Under andra hälften av 1990-talet behandlades sjukfrånvaron främst som ett administrativt och organisatoriskt problem. Förändringarna i sjukförsäkringen syftade inte i första hand till att minska sjukfrånvaron utan var ett led i den så kallade budgetsaneringen efter krisåren i början av årtiondet.

Vid millennieskiftet började sjuktalen att öka men under 2000-talets första år var de flesta aktörer fortfarande eniga om att den ökande sjukfrånvaron i huvudsak var ett arbetsmiljöproblem. 1990-talets finans-kris och omfattande nedskärningar inom offentlig sektor hade skapat sämre arbets-miljö med stress, utbrändhet och belastningsskador som följd. Statistiken visar också att det var den långa sjukfrånvaron som ökade, inte korttidsfrånvaron.

Högern mobiliserar
Samtidigt började arbetsgivarna och den politiska högern att organisera motstånd mot arbetsmiljöperspektivet. År 2000 ifrågasatte professorn i folkhälsovetenskap, Marcello Ferrada-Noli, i en debattartikel om utbrändhet hos kvinnor verkligen är arbetsrelaterad. Och kristdemokraternas ledare Alf Svensson säger i en intervju för Ekot att han inte tror att alla som är sjukskrivna behöver vara det.

2002 presenterade den nya arbetsgivar-organisationen Svenskt Näringsliv en egen opinionsundersökning där de förvärvsarbetande tyckte att det var okej att sjukskriva sig trots att man inte var sjuk, om man till exempel mådde dåligt på grund av problem i familjen. Borgerlig media tog undersökningen som intäkt för att sjukförsäkringen var överutnyttjad.

Något som också diskuterades var sjuktalets stora regionala skillnader. Dagens Nyheters ledarskribent, Hanne Kjöller, gick till hårt angrepp mot arbetsmiljöförklaringen till det stigande sjuktalet och använde de regionala skillnaderna som ”bevis” för att sjukskrivningarna påverkades av attityd och kulturella skillnader. Dagens Nyheter menade också att sjukskrivningen användes som en alternativ försörjningsmöjlighet när arbetslösheten var hög.
Senare diskuterades även läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen. Högerpressen krävde krafttag mot ”fusk och överutnyttjande” och läkarkåren anklagades för att sjukskriva patienter av sociala skäl.

Inför valet 2002 presenterade Moderaterna ett handlingsprogram för att minska sjukskrivningarna. De ville sänka inkomstskatten, införa en andra karensdag och låta en andra läkare göra en ny bedömning efter 28 dagars sjukskrivning. Centerns Maud Olofsson talade om sjukskrivningskostnaderna som ”en gökunge som trängde ut andra viktiga reformer”.

Socialdemokraterna lovade en halvering av sjukfrånvaron till 2008.

Efter valet bildade Socialdemokraterna regering med Hans Karlsson som ansvarig minister för sjukförsäkringsfrågorna. Karlsson deklarerade att han ville sätta mer press på de sjukskrivna och föreslog att en ny läkarbedömning skulle ske efter åtta veckors sjukskrivning och att förtidspensionering skulle omprövas efter tre år.

I vårbudgeten 2003 harmoniserade regeringen ersättningarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, vilket innebar att arbetslösa sjuka fick sänkt sjukpenning. Samtidigt sveks löftet om höjt tak i sjukförsäkringen.
Uppenbart är att S-regeringen påverkades av högerns diskussion om fusk och överutnyttjande i sjukförsäkringen. Moderaterna och Folkpartiet drev på med förslag om begränsad rätt till sjukpenning och sänkt ersättningsnivå, 75 procent första året och sedan 65 procent. Folkpartiet ville dessutom skärpa försäkringskassornas kontroll och öka kraven på läkarna.

Nödvändig förutsättning
Nu följde en tid när den socialdemokratiska regeringen vacklade fram och tillbaka mellan olika förändringar i sjukförsäkringen. Bland annat genomfördes både medfinansiering för arbetsgivarna och förlängd sjuklöneperiod, reformer som avskaffades bara några år senare. Oppositionen och näringslivet var naturligtvis inte sena att utnyttja regeringens agerande till sin fördel och från mitten av 00-talet har överutnyttjande och fusk varit den absolut dominerande problemdefinitionen på sjukfrånvaroområdet.

Även socialdemokratin har på ett dramatiskt sätt förändrat sitt sätt att tala om sjukfrånvaron. År 2000 menade socialförsäkringsminister Ingela Thalén att sjukfrånvaron orsakades av ”sjuka arbetsplatser”. När arbetslivsminister Hans Karlsson bara ett par år senare försvarade förslaget om medfinansiering bedyrade han att regeringen inte trodde att det var arbetsgivarna som orsakade sjukfrånvaron. Hösten 2004 menade samme minister i en intervju att det uppenbarligen fanns människor som missbrukade sjukförsäkringen.

Denna förändrade syn på sjukfrånvaron har varit en nödvändig förutsättning för högerns angrepp på och försämringar av sjukförsäkringen efter valet 2006.

JENNY TEDJEZA
Proletären nr 14, 2010