Vi föds. Vi börjar förskolan. I förskoleklassen får vi skriftliga
omdömen. Anna har redan lärt sig grunderna i att läsa, skriva och
räkna. Det har inte Olof.
Vi börjar skolan. Anna och Olof går i olika skolor. I Annas går bara högpresterande elever från samma villaområde och i sjuan börjar Anna i en elitklass. I Olofs skola har många elever annat modersmål än svenska och det är ont om resurser.
Sedan väntar gymnasiet. För att läsa högskoleförberedande program krävs godkänt i tolv ämnen. Yrkesprogrammen kräver åtta godkända ämnen.
Anna kommer in på naturvetenskapliga programmet. Hon har gjort ”rätt” val under hela skolgången. Fast det är klart. Hon har haft stöd från sina föräldrar under hela processen. De är själva akademiker och kan hjälpa till med allt från läxläsning till val av språk och kurser.
Om tio år har hon läst färdigt på högskolan och arbetar som ingenjör med en månadslön på 40000 kronor.
Olof har det inte lika lätt. Men han lyckas skrapa ihop de betyg som krävs för att komma in på vård- och omsorgsprogrammet, trots att hans mamma inte kunde hjälpa honom med matteläxorna som blev allt svårare.
Om tio år arbetar Olof i äldreomsorgen och tjänar 19000 kronor i månaden. Efter ytterligare tjugo år i yrket är både kroppen och huvudet slutkört. Därför vill Olof börja undervisa vård- och omsorgselever.
Men det förblir en from önskan. Olof är inte högskolebehörig eftersom han har läst yrkesprogram. Så han får fortsätta sitt jobb, trots värk i nacke och rygg.
Så ser högerns dröm om framtidens skola ut. Den drömmen är på god väg att bli verklighet.
Skolan har aldrig varit likvärdig, och kan inte heller bli det under kapitalismen. Men regeringens förändringar innebär att framtidens skola framstår som en klass-sorterande monstermaskin.
Redan från början sorteras eleverna, arbetarbarn för sig och elitens ungar för sig. Den som gör ett ”felaktigt” val under skolgången får allt svårare att ändra väg senare i livet.
Sedan 1950-talet har det funnits en politisk strävan efter en sammanhållen skola, eftersom det ger ökad jämlikhet. Strukturerna av detta finns kvar än idag, även om 1990-talets nyliberala våg har satt sina spår.
Det enhetliga skolsystemet lever kvar i den nioåriga grundskolan. Denna följs av ett gymnasium där alla läser samma kärnämnen, oavsett program. Det innebär att alla som går gymnasiet får grundläggande högskolebehörighet. Men framförallt ger det alla en gemensam kunskapsgrund. Det är en demokratisk fråga.
Nu luckras enhetsskolan upp i grunden. Högerns förändringar innebär ett systemskifte inom skolpolitiken. Regeringen för oss tillbaka till ett parallellskolsystem, med skilda utbildningsvägar för arbetarbarn och överhetens barn.
Redan i förskolan ska sållningen börja. Utbildningsminister Jan Björklund vill ha mer mätbara mål och fokus på att räkna, skriva och läsa. Barnens sociala utveckling hamnar i skymundan, eftersom den inte är mätbar. Björklund vill också införa skriftliga omdömen i förskoleklassen. Det ska synas svart på vitt; vem är det värt att satsa på?
I grundskolan har det redan införts tidigare betyg och nationella prov. Dessutom ska rena elitklasser starta från sjunde klass, om regeringens förslag till ny skollag blir verklighet. Så kan framtidens makthavare även fortsatt garanteras en bra utbildning, trots ned-skärningar som drabbar flertalet elever.
I gymnasiet sker de mest dramatiska förändringarna i och med den nya gymnasiereformen. En gymnasieskola där alla läser samma kärnämnen omvandlas till ett tvådelat gymnasium, med högskoleförberedande program å ena sidan och yrkes- och lärlingsprogram å andra sidan.
Mellan de båda programtyperna gräver regeringen en djup vallgrav.
Det märks redan vid ansökningen. Det ska vara svårare att komma in på högskoleförberedande program än på yrkesprogram.
Sedan fortsätter segregeringen. Eleverna på yrkesprogram kommer att läsa betydligt mindre så kallade gymnasiegemensamma ämnen, som svenska, engelska och samhällsvetenskap. Exempelvis kommer eleverna på högskoleförberedande program läsa tre gånger så mycket svenska och dubbelt så mycket engelska som yrkeseleverna.
Marknadslogiken i högerns politik är uppenbar. Eleverna är framtida arbetskraft, punkt.
Med ett sådant synsätt är det inte bara onödigt att lära den framtida byggnadsarbetaren eller undersköterskan lika mycket samhällskunskap som naturvetareleven. Det kan till och med vara kontraproduktivt eftersom det riskerar att öka priset på arbetskraften, det vill säga lönen.
Samtidigt är det kapitalistiska samhället fullt av inre motsägelser. Medan en kapitalist är beroende av utbildad och yrkesskicklig arbetskraft – betald av samhället – är en annan bara ute efter så billiga arbetare som möjligt.
Kapitalisternas ambivalens tar sig också uttryck i att Svenskt Näringsliv till delar är kritiska mot förändringarna av gymnasieskolan.
Men för arbetarklassen finns det ingen ambivalens. Klassens intressen är gemensamma. Arbetarklassen förlorar på att få mindre kunskap och sämre möjlighet att byta yrke.
Att Björklunds skolpolitik är förödande innebär inte att allt är bra som det är. Sedan 1990-talets början har nedskärningar, sämre lärartäthet och större klasser blivit vardagsmat. Dessutom har politiska beslut fattats som ökat segregationen och ojämlikheten och som undergräver den sammanhållna skolan.
Tanken bakom enhetsskolan är att alla, så långt det är möjligt, ska få samma grundläggande möjligheter. Det har också visat sig att enhetsskolan har stora pedagogiska fördelar. Elever presterar bättre i en sammanhållen skola, enligt en färsk rapport från Skolverket.
När segregationen mellan såväl grund- som gymnasieskolor ökar, så att duktiga elever går i vissa skolor och elever med större svårigheter går i andra, påverkas nämligen de svagare eleverna negativt. Det kallas för kamrateffekter.
Likaså påverkas de svagare eleverna av lärares negativa förväntningar. Om många elever med svårigheter samlas i samma skola ökar risken att lärare förväntar sig dåliga resultat.
Samtidigt är resursbristen skriande. Allra värst drabbas elever med lågutbildade föräldrar och med invandrarbakgrund. Skolor med en majoritet elever som talar ett annat modersmål än svenska får bara försumbart mer resurser än skolor i områden med svenskfödda, högutbildade föräldrar.
Det är där vi står idag; i en allt mer segregerad skola, där inte minst friskolorna är en stor bov i dramat.
Regeringens skolpolitik är en fortsättning på den utvecklingen. Om Björklunds förändringar träder i kraft kan vi knappast tala om en likvärdig skola längre.
Poängen med en sammanhållen och likvärdig skola är inte att det ger enskilda elever möjlighet att göra klassresor. Poängen är att en sådan skola stärker hela arbetarklassens position.
Därför är regeringens skolpolitik ren klasspolitik. Högern tar strid mot arbetarklassens rätt till kunskap, de bekämpar folkbildning och demokrati.
Förhoppningsvis kommer de inte stå oemotsagda i kampen.
LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 41, 2009
Förändringarna av gymnasieskolan i korthet
• Det som idag heter studieförberedande program ska heta högskoleförberedande program. Dagens yrkesförberedande program ska ersättas av yrkesprogram och lärlingsutbildningar.
Kärnämnena, dvs svenska/svenska som andraspråk, engelska, matematik, idrott och hälsa, samhällskunskap, religionskunskap, naturkunskap, estetisk verksamhet och projektarbete, ersätts av sk gymnasiegemensamma ämnen.
I dag innehåller alla program samma kärnämnen. Enligt högerns förslag ska högskoleförberedande program innehålla en betydligt större del gymnasiegemensamma ämnen än yrkesprogram. Det medför att yrkes- och lärlingsprogrammen inte kommer ge högskolebehörighet.
Nytt betygssystem och skriftliga omdömen
• Betyg införs från årskurs sex och skriftliga, betygsliknande omdömen, ska ges redan från första klass.
Dessutom ändras betygsstegen, från dagens godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd till en sexgradig skala. Fem betyg, A-E, kommer att motsvara godkända betyg, och ett betyg, F, är icke godkänt.
Sämre lärartäthet i friskolor
• Både lärartätheten och andelen lärare med pedagogisk behörighet är högre i den kommunala skolan än i friskolorna. Det visar färsk statistik från Skolverket.
I de kommunala grundskolorna har 87 procent av lärarna pedagogisk högskoleexamen. I de fristående grundskolorna är motsvarande siffra 68 procent. Lärartätheten i de kommunala grundskolorna är 8,4 lärare på 100 elever. I de fristående grundskolorna går det 7,7 lärare på 100 elever.
I de kommunala gymnasieskolorna har 78 procent av lärarna pedagogisk högskoleexamen. I de fristående gymnasieskolorna är motsvarande siffra 55 procent. Lärartätheten i de kommunala gymnasieskolorna är också 8,4 lärare på 100 elever. I de fristående gymnasieskolorna går det 7,1 lärare på 100 lärare.
Borgs extrapengar droppar i havet
• I Anders Borgs budget ska kommunerna få ett extra tillskott på 10 miljarder kronor. Skolan, från förskolan till vuxenutbildningen, kostade kommunerna 194 miljarder förra året. Kostnaderna har stigit med tre miljarder, eller en och en halv procent, jämfört med föregående år. Det totala antalet inskrivna elever ökade med 5000 elever under samma tid. Skolan stod för 41 procent av kommunernas totala kostnader på 475 miljarder år 2008
Anders Borgs pengar motsvarar med andra ord en dryg tjugondel av skolans kostnader och en knapp fyrtiosjundedel av kommunernas totala utgifter. Kommunernas skatteintäkter beräknas sjunka på grund av den ekonomiska krisen.
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
