• Skapar höjda löner inflation?
Nej, höjda löner skapar inte i sig själv någon inflation. Däremot ger högre löner lägre vinster. För att höja vinsterna kan företagen höja priserna vilket i sin tur driver på inflationen. Det var detta som hände under 1970- och 1980-talen då inflationen antog tvåsiffriga tal.

Från mitten av 1980-talet gjordes den nyliberala inflationsbekämpningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Efter 1982 föll den internationella inflationen snabbt tillbaka ner till ett par procent. Massarbetslösheten bromsade lönekampen och kapitalägarna jublade över resultatet.

Enligt Eurostat minskade lönernas andel av nationalinkomsten från 75,7 procent 1982 till 68,1 procent 1998. Ett fall på över sju procent handlar i pengar om tiotusentals miljarder kronor som har förts över till kapitalägarna.

Det är en myt att borgerligheten är mot alla prishöjningar. De berikar sig gladeligen på stigande bostadspriser, aktiekurser och spekulation i stigande råvarupriser. Det enda som ska hållas tillbaka är priset på arbetskraft.

• Förvärrar inte lönehöjningar krisen?
Nej, tvärtom skulle rejäla lönelyft för arbetare och vanligt folk vara en bra medicin mot krisen. Det är rent av så att den djupa ekonomiska krisen är skapad av att mer och mer pengar har tagits från de många och samlats hos ett litet fåtal.

När företagens minskar sina lönekostnader så minskas samtidigt köpkraften i ekonomin. För varje enskild kapitalist framstår den stora delen av befolkningen inte som egna anställda utan som konsumenter. Kapitalistens intresse är att konsumenterna ska vara så köpstarka som möjligt, men lönekostnaderna i det egna företagen så låga som möjligt. När samtliga kapitalister agerar på detta sätt skapas överproduktionsproblem. Mer och mer varor tillverkas men den köpstarka konsumtionen undergrävs mer och mer. Till slut faller den omöjliga ekvationen och systemet drabbas av överproduktionskriser.

Rejäla lönelyft skulle öka den köpstarka konsumtionen och mildra krisen.

• Är inte höga vinster nödvändiga för att behålla företagens konkurrenskraft?
Detta resonemang förutsätter att vinsterna återinvesteras i företagen. Men sanningen är att investeringsnivån i svensk industri varit rekordlåg under lång tid. Istället plundras företagens kassor utav allt girigare aktieägare. Tidningen Dagens Arbete har granskat förhållandet mellan aktieutdelningar och investeringar i 20 svenska storföretag:
   
     År          Aktieutd.:     Investering:
    2002      24 mdkr        47 mdkr
    2006     101 mdkr      56 mdkr

Löneåterhållsamhet har inte inneburit starkare företag utan har lett till spekulation och plundring av företagens kassor och därmed till den nuvarande massarbetslösheten.

• Måste industrin gå först i avtalsrörelsen?
Nej, det är bara ett sätt att hålla nere lönerna. Samtliga arbetares löner hålls nere för att de stora exportföretagen ska hålla uppe sina vinster. Detta är också tanken med industriavtalet som innehåller en programförklaring som säger att löneavtalen inte ska hota industrins konkurrensförmåga och att konflikter bör begränsas.

• Men industriavtalet har väl inneburit höjda reallöner?
Ja, för många arbetare har det gett några kronor mer i plånboken. Men framför allt har det lett till en kraftigt vidgad klyfta mellan löneandelen och vinstandelen, på lönernas bekostnad.

Storföretagen tjänade i snitt 268000 kronor på varje anställd 2005. Ett lyft på 84 procent jämfört med 1998 då vinsten per anställd uppgick till 146000 kronor i snitt. Uträkningen är gjord av tidningen Dagens Arbete.

Så konstaterar facken inom industrin själva i en rapport i februari i år att: ”Under perioden 1998-2009 har Sverige haft den lägsta ökningen av arbetskraftskostnaden bland de västeuropeiska länderna. Under samma period har Sverige haft den klart högsta produktivitetsökningen.”

Industriavtalet har med andra ord fått arbetare att jobba mycket mer till återhållna löner som hamnar som vinster i ett fåtals fickor.

• Men höga vinster är väl bra och skapar välfärden?
Detta stämmer om vinsterna beskattas och tas från de privata skattkistorna in till den gemensamma. Men så är inte fallet. Slopandet av skatterna för de rika har dränerat statskassan på pengar. Under den sk folkhemsperioden kunde man även från fackligt håll med viss trovärdighet hävda att genom ökad produktivitet skulle större och större värden skapas som sedan genom fördelningspolitiken skulle användas till att skapa ett mer jämställt samhälle.

Sådan var den socialdemokratiska strategin. Men sedan 20 år har den senare delen opererats bort. Kvar finns en ständigt ökad produktivitet, tillbakahållna löner och stigande vinster. Vinster som varken används till att investera i produktionen eller via skattsedeln tillförs det gemensamma.

Så har koncentrationen av rikedom ökat mer i Sverige än i något annat västland de senaste decennierna. Det är faktiskt så att internationellt sett ligger Sverige i dag i närheten av de förhållanden som råder i USA. I både Sverige och USA äger den rikaste procenten runt en tredjedel av den totala förmögenheten.

Om pengarna istället hade tagits ut i löner så hade dessa beskattats och kunnat användas till att förbättra välfärden. De hade också använts till konsumtion istället för spekulation vilket vore bra för samhällsekonomin.

• Men löneutrymmet är väl begränsat?
Pratet om löneutrymmet är nationalekonomiskt ljug. Redan Strindberg konstaterade att nationalekonomi är en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete.

Låt oss ta ett konkret exempel. Åren mellan bankkrisen 1991 och när den nuvarande krisen slog till 2007 gjorde de fyra storbankerna (Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank) en sammanlagd vinst på bara räntor och provisioner på 1453 miljarder kronor.

Dessa vinster hade räckt till rejäla löneförhöjningar för de nästan 3,5 miljoner löntagare vars löner nu förhandlas om. 1000 kronor mer i månaden i över 34 år framöver eller 4000 kronor mer i månaden i åtta år framöver. Visst finns det ett löneutrymme!