Från och med 1 juli nästa år får kommunerna rätt att införa det så kallade vårdnadsbidraget. Föräldrar som vill stanna hemma med sina små barn och inte utnyttjar den offentliga barnomsorgen ska kunna få en skattefri kommunal ersättning på 3.000 kronor.
Denna familjepolitiska reform har länge stått på kristdemokraternas önskelista och är en kvinnofälla av stora mått. Något som inte ens liberalerna utanför regeringen förnekar.
”Jag korkade inte upp champagnen direkt”, sa Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och ordförande för folkpartiets kvinnoförbund, när regeringen tillkännagav sina planer.
Kvinnor stannar hemma
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försvagas ytterligare när småbarnsmammor uppmuntras att stanna hemma med barn i flera år.
I Norge, som nu är på väg att avveckla sitt system med vårdnadsbidrag, var 96 procent av dem som valde att stanna hemma kvinnor. Den stora gruppen utgjordes av invandrarkvinnor i miljonprogramsområden.
Det finns ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda i Sverige. I Nacka och Sollentuna har kommunledningarna redan infört vårdnadsbidrag genom att låta föräldrar starta familjedaghem för sina egna barn. Nästan inga män sökte.
Hot mot barnomsorgen
Vårdnadsbidraget är också ett stort hot mot den kommunala barnomsorgen. Kommunerna måste ta pengarna till vårdnadsbidraget någonstans ifrån, och risken är stor att förskolorna drabbas av nedskärningar när fler föräldrar stannar hemma med sina barn. Personaltäthet och pedagogisk kvalitet riskerar att sjunka, och det blir barnen som får betala priset.
Ändå motiverar Göran Hägglund vårdnadsbidraget med just barnens välbefinnande.
”Vi gör det för att vi tror att det är bra för barnen.”
Kristdemokraterna när en naiv och närmast fanatisk tro på att barn alltid mår bäst av att vara med sina mammor på heltid. En familjesyn som hör hemma på 1800-talet. På 2000-talet lever de flesta barn i små familjer och behöver förskolan för att lära sig att ingå i ett kollektiv med jämnåriga. De behöver också den pedagogiska kompetens som förskollärarna besitter.
Och vem tänker på alla de barn vars mammor inte kan eller orkar vara bra föräldrar? För dessa kan förskolan vara enda räddingen.
Vårdnadsbidraget bygger dessutom på en kärnfamiljsmodell där en av föräldrarna (läs pappan) drar in pengar till familjen, medan den andra (läs mamman) får lite fickpengar av kommunen för att stanna hemma. Det finns knappast några ensamstående föräldrar som kommer att kunna utnyttja vårdnadsbidraget.
Vårdnadsbidraget är ett steg tillbaka till hemmafruidealet där kvinnan sköter markservicen åt en lönearbetande man, och ett hårt slag mot kvinnans självständighet. Vem kan sägas vara ekonomiskt oberoende med en inkomst på 3.000 kronor i månaden? Hur blir maktfördelningen i en sådan familj?
JENNY TEDJEZA
Proletären 37, 2007
