Peter Bodor, informationschef Coca-Cola Sverige: "Fel i artikel om Coca-Colas välgörenhetsarbete"
Nils Littorins debattartikel ”Astrid Lindgren-pristagare stöder opposition i Venezuela” (nr 22 2007) innehåller ett antal anklagelser om Coca-Cola, som jag i egenskap av informationschef på Coca-Cola i Sverige ber att få bemöta.
Men till att börja med, är det oerhört cyniskt att se på företags välgörenhet som endast ’reklam’. Nils tror nämligen att Coca-Cola stöttar en läsfrämjande kampanj för att ”pracka på [barn] Coca-Cola reklam”. Att stödja undervisning och andra humanitära ändamål gör vi för att vi har en stark vilja att bidra till de samhällen där vi verkar. Förutom kampanjen för läsfrämjande som Nils tycker är så hemsk har vi en lång rad med aktiviteter över hela världen där vi bygger skolor, förser byar och barnhem med rent vatten och hälsosam mat, driver upplysningskampanjer mot HIV/Aids, bygger hus åt hemlösa, och så vidare. Hade vi enbart velat sälja mer dryck hade det varit enklare och billigare att göra en vanlig reklamkampanj, och sådana gör vi ju dessutom redan.
Även kapitalets motståndare måste någon gång vakna upp och inse att stora företag kan vara en del i lösningen vad gäller de globala problemen. Borde inte Nils tycka att det är bättre att vi använder våra vinster till att hjälpa utsatta människor än att vi delar ut pengarna till rika aktieägare?
Nils skriver vidare att vårt företag ”är ökänt för mord på fackföreningsledare, repressalier mot anställda…”. Coca-Cola är frikänt i samtliga instanser vad gäller anklagelserna om mord. Rättigheten att engagera sig fackligt som vi ser som naturlig i Sverige är tyvärr inte lika självklar i Colombia. Där mördas det 100-tals fackligt aktiva varje år, så problematiken är inte på något sätt specifik för Coca-Cola. Över hela världen har våra anställda full frihet att engagera sig fackligt. Just i Colombia är över 30 procent av de anställda vid Coca-Cola samt dess bryggerier fackligt anslutna, medan endast 4 procent av de anställda hos andra företag i landet är det.
Nils skriver också att vårt företag ”…befinner sig i en pågående konflikt i Venezuela för att inte ha betalt ut löner till sina anställda”. Det han syftar på är att före detta anställda vid ett av bryggerierna har ägnat sig åt olagliga demonstrationer för att få ytterligare pensionsutbetalningar. De fd anställda har fått lagstadgade pensionsutbetalningar, bryggeriet har själva bett de lokala arbetsdomstolarna agera i frågan och myndigheterna har bedömt kraven som otillåtliga.
Resten av Nils artikel är inget jag ser som min uppgift att ha åsikter på. Men att som vänster-debattör svinga med varumärket Coca-Cola som symbol för USA, imperialism och allt det onda här i världen känns aningen förlegat. Det var länge sedan Coca-Cola var ett amerikanskt företag. Pengarna som stödjer bokbussen i Venezuela är lokala, inte amerikanska. I dag finns omkring 80 procent av bolagets verksamhet och anställda utanför USA och företaget bidrar till sysselsättning och ekonomisk utveckling i cirka 200 länder, där vi sysselsätter omkring 1 miljon människor. (I Sverige är vi 850 anställda som trivs och är stolta över vår arbetsplats.)
Om Nils vill lära sig något om vårt företag och hur vi sköter vår verksamhet är han välkommen att kontakta oss.
PETER BODOR
Informationschef Coca-Cola Sverige
Svar från Nils Littorin: "Coca-Cola skjuter fackföreningsledare"
Isidro Gil, en fackföreningsledare, hade arbetat på Coca-Cola i Colombia i åtta år när han mördades.
”På morgonen 5 december 1996 körde två medlemmar i ett paramilitärt gäng med motorcykel till Carepa Coca-Cola tappningsfabrik i norra Colombia. De sköt arbetar- och fackföreningsledaren Isdro Segundo Gil med 10 skott, han dog…Omkring midnatt samma natt, plundrade paramilitärer det lokala fackföreningskontoret och tände eld på det…Den paramilitära gruppen återvände till fabriken nästa vecka, radade upp 60 organiserade arbetare, och beordrade dem att underteckna ett förberett brev om utträde ur facket. Alla skrev på. Två månader senare sparkades alla arbetare, inklusive de som aldrig tillhört fack-et…(Gils) fru, Alcira Gil, protesterade mot mordet på sin make och krävde ersättning från Coca-Cola. Hon mördades av paramilitärer år 2000, och lämnade deras två döttrar föräldralösa. En colombiansk domare lade senare ner åtalet mot Gils påstådda mördare.”
Så beskriver Madeleine Baran på den USA-baserade tidskriften Dollars & Sense ett uppmärksammat fall av Coca-Colas utnyttjande av dödsskvadronerna.
De senaste 20 åren har omkr-ing 4.000 fackföreningsmedlemmar mördats. Varje år mördas fler fackföreningsledare i Colombia än i resten av världen tillsammans. Multinationella företag använder sig regelbundet av paramilitära grupper för att utföra de mest fruktansvärda massakrer på fackföreningsledare eller vem som helst som hotar företagens ekonomiska intressen. Den 27 mars i år erkände till exempel USA-bolaget och livsmedelsjätten Chiquita att de betalat miljontals kronor till ett av de mest blodtörstiga gangstergängen i Colombia, dessutom terroriststämplat i USA.
Frågan är om inte Peter Bodor avslöjar sig själv när han skriver: ”Rättigheten att engagera sig fackligt som vi ser som naturlig i Sverige är tyvärr inte lika självklar i Colombia. Där mördas det 100-tals fackligt aktiva varje år, så problematiken är inte på något sätt specifik för Coca-Cola.”
Hur ska detta tolkas? Som att Coca-Cola tar seden dit de kommer och mördar och torterar fackföreningsledare för att alla andra i Colombia gör det? Eftersom Chiquita gör det så gör vi det, eller?
De colombianska livsmedelsarbetarnas fackförbund, Sinaltrainal, stämde Coca-Cola 2001 inför en domstol i Miami, Florida. Det var ett desperat försök att få slut på en kampanj av trakasserier, tortyr och mord på fackliga ledare på företaget. USA:s lagstiftning tillåter att personer utomlands stämmer bolag för brott mot mänskliga rättigheter. Sinaltrainals sak drevs av bland andra United Steelworkers of America (USWA), de amerikanska stålarbetarnas fackförbund. Sinaltrainal krävde kompensation för mordet på Isidro Gil och fem andra fackföreningsmedlemmar. Stämningsansökan sade att: ”(De) paramilitära grupperna togs in i tappningsfabrikerna för att använda våld och utrota fackföreningen med särskilt godkännande av Coca-Cola fabrikens chefer.”
Sinaltrainal hävdar att trots upprepade krav från facket så har Coca-Cola inte gjort något ”för att förhindra de öppna förbindelserna mellan paramilitärer och Coca-Colafabrikernas chefer i Colombia.”
Företaget frikändes. Men terrorn mot de anställda fortsatte. Därför gick Sinaltrainal ut i en hungerstrejk i slutet av mars 2004 för att fästa omvärldens uppmärksamhet på mordvågen och 67 mordhotade arbetare. I 17 dagar hungerstrejkade bland annat Javier Correa, ordförande för Sinal-trainal, och ett 30-tal ledare ur facket framför Coca-Colas anläggning i huvudstaden Bogota. I juli samma år inleddes en internationell bojkottkampanj av Coca-Cola på skolor och universitet i bland annat USA och Kanada. Kampanjen hette ”Jag älskar livet, därför dricker jag inte Coca-Cola”.
– Vi har fått nio medlemmar mördade, 67 arbetare är mordhotade, vi är permanent utsatta för attentat, drivna i intern flykt eller i exil, nedbrända fackföreningslokaler, men nu säger vi stopp, sa Javier Correa till latinamerikakorrespondenten Dick Emanuelsson, som tidigare skrivit om dödsskvadronernas framfart i Proletären.
Hungerstrejken möttes av flera brutala mord på fackföreningsledare och deras anhöriga.
En fråga till Peter Bodor innan vi går vidare: Får de paramilitära dödsskvadronerna gratis läsk eller betalar Ni cash?
Det är givet att en kampanj med titeln ”Läska dig och läs” och med Coca-Colas symbol är detsamma som reklam. Att påstå att ni inte drar nytta av samarbetet med Banco del Libro för att marknadsföra ert företag är inte trovärdigt. Var vänlig att titta en gång till på bilen härintill. Om den svenska bokbussen hade sett ut så hade var och en förstått att det rörde sig om reklam.
Att ni utnyttjar fattiga barns behov av att lära sig läsa är cyniskt, men inte förvånande. Det är det minsta av era brott i Latinamerika.
Coca-Cola är ökänt bland arbetare i Venezuela.
– I Venezuela mördar de inte fackföreningsledare som i Colombia, säger José Cardenal, facklig ordförande for Coca-Cola i området Valencia till Monthly Review. Men lagligt och juridiskt dränker de fackföreningsledare som på allvar tar kamp för arbetares rättigheter. De hittar ett lagligt sätt att skrämma, hota, pressa arbetare när de försöker organisera sig, eller när de hävdar sina lagliga rättigheter.
Coca-Cola i Venezuela ägs av finansfurstefamiljen Cisnero som också äger privata tv-bolaget Venevision. Cisneros-familjen äger mer än 70 mediekanaler i 39 länder, ett ölmärke och den venezuelanska delen av Pizza Hut. De tillhör den parasitära oligarki som iscensatte statskuppen mot president Chávez 2002. Coca-Cola deltog i arbetsgivarnas lockout från december 2002 till februari 2003, som syftade till att skapa ekonomiskt kaos och tvinga bort Chávez från makten. Det misslyckades som bekant.
Utöver detta har företaget varit indraget i en konflikt med före detta anställda.
– Vi visar världen att inget multinationellt företag kan komma och förnedra anställda i Venezuela, sade Nixon Lopez, en venezuelansk arbetarledare till BBC News den 24 oktober 2006. Han syftade på aktioner utförda av över 10000 före detta anställda på Coca-Cola som menar att företaget är skyldigt dem pengar för förmåner sedan de sagts upp. Under fyra dagar blockerades företagets anläggningar och ingen tilläts arbeta.
Parlamentsledamoten Iris Varela stödde aktionerna och sa:
– Om företaget inte betalar, kommer vi att undersöka, hur vi i enlighet med konstitutionen kan expropriera detta företag och omvandla det till ett företag för nationell produktion.
USA bolaget Coca-Cola har sina egna ”etiska regler”. Företaget slänger några kronor till välgörenhet (givetvis ser de till att göra reklam samtidigt). Men bakom kulissen ligger mördade, torterade och förnedrade arbetare som bara krävt den mänskliga rättigheten att organisera sig.
NILS LITTORIN
Proletären 24, 2007
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
