodiga och alltigenom svenska diskbänks- och långt-till-nästa-lönekuvert-country.

Blåbärskungen är en olycklig kärleksförklaring till Sverige och vardagen. Musiken är stundtals stillsam, stundtals svängig, men framför allt utomordentligt sentimental – som det anstår en god countryplatta.

Berättandet är countrymusikens kärna – och berättarkonsten, ja den behärskar Ritschard till fullo. 

Låtarna skär upp ens hjärta som vore det en bakfylle-calzone. Det gör ont. Men det känns gött att det gör ont. Man blir påmind om vad det är att vara människa. 

Ritschard har kallats för Alf Robertsons arvtagare. Det är tunga ord. 

Lika folklig som Robertson tror jag inte Ritschard kan bli – countryn är lite för smal i Sverige idag… och han själv är lite för södermalmig.

Men som ordsmed och musiker är han nästan där.