Vi träffar Laila Löfgren Rudahl på hennes favoritfik i hemstaden Kumla.
Hon är änka sedan slutet på 1980-talet och varje dag går hon hit till
Sveas för en kaffe och en bulle.

– Det här är min sociala bit, säger hon. Jag kan inte vara inne hela dagen och kaffet smakar inte lika bra hemma.

Men fikat kostar 27 kronor och till hösten kan hon tvingas dra in på
denna enda lyx i tillvaron. Från den 1 november kommer Laila Löfgren
Rudahl att vara ålderspensionär, men pengarna kommer inte att räcka
till. Efter ett helt yrkesliv tvingas hon nu ta ett extrajobb som
tidningsbud för att få ekonomin att gå ihop.

– På 60- och 70-talen arbetade jag som tidningsbud, så jag ringde
distributionen här i Kumla och frågade om de ville ha mig. Troligen får
jag börja till sommaren under semestrarna.

– Jag ser och hör dåligt och har diskbråck, så jag vet inte om jag
klarar det. Jag har bett att få gå i ett villaområde. Med sjuårig
folkskola finns det inte så mycket annat jag kan göra.

Högre tempo

Hon vet också att tempot har ökat för tidningsbuden.

– På 60-talet hade jag 300 familjer, nu är det 1.000 familjer. Jag får se det som betald motion!

Men även om hon kan skämta om sin situation blir Laila Löfgren Rudahl
också arg och upprörd när hon berättar. Att det har gått så långt att
ålderspensionärer ska behöva arbeta för att överleva.

– Jag har skött mig och jobbat i hela mitt liv och betalat skatt till
kommunen varje månad. Det är absurt att jag ska behöva börja arbeta nu.
Jag tycker att man ska få en dräglig ålderdom och kunna glädjas åt
barnbarnen.

Men att dela ut tidningar på nätterna är ändå bättre än att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten, tycker hon.

– Jag vill inte ligga staten till last. Jag har alltid klarat mig själv
och det är skönt. Det är en rättighet att kunna försörja sig själv. Jag
vill ha pension, inte bidrag.

Jobbade på Posten

Laila Löfgren Rudahls historia är på många sätt historien om
folkhemmets förfall. Hon arbetade på Posten i 25 år och skulle precis
få guldklocka när borgarna kom till makten 1991 och började den stora
avvecklingen av företaget.

– De avskedade 20.000 personer på bara några år. Jag sa att jag skiter
i guldklockan bara jag får en arbetsuppgift, vilken som helst, men jag
fick också gå.

När hon hälsar på hos de få arbetskamrater som fortfarande finns på Posten blir hon upprörd över deras situation.

– De som jobbar idag sitter som i fångceller. Det är skrämmande hur allting går tillbaka.

Förtidspension

1994 förtidspensionerades Laila Löfgren Rudahl. Även om det var knapert klarade hon sig.

– Jag är inte så dyr i drift, skrattar hon. Jag gör storkok och fryser in.

Men sedan avskaffade den förra regeringen änkepensionen och då blev det riktigt illa.

– De lovade att vi som var gifta före 1989 skulle få behålla
änkepensionen, men det sket sossarna i, trots att alla remissinstanser
sa att de inte skulle ta änkans skärv. När allt är betalt har jag 400
kronor kvar att leva på varje månad.

Och när hon fyller 65 år blir ålderspensionen ännu lägre än förtidspensionen, och omöjlig att leva på.

Socialdemokraternas prat om nödvändiga besparingar ger hon inte mycket för.

– De ska inte snacka om kriser som de själva har ställt till med. De är
rövare som bara stjäl och stjäl. Och jag är inte ensam om att drabbas.
Det blir bara värre och värre.

En stor lögn

Hon blir också förbannad över regeringens prat om att arbetslösheten minskar.

– Snacket om att det finns så många jobb är bara nys. Allt är en stor
lögn från början till slut. Heltiderna försvinner och det blir fler
deltider. De som kan byta upp sig är de som redan har ett jobb. Vanliga
människor får ta det som blir över. Skitjobb, med dålig lön. Och de
vill slopa arbetsrätten för ungdomar.

– Idag är det jämviktsarbetslöshet, och inflationsbekämpning går före
full sysselsättning, trots att arbetslösheten strider mot grundlagen.

Alla hennes tre söner har drabbats av arbetslösheten, en av dem i nio år.

– Jag har hjälpt till så gott jag har kunnat. Köpt strumpor och kalsonger och bjudit på mat.

En av sönerna fick också för några år sedan en whip lash-skada och hon
blev tvungen att låna pengar för att kunna hjälpa honom innan
Försäkringskassan till slut godkände skadan.

– Jag blir så förbannad. Det är som ett moment 22, och jag måste ju
hjälpa honom. Det gör mig förgrymmad och ledsen att jag måste
skuldsätta mig för att staten har stulit från mig.

Måste flytta

Skulden har ytterligare förvärrat hennes ekonomiska situation, och nu
tvingas hon sälja sin bostadsrätt och flytta. Arbetet som tidningsbud
kommer att ge henne 7.500 kronor i månaden innan skatt, men det kommer
ändå att bli magert.

– Är det meningen att man ska sluta som en skithög? Jag blir ledsen när jag ser vad jag har framför mig.

I samband med förtidspensioneringen och valet 1994 började Laila Löfgren Rudahl att engagera sig politiskt i vänsterpartiet.

– Jag har varit röd ända sedan jag låg i vaggan, men jag tål inte sossarna.

Hon är också en hängiven läsare av Proletären.

– Jag slänger mig på Proletären varje vecka. Den är bäst av vänstertidningarna.

Inför framtiden skulle hon vilja se ett samhälle som satsar på utbildning och arbete.

– Men vi behöver löneökningar också, tycker hon. Direktörerna måste
avstå från sina bonusar. Vi måste också satsa på miljön och på de
fattiga i världen. Att vi hjälps åt med problem som HIV och Aids
istället för att några ska tjäna pengar på det. Men först måste vi ha
våra rättigheter här i Sverige och att de slutar stjäla från oss.

EU-motstånd

I hennes politiska engagemang har även EU-motståndet varit centralt.

– Det är skitsnack att EU är en fredsorganisation. De beslutar över dig
och mig i slutna styrelserum och vi kommer att få höra stöveltramp i
Europa igen.

Inför EMU-omröstningen deltog hon i arbetet på nej-sidan.

– Jag läste på och kunde upplysa andra om EMU. Här i Kumla blev det 64 procent nej, berättar hon stolt.

Hon menar att det inte är någon naturlag att samhället måste se ut som det gör idag.

– Jag säger som Marx, att det gäller att förändra världen. Kommunism är
ingenting annat än att alla människor ska ha tak över huvudet, mat på
bordet och ett arbete att gå till. Ska det vara så svårt?

JENNY TEDJEZA

Proletären 17, 2007