Här är idrotten rolig

En gång om året är Lund Sveriges ansikte mot världen. I år firade den internationella handbollsturneringen Lundaspelen 30 år och slog rekord i antal deltagare.

Publicerad 15 januari 2008 kl 00.00

Med nästan 7.000 spelare och 464 lag från femton inbjudna nationer är den världens största inomhusturnering för ungdomar.

Under mellandagarana går det inte att sätta sig på en buss utan att trängas med tyskar, danskar och kroater.

Det är idéella krafter som får det gigantiska maskineriet att rulla. Föräldrar, vänner och före detta spelare ställer upp som mattanter, försäljare i cafeterior och som vakter i sovsalar.

– Detta är mitt tredje år och det är lika roligt varje gång, säger Semija medan hon diskar av tallrikar på Vipeholmsskolans matsal i Lund. Här äter 750 tyskar frukost, lunch och middag varje dag. Hennes dotter spelar inte längre men Semija hjälper till ändå.

– Det roligaste är att träffa allt folket som kommer hit från andra länder, säger hon. Värdlaget Lugi har ett brett kontaktnät med folk som stöttar klubben. Alla gör de det av samma anledning: för att ungdomarna ska få spela handboll.

Stefan och Jenny är så kallade lagföräldrar för Lugis p98:or. Förutom att stötta sin egen son hjälper de hela laget att lyckas.

– Handbollen betyder mycket för vår familj. Vi har planerat vårt julschema för att kunna vara med på Lundaspelen, säger Jenny.

– Den senaste tiden har jag lagt 15 timmar i veckan på handboll, säger Stefan som bland annat håller i lagets hemsida.

• Vad är det bästa med Lundaspelen?
– Dramatiken. Det är mer känslor än vid fotbollsbronset -94, svarar Stefan.

 I Sverige finns 23.000 idrottsföreningar och 16.000 idrottsföretag som räknat i rena pengar står för två procent av bruttonationalprodukten.
Idrottsrörelsen visar att folkrörelsernas tid inte är förbi. När folket vill så bygger folket landet.

NILS LITTORIN
Proletären 3, 2008

"Det ska vara roligt på träningen"
– Hallå, hallå! Alla ska få spela! Ni som gnäller får sitta, sitta och…

– …SITTA, fyller det sjutton pojkar starka laget i. Det är första matchen i Lundaspelen och alla vill in och spela samtidigt. Ledaren Leif Larsson lär dem att vänta på sin tur.

Framför allt lär han dem att bli goda kamrater som ställer upp för varandra. Det är en del av hans filosofi som han delar med handbollsföreningen Lugi som står värd för internationella Lundaspelen, världens största inomhusturneringen i handboll.

Jämsides med Partille Cup är det årets stora turnering. Slagna i storlek bara av fotbollens Gothia cup.

Det är killarnas första turnering och de är rejält taggade. Men först är det samling i omklädningsrummet. Leif Larsson repeterar det de tränat på:
– Ta för er i försvaret. Ta ett steg framåt och tryck till med bröstet. Det är tillåtet. Var tuffa! Nu är det Rock n’Roll som gäller!

Killarna suger i sig hans ord medan spänningen stiger. Det är nästan lika mycket föräldrar på läktaren som spelare på planen. Den yngste i laget är bara sju år och nybörjare. Men alla ska spela. Orättvisor är det värsta Leif Larsson vet.

– När de har vinrött på sig ska de uppföra sig ordentligt. Mobbning tar vi bort. Alla ska tycka det är roligt att komma på en träning.

Utvecklas
Inom ungdomsidrotten finns det de som tycker att vinna och elitsatsa är allt. Sådana tränare och lag toppar från mycket tidig ålder. Det betyder att trots att ungarna bara är fyllda tio får de som är mest utvecklade också spela mest, medan de andra får sitta.

– Hjälp de andra du som är framme i utvecklingen. Ta hand om de nya killarna så de blir lika duktiga som du, säger däremot Leif Larsson.

Istället för att toppa laget ser han till att alla har roligt, får spela och utvecklas. Ju duktigare en spelare blir, desto mer ansvar i laget får den.

– Och det ansvaret tar de. Jag har sett hur man i andra klubbar direkt delar in folk i ”du är sämst” och ”du är bäst”.

Enligt Lugis riktlinjer är det först i tonåren som toppning får användas mer regelbundet. 

I omklädningsrummet är Leif ”loket” Larsson en självklar auktoritet. Han verkar vara född ledare och började som lagförälder för fjorton år sedan. Snart frågade klubben om han kunde tänka sig att bli tränare. Leif Larsson tackade ja, och sedan dess har han gått klädd i Lugis färger – även till vardags.

– Handbollen är mitt liv. Hemma har jag har alltid ett block redo för att anteckna nya träningsmodeller. Jag kan sitta hemma och fundera på upplägg, övningar och idéer.

Nedskärningar
Han älskar sin klubb, men avskyr politikerna som slår undan benen för verksamheten. De kommunala bidragen till ungdomars fritid har legat stilla i tio år, vilket med inflationen i praktiken betytt nedskärningar. I år ska den borgerliga majoriteten i Lund sänka bidragen.

– Ungdomar är så jäkla viktiga. Men kommunen vill inte ge tillräckligt för att hålla rent på gatorna. I princip säger de till oss att vi ska jaga sponsorer istället. Men vi kan inte hålla på att tigga pengar hela tiden.

– Man blir ledsen när man jobbar idéellt för att få klubben att gå runt och så drar de åt ännu mer. För att moderaterna ska höja sina löner?

Spänning
Öppningsmatchen mot lunda-konkurrenten H43 har börjat.

H43:s Alfred är ett huvud längre än alla andra och gör nästan alla mål. Redan i mitten av första halvlek får Leif Larsson nog. Han utnyttjar de internationella regler som gäller vid Lundaspelen och låter talangen Emil punktmarkera Alfred. I vanliga fall är det förbjudet att ”punkta” upp till fjorton års ålder.

– Han ska inte ha bollen, de ska inte vinna! coachar Leif Larsson i pausen.

Det funkar. Lugi vinner matchen och laget exploderar i glädje tillsammans med sin tränare.

– Det inte är fult att vinna. Jag uppmuntrar killarna att verkligen visa sin glädje när de gör mål.

– Men de måste lära sig att förlora också. Förlorar de inte ser jag till att de gör det. Det är en del av handbollen och en del av livet.

För sitt idéella arbete får han ingen lön, som ungdomstränare blir man inte rik. Det är kanske lika bra. Det han och tusentals idrottsledare gör går ändå inte att sätta något pris på. Hur värderar man en lycklig barndom?

När Leifs p98:or på turneringens första dag slår först konkurrenten H43 och sedan ärkerivalen Sävehof får han en annan slags lön.

– Ojojoj, vad det kommer att snackas om denna mannen! Vilken respekt de kommer ha för oss, säger han och slår sig för bröstet.

 För en stund är han kung i Sveriges största handbollsstad.

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: