Med bara en dryg månad kvar till valet är valrörelsen igång på allvar, vilket märks i horden av utspel och löften från framförallt de mindre partierna, som måste profilera sig för att inte hamna i total skugga av de båda alliansernas huvudkontrahenter.
Det är med andra ord som vanligt. Men ändå inte. För med två etablerade allianser med gemensamma valplattformar blir utspelskarusellen mer bedräglig än vanligt. Partierna kör med dubbla budskap, de säger en sak när de framträder på egen hand och något helt annat när de framträder i grupp.
Låt oss ta Vänsterpartiet som exempel, inte för att Lars Ohly är värre än Jan Björklund eller Göran Hägglund, utan för att Vänsterpartiet är mer intressant ur vänsterperspektiv.
I sitt sommartal i Gnesta gjorde Lars Ohly ett utspel i skolfrågan.
”Om vi skall bygga världens bästa välfärd måste vi stoppa läckaget av skattepengar från välfärden till privata företag”, dundrade han. Med löftet om att förbjuda vinstdrivande fri-skolor som senast 2013.
Det är halvkvädet för att presenteras som socialistisk politik. Givetvis är det stötande att privata skolföretag mjölkar redan nedbantade skolbudgetar på pengar till vinster och aktie-utdelningar, men huvudinvändningen mot friskolereformen är att den slagit sönder ett enhetligt skolsystem med skyldighet att ge alla barn och ungdomar likvärdig utbildning. Friskolorna segregerar skolan oavsett om de är vinstdrivande eller ej.
Men ok. Vinstmotivet är stötande och det driver därtill på den ojämlikhet som ligger i privatiseringspotten. Att maximera vinsten är att effektivisera bort onödiga kostnader, som elever som behöver särskilt stöd. Att förbjuda vinstdrivande friskolor dämpar därmed privatiseringens skadeverkningar.
Men här uppstår genast ett litet problem. För när Lars Ohly tar av sig den röda kavajen och på sig den rödgröna, så säger han inte så mycket som ett knyst om den förhatliga vinsten. Av naturliga skäl. Vare sig Socialdemokraterna eller Miljöpartiet har något emot vinstdrivande skolföretag, så Ohly har i vanlig ordning fått böja sig för sängkamraternas vilja. Därför innehåller den rödgröna uppgörelsen om skolan inget om vare sig vinster eller friskolor.
Som rödgrön låter Lars Ohly snarare som Jan Björklunds något mer timide lillebror. Den rödgröne Ohly gillar betyg, men inte från sjätte klass, som storebror, utan från sjunde. Och givetvis vill han införa skriftliga omdömen redan från första klass. Någon jävla ordning måste det vara i skolan.
Den rödgröne Ohly är något mer spendersam än Björklund.
”En rödgrön regering avsätter alltid minst 12 miljarder kronor mer än regeringen till välfärden, där skolan ingår som en bärande del”, som det heter i uppgörelsen. Men det är också den enda egentlig skillnaden, för i övrigt går det knappt att skilja de rödgrönas skolpolitik från Björklunds.
Medveten om det lilla problemet säger Ohly att väljarna får avgöra detta med vinsten. Han vill att väljarna skall ge honom en stärkt förhandlingsposition efter valet. Men det är ljug. För sanningen är att Ohly & Co redan förhandlat bort kravet på ett förbud av vinstdrivande friskolor, såsom de förhandlat bort nästan alla andra tidigare hjärtefrågor. Det kostar på att vara det tredje hjulet under en vagn som drar stadigt åt höger.
Vi förnekar alls inte Lars Ohly och Vänsterpartiet rätten att driva egna frågor. Tvärtom. Politiken mår bra av att det finns vänsterröster i ett klimat som präglas av högerns fullständiga problemformuleringsföreträde. Men vi förnekar Lars Ohly och alla de andra utspelsnissarna rätten att leverera dubbla budskap. Den som ingått ett samarbete måste stå upp för de uppgörelser man skrivit under på, allt annat är att bedra väljarna. Det är precis vad Ohly gör när han till och med presenterar en tidtabell för ett förslag han redan förhandlat bort.
Ingen tvingade Lars Ohly att sätta sig i Mona Sahlin knä. Men nu sitter han där och då får han stå sitt kast.
För vår del tror vi inte på att det rödgröna sam-arbetet var nödvändigt eller ens tjänligt för ambitionen att kasta ut regeringen Reinfeldt i årets val. Snarare tvärtom. Den rödgröna högeranpassningen har så till den grad slätat ut oppositionspolitiken, att presumtiva vänsterväljare saknar alternativ i riksdagsvalet. Det är ingen bra utgångspunkt för den som vill avsätta en högerregering.
Vi får hoppas att Reinfeldt och hans rövargäng åker i alla fall. Men det är i så fall inte tack vare, utan trots, det rödgröna samarbetet.
Ledarsidan
Proletären nr 32, 2010
