En dagdrivande Stureplanshoppa har förlovat sig med en överklassnobb från Djursholm och inte bara kvälls- och veckopressen får fnatt, utan också det politiska etablissemanget. Till och med Mona Sahlin, som ännu har kravet på republik inskrivet i partiprogrammet, är sååå lycklig över att de unga tu äntligen fått bekräfta sin kärlek. För äkta kärlek är aldrig fel.
Varför då bry sig om att kärleken i detta fall måste tillståndsgivas av såväl statsöverhuvudet som statsministern. Några patriarkala traditioner måste också en jämställd demokrati hålla sig med.
Det hela är i alla avseenden demokratiskt makabert. Inte nog med att posten som statschef går i arv i det ack så demokratiska Sverige, i strid mot allt vad demokratins principer heter, utan på köpet förlänas avkommans tillkommande adelstitlar, vilket snart nog gör överklassnobben från Djursholm till hertig. Inte illa knullat av en ofrälse.
I förhållande till släkten Bernadotte är vi i svaga ögonblick böjda att hålla med den gamle anarkisten: ”Det är inte monarkin jag är emot, det är kungen personligen.”
Det djupaste reaktion går som en röd tråd genom familjen Bernadottes historia – alltsedan dess anfadern Carl Johan annekterade Norge, över krigshetsande borggårdstal (Gustav V) och öppen nazism (arvprins Gustav Adolf och hans fru Sibylla) till den nuvarande kungens famösa hyllning av diktaturen i Brunei. Att släkten i övrigt gjort sig känd för lättsinne och inkompetens gör naturligtvis inte saken bättre.
Men givetvis har den gamle anarkisten fel. Kungen och hans avkommor är produkter av en förvriden social drönartillvaro. Varvid felet består i att de genom börd förlänas uppgifter som de alls inte är lämpade för. Och det till ett astronomiskt socialbidrag, i det kungliga sammanhanget omdöpt till apanage.
Att detta medeltida system tillåts leva vidare är anstötligt och en skam för det Sverige som kallar sig demokratiskt. Därför säger vi som arbetarrörelsen alltid sagt och alltid bör säga, så högt det bara går: Avskaffa monarkin!
Ledarsidan
Proletären nr 33, 2009
