Med allt större trosvisshet hävdar många att den världsomspännande krisen nu har vänts i en uppgång. Någon riktig förklaring till varför ekonomin skulle ha vänt uppåt erbjuds vi dock inte från ”experterna”.
Under hela krisen, alltsedan hösten 2008, har de borgerliga kommentatorerna – politiker, journalister och en hel del ekonomer (men inte alla!) – i sina resonemang utgått från att ekonomin kommer att vända upp igen – av sig själv mer eller mindre. Ungefär som ”efter regn kommer solsken”. För så har det ju varit tidigare, eller hur?
Nä, det har det faktiskt inte.
Varför kris?
Den ekonomiska kris som den nuvarande brukar jämföras med är den förödande 30-talsdepressionen. Den löstes ingalunda av sig själv. Inte heller genom diverse stimulansåtgärder, som president Roosevelts New Deal i USA eller svenska nödhjälpsarbeten. Det krävdes ett utdraget världskrig för att ”lösa” depressionen.
När man skall bedöma om ekonomin har vänt uppåt igen bör man först fråga sig varför det blev en kris, och om orsaken till krisen har undanröjts. I artikeln på nästa uppslag beskriver vi såväl förloppet av krisen som orsakerna. Det är ingalunda på det sättet att oansvariga och/eller giriga bankdirektörer har orsakat krisen. Krisen är en följd av det kapitalistiska systemet.
För att hålla ekonomin igång har det varit nödvändigt med en allt häftigare skuldsättning. Utan den skulle hushållen inte ha kunnat konsumera. Utan konsumtion kan företagen inte sälja och måste sluta producera. Det var när skuldsättningen överskred återbetalningsförmågan som krisen utlöstes. Bankerna fick inte tillbaka sina pengar. Många gick i konkurs (och ytterligare många kommer att gå i konkurs).
En del räddades av regeringar och centralbanker för lånade pengar. För lånade pengar! Just det som var den utlösande orsaken till krisen – hög skuldsättning – har använts som metod för att ”lösa” krisen. I en omfattning som aldrig förr har framför allt stater skuldsatt sig.
Det yttrar sig i växande underskott i de olika staternas budgetar. Några exempel: 2007 hade USA ett budget-underskott som motsvarade 2,9 procent av landets bruttonationalprodukt, BNP. Året därpå motsvarade underskottet 5,9 procent av BNP för att i år hamna på 13,9 procent! Det är första gången i USA:s historia som underskottet blir större än motsvarande 10 procent av BNP. För nästa år – om konjunkturen vänder uppåt – kommer underskottet fortfarande att motsvara 9,7 procent av BNP.
Storbritanniens underskott i statsbudgeten kommer i år att motsvara 11,6 procent av BNP. För Japan blir siffran 10,3 procent. Så gott som alla länder kommer i år och nästa år att ha underskott i statsfinanserna – det enda undantaget tycks vara Saudiarabien. Även Kina har ett underskott efter massiva ”stimulanspaket”. Och även Sverige räknar med ett underskott i år på drygt 200 miljarder kronor, efter att tidigare ha haft överskott i statens affärer.
Om det nu var för stor skuldsättning som utlöste krisen, hur kan då ytterligare skuldsättning lösa krisen?
Tecken på uppgång?
Men något måste det ju finnas som ligger till grund för förhoppningar om att krisen nu är övervunnen. Ja, det finns en del tecken. Ett – och kanske det främsta – är att aktiekurserna i år har stigit, i en del fall mycket. Världsledande är Stockholmsbörsen som i slutet av förra veckan hade stigit med nästan 40 procent sedan årsskiftet.
Men anledningen är inte att ekonomin har vänt, knappast heller att en del företag genom avskedanden och lönesänkningar lyckats bättre på sina vinster. Orsaken är de låga räntorna. När folk med pengar skall placera dem för att få ränta så duger numera varken banksparande eller obligationer. Det är aktier och aktiefonder som på sista tiden dragit till sig rentierernas pengar och som därigenom har gjort så att aktierna har stigit i pris.
Men det behövs bara en liten räntehöjning så kommer aktiekurserna att rasa igen. En del av dem som har insett detta har i stället köpt guld, som nu har stigit till över 1000 dollar per troy uns för första gången. Också andra råvaror har börjat bli attraktiva igen, främst olja som på kort tid stigit från ca 35 till över 70 dollar per fat.
Ett annat tecken är att den svårt krisdrabbade bilindustrin i vissa länder kunnat öka sin försäljning. Men det är ett resultat av subventioner – direkta bidrag – som gör det billigare för konsumenterna att köpa bil, tex skrotningspremier i USA. Pengar, återigen, som staten har lånat.
Växande arbetslöshet
Det kanske mest egendomliga med talet om en förestående ekonomisk uppgång är att alla vet att arbetslösheten är fortsatt rekordstor och att den kommer att öka. Hur kan man tala om ekonomisk uppgång när hög arbetslöshet bli ännu högre? Räcker det med att aktiekurserna stiger för att tala om återhämtning? Vems perspektiv har man då?
Det finns alltså vissa symptom, som för en ytlig betraktare kan tyda på ekonomisk återhämtning. Men de symptomen är ett direkt resultat av de enorma penningsummor som stater har satt in, och det handlar om lånade pengar.
Det måste stå klart att det som uppfattas som att nedgången i ekonomin har bromsats alternativt att det sker skulle finnas en svag uppgång är ett resultat av de stödåtgärder – skuldfinansierade – som stater och centralbanker vidtagit. Uppgången är artificiell och tillfällig, så länge stödåtgärderna finns och räcker till. Och det är lånade pengar. Om någon har ett hål i en tand och får tandvärk, så försvinner ju inte hålet för att han tar en smärtstillande tablett, så att värken tillfälligt försvinner. På samma sätt med ekonomin. De grundläggande orsakerna till krisen har inte försvunnit genom de så kallade stimulansåtgärderna. Tvärtom, faktiskt.
Stimulansåtgärderna rör sig dock om mycket pengar, hittills ca 5000 miljarder dollar, vilket motsvarar ca åtta procent av jordens samlade BNP.
Dessa enorma penningtillskott kan mycket väl komma att leda till inflation, vilket naturligtvis skulle vara till hjälp för de skuldsatta, stater såväl som företag och enskilda. Men det skulle samtidigt leda till att räntorna stiger, då de som lånar ut pengar vill kompensera sig för att deras fordringar förlorar i värde genom inflationen.
Inte bara det. Budgetunderskotten och staternas skuldsättning, särskilt i USA, Storbritannien, Japan och en del andra länder är så enorma, att utlånare kommer att tveka att ge lån för att finansiera underskotten. De kommer att kräva räntehöjningar.
Räntehöjningar kommer att slå på två sätt. Dels kommer en eventuell ekonomisk uppgång att kvävas genom att en skuldfinansierad efterfrågan kommer av sig. Och dels kommer ränteutgifterna för de skuldtyngda staterna att bli större, vilket kommer att antingen öka skattetrycket för vanligt folk eller så kommer den offentliga sektorn att skäras ned med arbetslöshet som följd, samtidigt som a-kassa och socialförsäkringar kommer att minska, vilket allt leder till att efterfrågan uteblir, och krisen fördjupas.
Utan en efterfrågan som består av egna och inte lånade pengar blir det ingen uppgång.
”Falsk gryning”
En del även borgerliga kommentatorer har insett det verkliga läget. Så skriver en aktie-analytiker, som ger råd till rentierer på sajten Money Morning: ”Där de flesta experter ser en återhämtning i USA:s ekonomi, där ser jag en allt farligare ‘falsk gryning‘.” Och med hänvisning till de enorma skuldbeloppen och troliga räntehöjningar uppmanar han sina klienter till ”blankning”, det vill säga låna aktier, sälja dem och sedan när de skall lämnas tillbaka köpa nya likadana, eftersom de kommer att ha sjunkit i pris.
En annan kommentator, en fransk ekonomiprofessor, skriver i den franska månadstidningen Le Monde Diplomatique (september 2009), apropå det han kallar illusionen om en återhämtning: ”Man kan fråga sig om det påstådda ljuset i slutet av tunneln inte är ljuset fram på ett lokomotiv som kommer rusande emot oss i full fart.”
BERTIL KILNER
Proletären nr 38, 2009
