När klockan slår åtta står eleverna i 8 B i Bergsjöskolan utanför sitt klassrum och väntar. De ska redovisa sina arbeten om svenska arbetarledare. SO-läraren Pieter Söron kommer med en nyckelknippa i ena handen. På andra armen balanserar han pärmar och papper.

Trötta gäspningar, glada hälsningar och småprat fyller snart klassrummet. ”Ska jag redovisa i dag?”, frågar någon. ”Jag kan väl få börja”, säger en annan.

Pieter Söron går igenom upplägget för lektionen och lugnar eleverna. Det finns tid för alla som inte redan har berättat om sina arbeten att göra detta.

Morgonlektionen är åttio minuter. Det är egentligen för länge, säger Pieter Söron till mig. Eleverna orkar inte koncentrera sig så länge.

Mycket riktigt stiger också ljudnivån gradvis när ungefär en timme har gått och vi har lyssnat på August Palms livshistoria någon gång för mycket. En del börjar skruva på sig vid bänkarna, en tjej sätter på musik i sin mp3-spelare och en kille börjar surfa runt på internet.

Jag känner igen mönstret, och minns hur det var när det började krypa i kroppen samtidigt som lektionen aldrig ville ta slut.
De långa korridorerna, plåtskåpen, tegelväggarna och de spartanskt inredda klassummen påminner om min egen högstadieskola. Det skulle vara lätt att dra slutsatsen att inte mycket har hänt sedan jag själv gick i åttonde klass för ungefär femton år sedan.

Men det vore att missta sig. I själva verket genomgår skolan en total omstrukturering som påbörjades direkt efter högerns valseger för fyra år sedan.

Beslut har redan fattats om att införa nationella prov från årskurs tre och skriftliga omdömen från första klass. Det är numera tillåtet att skriva in ordningsomdömen i terminsbetygen och förslag har lagts om att införa betyg redan från årskurs sex.

Dessutom har särskilda elitklasser införts redan i grundskolan, och gymnasieskolan ska delas upp i en högskoleförberedande del, som ger högskolebehörighet och som det är svårare att bli antagen till, och en yrkesförberedande del, med mindre undervisning i viktiga kärnämnen.

Än så länge märker eleverna på Bergsjöskolan inte av de politiska besluten som faktiskt förändrar deras framtidsmöjligheter. Men om några år kommer det bli uppenbart för några av dem att dörrar har stängts. Vissa av dem kommer inte att ha behörighet att söka den gymnasielinje de vill, och andra kommer inte att kunna söka till högskola eller universitet.

Men just nu är det fortfarande fullt fokus på Per Albin Hansson, August Palm och Anton Nilsson. En och en redovisar eleverna sina arbeten för resten av klassen som håller sig någorlunda tyst under tiden.

Efter varje redovisning ställer Pieter Söron följdfrågor: ”Vad är en riksdagsledamot”, ”När hålls nästa val”, Vad är en pionjär?”.
Det är många svåra ord och sammanhang som måste förklaras.

Internet har förändrat elevernas sätt att söka information. Mängder av fakta om allt från Per Albin Hanssons föräldrar till sprängningen av Amalthea finns bara några knapptryck bort, och alla i klassen har en egen bärbar dator som skolan tillhandahåller.

När det är tillåtet att gå ut på nätet så är det ingen som använder böcker, förklarar Pieter Söron. Biblioteket utnyttjas bara om eleverna måste gå dit.

Det oroar Pieter Söron lite. Förr tvingades eleverna kolla upp flera källor och jämföra informationen, berättar han.

Nu väljer många den enkla vägen och kopierar text från Wikipedia och liknande webbsidor, även om de inte alltid förstår innebörden. Konsekvensen blir att elever kan hålla en redovisning om en historisk person, utan att egentligen förstå vad som gör personen historisk.

Det blir uppenbart att det faktum att en elev kan rabbla fakta inte nödvändigtvis innebär att eleven har kunskap om ämnet. Ändå är det just sådan faktainlärning som högern prioriterar.

Men Pieter Söron nöjer sig inte med uppräknande av fakta, han vill att eleverna ska få en djupare kunskap om de ämnen som tas upp. Därför fortsätter han att ställa sina följdfrågor, och därför är han också kritisk till dagens betygshets.

För eleverna i åttan och nian på Bergsjöskolan är betygen en del av vardagen.

– Det var stressigt första gången vi fick betyg. Men jag är en bra elev, så jag oroar mig inte så mycket, säger Marija som går i åttonde klass.

Marija berättar att hon trivs väldigt bra i skolan, även om det kan vara jobbigt att komma upp på morgonen ibland.

– Betygen visar vad man kan bli i framtiden. Jag vill bli jurist eller arkeolog. Därför måste jag gå samhäll på gymnasiet, men jag vet inte på vilket gymnasium, säger hon.

Samim går i samma klass som Marija. Också han betonar att betygen har stor betydelse för framtiden.

– Det är viktigt att få bra betyg från början, och sen ska man hålla dom höga. Då kan man komma in på ett bra gymnasium, förklarar Samim.

I ett debattinlägg som publicerades i Dagens Nyheter i förra veckan skriver två pedagogikforskare att betygen kan påverka elevernas självkänsla negativt. ”Att få låga betyg innebär således inte nödvändigtvis att eleven blir sporrad att anstränga sig mer”, skriver de.

Istället kan det tvärtom vara så att låga betyg ger en känsla av att det inte är lönt att anstränga sig. Betygen riskerar också att sänka elevernas inre motivation och nyfikenhet.

– Det är roligt att lära sig och det är intressant med andra språk. Men det är tråkigt med NO. Det är för mycket, och det är tråkigt när man inte hinner med, säger Samim.

På liknande sätt resonerar Safeh, som också går i åttan, om engelskundervisningen.

– Jag tycker om det mesta, utom engelskan. Jag har inte läst engelska så länge, så jag är inte så bra på det, så jag gillar inte det, säger hon.

När SO-lektionen är slut har eleverna bråttom iväg. Även om korridorerna inte ser ut att bjuda på så spännande saker, så är det uppenbarligen långt mer lockande att vara där än i klassrummet. Inte minst lockar kompisarna. Skolan är en viktig social samlingspunkt för många ungdomar.

Alla elever jag pratar med säger att de trivs på Bergsjöskolan. Också lärarna vittnar om en god stämning. Många av dem har arbetat här länge. SO-läraren Pieter Söron har jobbat på skolan sedan 1979.

Det är nog ingen slump att eleverna jag pratar med berömmer sina lärare. Engagemanget är påtagligt.

När jag följer med på en snabb kopp kaffe i lärarrummet innan nästa lektion får jag höra om hur en klass som tidigare var stökig nu börjar fungera bättre. ”Vi har jobbat mycket med den klassen”, berättar en lärare och ler stort. Hon gläds över framstegen.

Men visst finns det också svårigheter. När lärare är sjuka eller borta av andra skäl så tas det sällan in vikarier numera. Budgeten är tajt. Istället får eleverna håltimma. Det innebär att en klass kan ha lektion mellan åtta och tjugo över nio på morgonen, och sedan börjar de inte nästa lektion förrän efter lunch.

Det är också alldeles för få speciallärare på skolan. Jag träffar på en av dem, Marianne Högberg. Hon hjälper elever som exempelvis har problem med språkutveckling eller matematik.

Men två speciallärare på en skola med runt 400 elever räcker inte långt, och Marianne Högberg ser stressad ut när hon skyndar vidare.

– Vi hinner inte göra allt vi vill, förklarar Pieter Söron.

Flera lärare vittnar om detta: De ser problemen, men har inte tillräckligt med resurser för att göra något åt dem.

– Vi kan sitta där på utvecklingssamtal och säga att den här eleven har svårt att nå upp till målen, men sen så har vi inget att sätta in. Det känns väldigt hopplöst ibland, säger Pieter Söron.

Han har svårt att se att högerns förslag om ordningsomdömen, mer prov eller tidigare betyg på något sätt skulle underlätta situationen.

– Det är resurser som behövs, menar han.

I ett kontor i anslutning till lärarrummet sitter biträdande rektorn Christer Jadbro. Han poängterar att Bergsjöskolan är en väl fungerande skola.

– Vi har mycket aktiviteter med sommarskola och ferieaktiviteter. Det är viktigt. Eleverna måste ha en framtidstro, det är viktigt att vi kan motivera dem hela tiden, säger han.

Det låter enkelt, men kan vara betydligt svårare i praktiken. Skolan är en del av det omgivande samhället, och det är inte minst tydligt i ett område som Bergsjön.

65 procent av de runt 8500 invånarna i östra Bergsjön, där Bergsjöskolan är belägen, är födda i utlandet. Det märks givetvis också på skolan. Över 99 procent av eleverna har invandrarbakgrund.

På Bergsjöskolan går det därför inte att blunda för den segregation som präglar hela Göteborg.

När jag frågar vad som hindrar Christer Jadbros vision om en ännu bättre skola är det också detta han återkommer till: Segregationen. Och arbetslösheten, som är mycket hög i området.

– Om folk hade jobb så skulle det vara en klar förbättring, säger han.

Christer Jadbro berättar att Bergsjöskolan har en högre personaltäthet än andra skolor, och att det också behövs. Det är inget bus på skolan, men det är flera elever som mår dåligt.

Många elever har egna upplevelser av att tvingas fly från sitt hemland, ännu fler har ett annat modersmål än svenska, och många upplever arbetslöshet och social utsatthet i sina hemmiljöer. Det innebär att behovet av extra stöd är stort.

– Men nu ha vi blivit av med en av två kuratortjänster, konstaterar Christer Jadbro.

Christer Jadbro ska iväg på ett möte, och jag ska till en lektion i NO innan min dag i grundskolan är över. Så vi hastar båda vidare åt var sitt håll.

Det är tur att jag hinner till lektionen för jag hade inte velat missa läraren Kent Lindblads genomgång om vad luften består av, som mynnar ut i att han på elevernas begäran får förklara mer om såväl växthuseffekten som rymdresor.

– De är nyfikna och vill veta allt, säger han med ett leende efter lektionens slut.

När jag en stund senare lämnar Bergsjöskolan är det många tankar som snurrar i mitt huvud. Jag har under mitt korta besök träffat otroligt engagerade lärare och elever som är nyfikna, trötta, kunskapstörstande och ointresserade om vartannat och på en och samma gång – precis som ungdomar i högstadieåldern brukar vara. Det är elever som har en otrolig kraft och potential, men som redan i åttan ”vet” vad de inte kan och som är smärtsamt medvetna om vad som krävs för att ”lyckas”.

Och visst känns det typiskt att Kent Lindblads sista ord till klassen innan lektionen är slut är följande konstaterande:

– På måndag är jag tyvärr inte här, så ni har håltimma då.

Lisa Engström
Proletären nr 22, 2010