Trängselskatten i Stockholm medförde en bättre miljö och minskad trafik
i innerstaden. Framtiden för denna orättvisa skatt är oviss och
folkomröstningarna på valdagen blir ett dåligt politiskt jippo utan
något bra alternativ för människor med vanliga inkomster.

Stockholmsförsökets avgifter har helt brutit mot kravet ”skatt efter bärkraft”, som Kommunistiska Partiet alltid för fram. Trängselavgiften/-skatten har varit lika för alla och därför betungande endast för dem med lägre inkomster, men den har haft effekt.

Utsläppen av kväveoxider, koldioxid och fasta partiklar från avgaser minskade på vardagar med mellan 7 och 15 procent under försöksperioden januari till och med juli i år. För koldioxid innebär detta att ungefär 100 ton mindre har släppts ut under ett vardagsdygn.
VTI, Statens väg-och transportforskningsinstitut, har gjort dessa beräkningar, som ger ett besked om hur mycket miljön kan förbättras i Stockholm genom avgifter men utan stora positiva satsningar.

Svaret är att den har blivit bättre för stockholmarna, men förbättringen är inte alls tillräcklig för att långsiktigt kunna skapa en bra miljö.

Biltrafiken minskade
Biltrafiken till och från Stockholms innerstad minskade med över 20 procent när det kostade att köra förbi betalstationerna, det vill säga mellan klockan 6.30 och 18.30 på vardagar. Att utsläppen inte minskade lika mycket som trafiken förklarar forskarna med att en större andel av denna varit bussar som släpper ut mer miljöfarliga ämnen än lättare fordon. Under försöket blev förbättringen stor när det gäller framkomlighet och minskade köer, Stockholmstrafiken låg då inte längre på den maximala kapacitet stadens gator har.

Det orättvisa i trängselskatten visas också av andra resultat som trafikforskarna har fått. Ungefär hälften av trafiken i innerstaden har varit bilar som inte lämnar denna och därför inte behövt betala trängselskatt. Många välbärgade innerstadsbor har alltså haft fördel av Stockholmsförsöket utan att det kostat dem ett öre.

Folkomröstning
Nu skall stockholmarna och invånarna i 15 av länets 26 kommuner få folkomrösta på valdagen om de vill att skatten skall bli permanent. Denna rådgivande folkomröstning blir politiskt usel. En utbyggd kollektivtrafik med lägre taxor är den enda lösningen som på sikt kan både förbättra miljön och förhindra trafikkaos, men detta alternativ nämns inte ens inför folkomröstningen.

Lika uselt är att ingen vet hur resultatet kommer att tolkas. Kommunpolitikerna som beslutat om folkomröstningarna har ingen makt över frågan. Eftersom det är en skatt kommer nästa riksdag att bestämma om trängselskatten skall införas eller ej.

S, v och mp säger att om de vinner riksdagsvalet kommer enbart resultatet från Stockholms kommun att räknas. Borgarna säger att hela länets röster skall räknas. Men hur vägrar de att svara på, och hela länet folkomröstar ju dessutom inte. Ingen skall heller tro att dessa partier av princip är motståndare till sådana här avgifter, de skulle gärna se avgiftsbelagda både vägar och broar. I detta fall handlar det om att försöka göra politisk profit på att socialdemokraterna införde trängselskatten.

Frågan fel ställd
Som om inte denna odemokratiska oreda räcker har Annika Billström (s) i Stockholm sagt att hon inte vill införa en permanent trängselskatt utan en kommunal trängselavgift skall det vara. Men då krävs en ändring av grundlagen som inte den kommande riksdagen ensam kan besluta om, utan väljarna får vänta till riksdagen år 2010. Demokratin blir inte bättre av att valsedlarna inte är lika i alla kommuner som folkomröstar. Stockholm har sin egen med lite ja-propaganda på valsedeln och de i övriga 15 kommunerna finns två andra varianter utan extra text.

För Kommunistiska Partiet blir frågan i folkomröstningen fel ställd. Med bara  ett ja eller nej till trängselskatt saknas det positiva alternativet, en kraftig utbyggnad av billig, miljövänlig kollektivtrafik.

I folkomröstningen finns inte något klart alternativ för dem med lägre inkomster och klasskravet måste bli:

– Bygg ut kollektivtrafiken och sänk taxorna!

LASSE SIMMONS
Proletären 35, 2006