Krönika: I vems händer vilar terrorstämpeln?

Jag var tolv år när jag för första gången fick höra ordet terrorist. Den 12 september 2001 steg jag in i ett nedsläckt klassrum. Fröken satt vid sitt skrivbord och bredvid henne brann ett levande ljus. Dagen kretsade kring det hemska som hänt dagen innan.

Dagarna, månaderna och åren som följde kom att kretsa kring terrorism. Den definition på terrorist som jag fick växa upp med innebär inte att man terroriserar civilbefolkning generellt. Redan då insåg jag att det används som synonym för att beskriva sådana som mig. Araberna. Enbart vi kan vara terrorister.

Jag var 14 år när jag för första gången kallades terrorist. Av en stor och stark svensk man i 50-årsåldern. Jag satt på vagnen med min kompis på väg från trygga Angered in mot Brunnsparken. En stackars man blev så rädd för en flicka att han var tvungen att kalla henne för terrorist.

Jag förnekar inte att det finns terrorgrupper som Islamiska staten, som använder religion som en sorts maktmedel och via den försöker terrorisera andra. Frågan är snarare, vem bestämmer vad som är terrorism?

I januari 2011 intog jag Egyptens gator tillsammans med grannar och studievänner. Vi demonstrerade under parollen ”bröd, frihet och ett rättvist samhälle”. Förutom tårgasen besköts vi även med gevärskulor.

Jag såg blodet på gatorna. Jag såg de skadade och döda, men i nyhetsrapporteringen hörde jag också lögnerna. Budskapet var att ”terroristerna” ute på gatorna ville förstöra vårt land.

Metaforer kan få förödande konsekvenser. Vare sig vi vill det eller ej. Avhumaniserar vi den andra sidan blir det med ens mycket lättare att acceptera deras tragiska öden.

Israels försvarsminister sade när kriget mot Gaza inleddes att de utkämpar ett krig mot ”mänskliga djur”. Deras krig mot ”terrorister” i Gaza har pågått över i ett år. Tiotusentals civila har dödats – de flesta kvinnor och barn.

Svensk media refererar allt som oftast till Israels inhumana ockupationskrig som ett krig mot terrorister. Dödstalen rapporteras alltid tillsammans med frasen ”enligt det Hamaskontrollerade hälsoministeriet”, en markering att här ska man inte tro på misären, för det är ju de av USA terrorstämplade Hamas som kommer med uppgiften.

Jag hinner inte börja prata om ockupationen förrän jag får höra att jag måste ta avstånd från den 7 oktober. Jag är emot allt våld mot civilbefolkning, men jag står fast vid folkets rätt till motstånd. Det började inte den 7 oktober! Ockuperar man mark, förtrycker och dödar folk så har folket rätt till motstånd.

Detta ”krig mot terrorister” har Israel nu spridit till Libanon. Lägg därtill att de plågade i Jemen och Syrien också bombas. Den fruktansvärda terrorattacken mot personsökare den 17 september benämns i massmedia inte som en terrorhandling. Varken detta eller attackerna mot sjukhusen och flyktinglägren.

Allt rättfärdigas med att ”Hamas eller Hizbollah var nog där”. Rättfärdigar det att bränna barn till döds?

Så, i vems händer vilar terrorstämpeln? Får vem som helst använda den eller förbehålls den rätten endast dem med störst vapen? Och framförallt: Gör stämpeln det lättare för dig att acceptera folkmordet?