#Kvinnostrejk till sjöss: Höjer rösten mot sexism i sjöfarten
Att sjöfarten är en mansdominerad bransch är kanske inte en nyhet för någon. Men hur arbetsmiljön ser ut för de få kvinnor som väljer att arbeta till sjöss är det nog få som kan föreställa sig.
Uppropet #Kvinnostrejk startade i våras med syfte att uppmärksamma ”att tjejer och kvinnor i Sverige ännu diskrimineras och förtrycks systematiskt”. Uppropet, som har fått stor spridning på sociala medier, går ut på att kvinnor protesterar varje fredag klockan 15 med krav som de själva definierar och formulerar.
De än så länge anonyma initiativtagarna beskrev den första kvinnostrejken i slutet av mars med ”kunde Greta ensam så kan vi”, de skrev också att de ville ”kräva av staten och övriga medborgare att få sina rättigheter tagna på större allvar”. Kvinnor uppmanades att fylla i meningen ”Mitt krav:…” på ett plakat och delta antingen fysiskt eller digitalt.
Såhär lite drygt ett halvår senare hålls flera protester runt om i landet och även på sociala medier. En av dem som deltar i Jönköping och digitalt är matrosen Alice Fredhage. Hon menar att det är hög tid att lyfta problemen till en högre nivå.
– Jag vill få upp detta till politikernivå. Detta är inte bara en kvinnofråga – det är ett samhällsproblem och det måste behandlas som det. Man kan aldrig lösa ett problem man inte ser eller inte tror finns, och vi måste få synas och höras!
– Media måste börja uppmärksamma ojämställdheten på allvar, det är en ickefråga idag som oftast bara diskuteras bland kvinnor eller i slutna feministiska rum. Det spelar ingen roll vad vi kvinnor som kämpar för jämställdhet kommer fram till sinsemellan om vi inte får med oss männen.
Med sina tio år inom sjöfarten har Alice Fredhage mycket erfarenhet, inte bara inom yrket utan även av mäns trakasserier. Precis som i många andra mansdominerade branscher är jargongen hård och sexistisk, och väldigt lite görs för att få slut på problemen. Det inspirerade ett av Alice Fredhages inlägg på Kvinnostrejk Jönköpings Instagram med egna vittnesmål från sjön:
”’Jag gillar inte kvinnor till sjöss’, det var de första orden som jag som 16-årig tjej fick till mig när jag valt att studera sjöfart och gå till sjöss. ’Är du vaken?’, sa min kollega till mig när han kom in till min hytt med sitt stånd i handen, mitt i natten. Sen dess har jag inte fått en hel natts sömn ombord. ’Jag kan inte koncentrera mig när du visar upp röven så’, sa den 55-åriga mannen till mig när vi gjorde ett jobb ihop. ’Du passar bättre som skeppshora, du är alldeles för snygg för att smutsa ner dig såhär’, sa min chef till mig när jag var 18 år. Ingenting, sa mina kollegor när det skämtades om att stänga in mig i en hytt och knulla mig genom ett gloryhole. Ingenting sa de, och detta hände nu i veckan. I Sverige. År 2021. […] Tio år i branschen och mina kollegor frågar mig fortfarande inte om hjälp i situationer där jag har väldig erfarenhet. Jag kämpar varje dag, året runt, för att mina systrar förhoppningsvis ska komma till en värld som inte är lika hård mot oss. Jag strejkar varje fredag, för att detta samhällsproblem ska uppmärksammas. Jag strejkar varje fredag, för att mina systrar ska få leva utan kvinnohat. Varför strejkar du?”
Inlägget delades utanför Kvinnostrejk Jönköpings Instagram och fick enorm spridning.
– Många har hört av sig och tackat, tyckt att det var ett bra och nödvändigt inlägg och det sprids fortfarande, vilket är kul. Flera män har också reagerat, med hat eller förnekelse. En del menar att det är fabricerat, att det skulle vara lögn eller propaganda. Jag är mest förvånad över att det kom som en chock för så många.
– På passet efter att inlägget publicerats och spridits var det rätt dålig stämning ombord. En del manliga kollegor ansåg att jag hade ”skvallrat” och att jag var ”gnällig”. ”Dig kan man inte skämta med längre”, var inte den respons jag önskat. Två kollegor vägrade prata med mig, de stod istället och stönade bakom mig när jag böjde mig ner. Det var deras ”välkommen tillbaks ombord”. Så, inte ens när man berättar kan de ta in och inse allvaret, istället ska man bli ifrågasatt eller motsagd.
Svenska sjömansregistret omfattar närmare 11.000 sjömän, varav drygt 3.000 är kvinnor. Av dessa arbetar en övervägande majoritet inom intendenturen, det vill säga inom handel- och servicefunktioner. Så att sjöfarten är mansdominerad med hård jargong är både sant och falskt. Man måste skilja på driften och intendenturen, menar Alice Fredhage.
– Statistik över könsfördelningen blir missvisande när man klumpar ihop avdelningarna eftersom intendenturen inte alls är lika mansdominerad som driften. Det är helt olika arbetsmiljöer. Siffrorna speglar inte verkligheten rättvist och det kan i sin tur påverka jämställdhetsarbetet.
Att feminismen har gått för långt och att sjöfarten är jämställd är något Alice Fredhage hört män hävda många gånger. De har hänvisat till tarifflönesystemet, som förvisso inte skiljer på män och kvinnor på samma position, men det är inte allt jämställdhet handlar om, menar hon.
– Lönen är bara en liten del i det hela. Att få gå till jobbet utan att bli utsatt för sexistiska kommentarer eller skämt, utan sexuella anspelningar eller dumma kommentarer, är det för mycket begärt? Sedan är det mycket svårare att klättra i rank som kvinna och det bidrar till ett lönegap i slutändan, något jag vill att facken och Svensk sjöfart börjar kartlägga. Det är kontraproduktivt att hålla tillbaka kvinnor, slöseri på kompetens. Jag har tio års erfarenhet som matros, vilket är svårslaget då de flesta matroser blir styrmän. Ändå var jag tvungen att slåss för att få vikariera som båtsman.
– Det är provocerande när män ska berätta för mig att vi är jämställda, att de tar sig friheten att förringa mina erfarenheter som kvinna. Att som kvinna bli en i gänget, att bli lyssnad på och respekterad i sin yrkesroll, tar lång tid.
De problem som Alice Fredhage beskriver är inte enstaka fall eller rederispecifikt, det är så det ser ut i branschen, menar hon.
– Det är som att delar av sjöfarten ligger 40 år efter när det gäller jämställdhet, och jag kan inte förstå att det fortfarande ser ut så här 2021.
Under #Metoo-hösten 2017 startade även #Lättaankar, som blev en kanal för sjöfartens kvinnor att vittna om vad de upplever ombord. Mängder av vittnesmål spreds i sociala medier och i sjöfartens tidningar, och Vågrätt, ett branschövergripande samarbete inom sjöfartsbranschen som arbetar för bättre arbetsmiljö och jämställdhet i branschen, startades.
Under våren 2020 genomförde projekt REDO, ett samarbetsprojekt mellan Sjöfartsverket och forskningsinstitutet RISE som initierades av Vågrätt, en enkätundersökning bland kvinnor som arbetar eller har arbetat till sjöss. 77 procent av de tillfrågade kvinnorna uppgav att de under sitt arbetsliv i sjöfarten upplevt något eller flera av följande: blivit förminskad, trakasserad, hotad, känt sig tvungen att bevisa sig bättre än andra (män) och bevittnat när någon annan blivit utsatt.
Efter spridningen av Instagraminlägget fick Alice Fredhage en förfrågan från Svensk sjöfart om att engagera sig i Vågrätt. Hon tackade ja och har en hel del idéer om vad som behöver göras.
– Framförallt behövs representation från golvet, det är vi som vet hur verkligheten ser ut. Det faktum att mitt inlägg kom som en chock för mina högsta chefer säger en del om hur delaktiga de är i arbetet ombord. Det spelar ingen roll hur många fina policydokument som skrivs och hur mycket direktiv som kommer uppifrån, det kommer inte ändra något. De flesta fartyg och rederier har inte ens en vettig handlingsplan när det kommer till anmälningar om trakasserier till exempel. Inget tydligt upplägg på hur man ska hantera situationen, vem man ska anmäla till eller vad som händer, det är ohållbart.
Alice Fredhage tror att ett bra sätt att främja jämställdheten i sjöfarten är ha obligatoriska kurser i ämnet på sjöfartsutbildningarna, såväl på gymnasie- som universitetsnivå. Men även att ha manliga föreläsare kan vara ett bra sätt, framför allt för att inkludera män.
– Att prata om jämställdhet är i princip omöjligt, man får sällan respons. Det blir snarare så att gubbarna gaddar ihop sig mot en. Därför tror jag att det är upp till män att utbilda män. De som inte lyssnar på eller respekterar kvinnor kommer inte lyssna på en kvinnlig föreläsare.
– Det tar förstås emot att som feminist rekommendera att män föreläser om jämställdhet, när de inte själva utsätts för samma förtryck, men jag tror att det är det enda sättet att nå ut, framför allt till den äldre generationen. Männen är flest ombord och det är dem vi måste förändra och få med oss.
Även sjöfartstidningarna ger en missvisande bild av hur det ser ut inom sjöfarten, menar Alice Fredhage. Något som försvårar jämställdhetsarbete och i längden döljer och relativiserar problem ombord.
– Kvinnor och personer med utländsk härkomst porträtteras ofta i sjöfartspressen och man får uppfattningen att det finns många kvinnor till sjöss och att rasism inte är ett problem, vilket inte är fallet. Vi måste ju skildra verkligheten och inte måla upp en förskönande bild. Erkänn problemen och jobba mot en lösning istället!
REDO skriver i sin rapport att ”traditionen att en sjöman är just en man går långt mycket längre tillbaka i tiden än dagens företag och myndigheter inom sjöfartsbranschen”. Detta märks fortfarande tydligt. Ett av många exempel på hur kvinnor ännu inte blivit en naturlig del av sjöfarten är arbetskläder.
– Jag arbetade länge på ett rederi helt utan kläder för kvinnor som jobbade i driften. Vi fick så kallade vaktbyxor som går att likna vid finbyxor. Ska vi ligga och knacka rost i finbyxor utan vadderade knän? Däremot fanns ett stort utbud för män, till och med kilt. Det var mer självklart att erbjuda männen möjligheten att arbeta i kilt än att köpa in kvinnokläder. När jag påpekade detta fick jag till svar att jag kunde sy om kläderna så att de skulle passa. Detta var på ett av världens största rederier, berättar Alice Fredhage.
Hamnstatskontroll, eller Port State Control, är en inspektion av utländska fartyg som angör en nations hamn. Avsikten är att kontrollera att fartygen lever upp till ställda krav, att besättningen har rätt kompetens, och att de internationella regelverken efterlevs. Om inte allt står rätt till får fartyget inte segla. Alice Fredhage berättar om en inspektion för ett par år sedan:
– Vi låg i Polen och fick en anmärkning för att vi hade kvinnor i besättningen. ”Ni kan inte låta en kvinna styra båten – hon kan bli hysterisk”, menade inspektören, och att ha en kvinna i maskin var inte heller okej. ”Hon kan distrahera männen”, hette det.
– Jag fick bevisa att jag kunde styra in båten i hamn medan inspektören tittade på för att vi skulle få lämna hamn. Jag har lång erfarenhet av just det och klarade det utan bekymmer. Inspektören frågade sedan om han fick ta en bild på mig när jag styrde in båten för att visa tanterna på kontoret, för ”det här kommer de inte tro på”.