Janne Kihlman vår arbetskamrat på Proletären sedan snart 20 år är död.
Kommunistiska Partiet har förlorat en politiskt driven och engagerad medlem. Proletärens redaktion har förlorat en kunskapskälla, en politisk klippa. Jag har förlorat ett viktigt bollplank, en god vän.
Länge och oerhört envist kämpade Janne för att ta sig ur cancerns grepp. Så typiskt Janne att aldrig ge upp. Att alltid se framåt och söka möjligheterna till framgång, hur små de än tycktes vara. För just sådant var hans förhållningssätt i det politiska arbetet, liksom i vardagsbestyren, grundat i hans djupt rotade naturvetenskapliga och materialistiska världsåskådning.
Janne ville verkligen vara kvar i livet. För hans värv i den kommunistiska rörelsen, liksom i den trängre familjekretsen var inte avslutat. Men mot naturens krafter kan även den mest envisa kämpa förgäves.
Jannes samhällsengagemang väcktes redan i 1960-talets miljörörelse och i kampen mot USA:s krig i Vietnam. I det tidiga 1970-talet blev han kommunist och engagerade sig i Kommunistiska Partiets solidaritetsarbete med de kämpande afrikanska folken.
Det naturvetenskapliga intresset ledde till en doktorsexamen i marinbiologi. Men han vägrade att sälja sig till en forskningsvärld beroende av företagens sponsring. Istället gick han lärarhögskolan och valde att bli grundskolelärare i förorten Lövgärdet. Så typiskt Janne
Kihlman.
Logiskt var också att han med hustrun Sri och barnen flyttade till Lövgärdet där de blev en aktiv del av partiföreningen i Angered. En stimulerande miljö med politiska diskussioner och god kamratskap. Under hela 1980-talet, var Janne en drivkraft i Göteborgsavdelningens styrelse.
Trött på en allt mer verklighetsfrämmande skolledning blev jobbet på Proletärens redaktion 1988 ett lyft för Janne. Det politiska arbetet var roligare och viktigare. När jag började på tidningen sex år senare var Jannes första åtgärd att gratulera till jobbet med orden: Här får du mer arbete till lägre lön. Men kom ihåg att det här är ett framtidsjobb.
Janne Kihlman spelade en viktig roll i arbetet på Proletärens redaktion. Han var primus motor i datoriseringen av tidningen för drygt femton år sedan. De senaste åren tog jobbet som dataansvarig nästan all hans tid. Under ett antal år i början av 2000-talet var Janne redaktionssekreterare och tillsammans fungerade vi som redaktionsledning. En för mig inspirerande tid.
Jannes klokskap, hans goda marxistiska skolning och gedigna erfarenhet från det kommunistiska partiarbetet var en viktig tillgång. I tider när kommunismen attackeras och arbetarkampen är svag är det än viktigare att ha det långsiktiga perspektiv på samhällsutvecklingen som var Jannes.
Lägg därtill en obändig insikt om den kommunistiska tidningens avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Därför lade Janne ner en så stor del av sin tid i tidningsarbetet. Det är ingen överdrift att säga att Janne hade två kärlekar vilka han slets emellan, Proletären och familjen; hustrun Sri, de fyra barnen med respektive, barnbarn och övrig släkt.
Nu finns han inte mer för någon av oss. Saknaden är stor. Men de bestående resultaten av Jannes verk lever i och genom alla oss som hade förmånen att lära känna Janne Kihlman.
Också typiskt Janne att han på sitt yttersta värnade om Proletären genom att uttryckligt önska bidrag till Proletärens stödfond, pg 523796-1, av de som vill hedra hans minne.
Tack Janne för alla dina egna bidrag till arbetarkampen.
LARS ROTHELIUS
Proletären 24, 2007
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
