I en bilaga till regeringens budgetproposition från våren 2005 finns ett intressant diagram över vinstandelen i de svenska storföretagen. Det handlar om hur stor del av förädlingsvärdet som går till vinst.
I början av 1980-talet låg vinstandelen på drygt 20 procent. En dryg femtedel av förädlingsvärdet gick till vinster medan knappt fyra femtedelar gick till arbetet i form av löner och sociala avgifter.
Kapitalisterna var missnöjda med denna sin andel och efter valet 1982 fick de hjälp av Kjell-Olof Feldt och hans kanslihushöger med att höja den. Under slagordet att högre vinster ger större investeringar och mer jobb, ett slagord som också LO slöt upp bakom.
I det första ledet var Feldt framgångsrik. Hans politik gav rekordvinster i företagen. Men sedan var det stopp. Investeringarna blev inte större och jobben blev inte fler.
Likväl har denna totalt misslyckade politik rullat på alltsedan dess. Med påföljd att vinstandelen i näringslivet år 2004 hade stigit till 37 procent. Kapitalet har alltså på 25 år nästan fördubblat sin andel av förädlingsvärdet.
Omfördelning
I reda pengar handlar det om 270 miljarder kronor om året. Så mycket pengar har genom denna politik förts över från arbetsinkomster till vinster. Med resultatet att vinstnivåerna i det svenska näringslivet nått aldrig tidigare skådade höjder. Bara börsföretagen redovisade i fjol en sammanlagd vinst på närmare 600 miljarder kronor.
Baksidan av myntet är naturligtvis att de svenska arbetarlönerna sackat efter. I ett diagram i en bilaga till regeringens senaste budget framgår att den svenska industrins lönekostnader minskat med 45 procent jämfört med snittet inom OECD.
De senaste 25 åren har det alltså skett en kraftig omfördelning av pengar från arbetet till kapitalet. Men inte nog med det. Denna omfördelning ger också per automatik en urgröpning av offentlig sektor och av offentlig sektors finanser.
Så här är det. Arbetsinkomster beskattas med knappt 60 procent, sociala avgifter medräknade men konsumtionsskatter oräknade. Vinster beskattas bara med drygt 10 procent, sedan finansavdelningarnas räknenissar gjort sitt. Och kapitalinkomster bara med 30 procent, om de nu redovisas.
Överföringen av pengar från löner till vinster innebär därför samtidigt ett skattebortfall på drygt 100 miljarder kronor (enligt beräkningar gjorda av ekonomen Sten Ljunggren). Se där den kanske viktigaste orsaken till nedskärningarna i det offentliga. När de företagen och rika roffar åt sig drabbas inte bara löntagarna, utan också den gemensamma välfärden.
Tänk om!
Tänk om löntagarna hade lyckats behålla den andel av förädlingsvärdet de hade 1980. Då hade svenska industriarbetarlöner inte bara varit betydligt högre än idag. Utan offentlig sektor hade dessutom haft skattepengar nog att bygga ut välfärden och att samtidigt höja lönerna för eftersatta kvinnogrupper i skola, vård och omsorg.
Det är en skam att LO medverkat till denna politik för ökade klassklyftor och social nedrustning. Höjda löner är bra, självklart för löntagarna. Men också för det offentliga.
ANDERS CARLSSON
Proletären 37, 2006
