Och då har vi
ändå inte tagit med direktörsrofferiet, byråkratiseringen i det
offentliga och löner, arvoden och subventioner till det politiska
etablissemangets. För att nu bara ta ytterligare tre exempel.
Problemet är inte brist på pengar. Utan att några få har lagt beslag på dem och att de som blir kvar åt de allmänna i långa stycken används på fel sätt.
Hur komma till rätta med detta problem? Svaret är enkelt och självklart: Ta pengarna där de finns!
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort i en samhällssituation där marknadsliberalismen gjort till närmast religiös dogm. Men det måste ändå sägas, ty om vi som satts på undantag inte har visioner om en annan väg att gå, så kommer vi aldrig ur detta ekorrhjul.
Därför säger Kommunistiska Partiet:
• Höjda löner är bra för Sverige! Påståendet att löntagarna måste hålla tillbaka på lönekraven för att säkra samhällsekonomin är nonsens. Denna självspäkelsepolitik ger bara rekordvinster och rekordutdelningar till aktieägarna och därtill massarbetslöshet eftersom köpkraften inte räcker till för att hålla den inhemska produktionen uppe.
Att industriarbetare skall hålla tillbaka på lönekraven i solidaritet med lågavlönade offentliganställda är än mer absurt. Låga löner i industrin ger som sagt låga skatteintäkter och gör det därmed ännu svårare att höja lönerna i det offentliga.
• Inför en progressiv, statskommunal inkomstskatt där de med höga inkomster betalar en större andel av sin lön i skatt än de med låga. Skärp bolagskatten, förmögenhetsskatten och skatten på arbetsfria inkomster.
Det går ingen nöd på de rika. De har råd att betala mer skatt.
• Stoppa bidragssvindeln till företagen. Världens vinstrikaste företag behöver inte skattesubventioner.
• Låt oss lämna EU. Det är själva förutsättningen för att kunna välja en annan väg. Dessutom tjänar vi 28 miljarder kronor på det.
• Stoppa miljardslöseriet till militarismen.
• Skär ner byråkratin, pengarna till verksamheten.
Man kan naturligtvis diskutera vad vi skulle kunna använda alla dessa pengar till. Det finns säkert många olika förslag.
Låt oss här bara ge två exempel.
• Nettokostnaden för att nyanställa 200.000 personer i offentlig sektor beräknas till cirka 50 miljarder kronor. Summan kan variera beroende på hur många av de nyanställda som hämtas direkt från arbetslöshet och beroende på vilka yrkeskategorier som anställs. Men 50 miljarder är högt räknat.
• Nettokostnaden för att införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla beräknas till drygt 100 miljarder kronor. Den summan inkluderar då kompensation till företagen enligt den franska modellen, vilket måhända inte är nödvändigt i Sverige, där företagen har vinstmarginaler nog att stå för en sådan kostnad själva.
En rejäl arbetstidsförkortning skulle lösa arbetslöshetskrisen och ge alla ett bättre och rikare liv, så den notan är billig.
Frågan är om vi vanliga människor har råda att avstå från en sådan politik. Ett är i alla fall klart. Vi får absolut inte sluta drömma om den. I hoppet finns nyckeln till en bättre framtid.
ANDERS CARLSSON
Proletären 37, 2006
