Han har lett arbetet i den omfattande statliga utredningen ”Makt, integration och strukturell diskriminering”, som utgör en svidande kritik mot den förda integrationskritiken.

I slutrapporten, som döpts till ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79), visar Masoud Kamali integrationspolitikens problem som består i att den hela tiden delar upp befolkningen i ”vi” och ”dem”, ”svenskar” och ”invandrare”. Att vara invandrare ses som en bristsituation, man antas inte ha lika mycket kunskap om samhället, sociala färdigheter eller kompetens.

Integrationspolitiken har handlat om att vi ”svenskar” ska integrera ”de andra”, samtidigt som problemen individualiserats. Till exempel har invandrares arbetslöshet skyllts på att de är ”bidragsberoende”, istället för på strukturella orsaker och diskriminering. På så vis har det koloniala arvet, som ständigt återaktualiseras i krig där USA och Israel får vara med i ”vår” gemenskap medan folken i mellanöstern ses som ”de andra”, levt vidare.

Ny politik behövs
Konsekvensen av vi och dem-tänkandet är att en verklig social sammanhållning inte kan uppnås, enligt rapporten. Därför behövs det en ny politik.

”Integrationens svarta bok” har skrivits på regeringens uppdrag av cirka 100 forskare från olika fält. Den består av tretton delrapporter som behandlar allt från boendet till rättsväsendet och arbetsmarknaden. Alla dessa olika sociala områden präglas av en strukturell diskriminering, där vissa grupper på grund av exempelvis etnicitet, kön och/eller klass utestängs eller behandlas annorlunda.

Rapporten har lagt ovanligt stor vikt vid hur berörda människor, såsom boende i marginaliserade bostadsområden, själva upplever sin situation.

Angår alla
Istället för att se integrationen som ett problem för invandrarna vill Kamali föra fram en ny politik för social sammanhållning som angår alla. En sådan politik måste gå längre än den traditionellt liberala fokuseringen på lika rättigheter. Lika möjligheter och likvärdigt utfall måste därför uppmärksammas, enligt rapporten. Och detta gäller även för andra diskriminerande faktorer såsom kön, klass och sexuell läggning.

Kamali menar att förutsättningen för att en sådan politik för social sammanhållning ska lyckas är att en omfördelning av resurserna för att minska de socioekonomiska klyftorna samtidigt äger rum.

Konkret föreslår ”Integrationens svarta bok” en lång rad åtgärder. Bland annat ska de myndigheter som verkat efter den gamla vi och dem-tänkande integrationspolitiken läggas ned, och nya ska upprättas som istället fokuserar på att se till att ingen diskrimineras och att alla får lika möjligheter.

Kamali vill också stärka forskningen och utbildningen kring diskriminering, han föreslår att gömda och papperslösa flyktingar ska ha rätt till lika vård som asylsökande och han vill införa ökad rätt till tillsvidareanställning. Dessutom vill han att personer från marginaliserade bostadsområden ska ha förtur till offentliga arbeten, samt att ett rekryteringsmål sätts upp för statliga myndigheter.

– Man ska inte kräva positiv särbehandling av invandrare. Man ska diskutera åtgärder mot negativ särbehandling, sade Masoud Kamali till Proletären när arbetet med utredningen var i full gång för ett år sedan (Proletären 37/2005).

Stort rabalder
Rapporten har som väntat väckt stort rabalder. Högljuddast har som vanligt folkpartisterna varit, som bland annat anklagat forskarna för att vara ”leninister”. Men även jämställdhetsombudsmannen Jens Orback har ”ställt sig skeptisk” till Kamalis rapport.

Gemensamt för både socialdemokrater och borgare är att de kritiserar Kamalis strukturella forskningsansats. Kanske förvånar inte detta Kamali, då han skriver att ”det är en bitter sanning att inga privilegierade grupper frivilligt avstår från sina privilegier” (s. 23).

När Göran Persson för en vecka sedan fick frågan om hur han ser på den strukturella diskrimineringen med anledning av Kamalis rapport var han inte ens säker på att en sådan diskriminering existerade. Inte heller detta borde förvåna författarna till rapporten, då de menar att makten framställer Sverige som jämlikt för att bevara sina positioner, eftersom ”ett effektivt sätt att upprätthålla de privilegier som bygger på en hierarkisk ordning är att förneka att en sådan ordning existerar” (s. 21).

Oresonlig
Rapportens styrka är just dess oresonliga beskrivning av ett samhälle präglat av etniska, klassmässiga och könsmässiga orättvisor med grund i en strukturell diskriminering med anor från kolonialismen. Det finns mycket att lära av och att diskutera i Kamalis rapport och konkreta förslag.

Behovet av att rycka upp diskrimineringen med rötterna tydliggörs. Men för marxister reser sig här frågan om det över huvud taget är möjligt att gå till botten med och utrota den strukturella diskrimineringen inom det kapitalistiska samhällets ramar. Så väcks tankar om behovet av ett nytt samhällssystem.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 34, 2006