Proletären har tidigare rapporterat om företaget Ströms slott AB där vd Magnus Olssons affärsidé är att anställa arbetslösa kvinnor, ofta med invandrarbakgrund, som dagbarnvårdare i kommuner där den kommunala barnomsorgen inte räcker till.
Olssons företag har vuxit snabbt och nu basar han över ett hundratal dagbarnvårdare från Mölndal i söder till Övertorneå i norr. Nästa kommun att erövra är Göteborg där Olsson vill anställa 300 dagbarnvårdare för 1500 barn.
Magnus Olsson inledde sin verksamhet i Uddevalla med att rekrytera dagbarnvårdare i invandrartäta bostadsområden där många kvinnor är hänvisade till försörjningsstöd eller vårdnadsbidrag. Nu lockas de med högre inkomster samtidigt som barnomsorgen är avgiftsfri.
Dagbarnvårdarna får mellan 3500 och 5000 kronor per barn i bruttolön beroende på barnets ålder och nivån på den kommunala barnomsorgspengen. Magnus Olsson kammar som pedagogisk huvudman hem barnomsorgspengen från kommunen samt anställningsstöd för de anställda som tidigare var arbetslösa.
För varje barn gör företaget en arbetsfri vinst på närmare 1000 kronor i månaden. Magnus Olsson betalar in sociala avgifter för sina anställda men vägrar att teckna kollektivavtal med facket.
Med högerregeringens nya regler för så kallad enskild pedagogisk omsorg är kommunerna skyldiga att godkänna all omsorg som uppfyller kraven på kvalitet och säkerhet i skollagen.
Det är dessa nya regler som har möjliggjort för Magnus Olsson att genomföra sin affärsidé och i Uddevalla har redan en kommunal förskoleavdelning tvingats stänga på grund av hans framfart.
Enligt skollagen har kommunerna fortsatt tillsynsansvar, även för de privata barnomsorgsalternativen, och vid tillsynsbesök hos Magnus Olssons dagbarnvårdare i Uddevalla i våras saknades pedagogiska leksaker, dokumentation och en strukturerad verksamhet.
Trots detta tillåts Magnus Olsson inte bara att fortsätta sin verksamhet utan också att utöka den, och nya kommuner beviljar företaget barnomsorgspeng trots bristande kvalitet.
Efter ett reportage om Magnus Olssons barnomsorg i tidningen Dagens Samhälle uttalar sig nu nytillträdda biträdande utbildningsminister, Nyamko Sabuni (FP), och menar att det aldrig var regeringens avsikt att vem som helst skulle kunna bli dagbarnvårdare. Därför vill hon förtydliga lagstiftningen och kräva utbildning eller erfarenhet av att tidigare ha arbetat med barn.
Sabuni hävdar också att kommunerna inte måste godkänna okvalificerade dagbarnvårdare och uppmanar kommunerna att utöka kontrollen.
Det återstår att se vad Sabunis löfte om lagändring är värt. Faktum kvarstår att regeringens lagstiftning har öppnat dörren för oseriösa aktörer och vinstmotiv i barn-omsorgen. Det kan inga regelskärpningar i världen ändra på.
För kommunerna utgör de privata företagen en möjlighet att i tider av nedskärningar och större barnkullar slippa bygga ut den egna förskoleverksamheten. Som i Mölndal där den moderate ordföranden i barnomsorgs- och utbildningsnämnden välkomnar Magnus Olssons företagande:
– Då behöver vi inte bygga ut vår egen verksamhet med fyra, fem förskoleavdelningar, säger han till Göteborgs-Posten.
Privata dagbarnvårdare är ett frestande alternativ för snåla kommunpolitiker med kortsiktiga budgetmål, men en utbyggnad av de kommunala förskolorna är nödvändig om vi ska behålla kvaliteten och rättvisan i barnomsorgen.
I Göteborg som är Magnus Olssons nästa måltavla kommer det i år att födas 300-400 fler barn än enligt den befolknings-
prognos som togs fram i början av året, vilket talar till hans fördel. Nästa år kommer det att behövas över 1000 nya platser i Göteborgs barnomsorg bara för att kommunen ska uppfylla lagkravet på skälig väntetid i barnomsorgskön.
Privatiseringen riskerar att utarma den kommunala barnomsorgen och hotar på sikt hela den svenska förskolemodellen där alla barns rätt till pedagogisk omsorg av hög kvalitet i anpassade lokaler med utbildad personal är kärnan. Det ska inte spela någon roll var dina föräldrar är födda eller hur tjocka deras plånböcker är.
Många av barnen i Magnus Olssons omsorgsmodell kommer inte att få en vardaglig kontakt med det svenska språket eller med jämnåriga från andra etniska grupper förrän de börjar i skolan och då har de redan ställts i utanförskap av högerns så högt prisade valfrihet.
Och vem som helst förstår att omsorg i grannens vardagsrum inte kan mäta sig i kvalitet med förskolornas pedagogiskt anpassade lokaler, hur hängivna och erfarna dagbarnvårdarna än är.
Valfriheten i högerregeringens barnomsorgsreform är företagens frihet, inte barnens.
Jenny Tedjeza
Proletären nr 42, 2010
