Det blev en dramatisk början på den här veckan. Fler bankkonkurser, störtdykande aktiebörser i hela världen och ett nedröstat statligt krispaket i USA. Och dramatiken kommer av allt att döma att fortsätta. Det står nu klart, att kapitalismen gått in i sin djupaste kris sedan den utdragna depressionen på 1930-talet.
Det började redan i helgen, då det meddelades att den brittiska staten tillsammans med en spansk bank hade tagit över var sin del av bostadsfinansieringsinstitutet Bang & Bingley. Sedan kom fler nyheter. Till den nu långa raden av bankkonkurser i USA sällade sig storbanken Wachovia, som för en billig penning togs över med skulder och allt av jättebanken Citigroup.
Banker räddas
Den isländska banken Glitnir räddades undan försvinnande genom att den isländska staten tog över 75 procent av ägandet. Ett annat jätteföretag, finansgruppen Fortis, räddades undan konkurs genom ett gemensamt förstatligande av regeringarna i Belgien, Nederländerna och Luxemburg till priset av notsvarande ca 100 miljarder SEK.
Regeringarna i Frankrike, Belgien och Luxemburg meddelade dessutom, att de tvingades skjuta till motsvarande drygt 60 miljarder SEK för att rädda den fransk-belgiska banken Dexia undan konkurs.
I Tyskland fick regeringen gå in med stora lånegarantier för att säkra fortsatt verksamhet hos Hypo Real Estate, en av Europas största kreditgivare till kommersiella fastigheter (kontor, fabriker etc). I Danmark, där centralbanken för en dryg månad sedan tog över den rikstäckande Roskilde Bank, meddelades det på måndagen att dess kontor sålts till bland annat Nordea. På måndagen kom också fler besked om den krisdrabbade danska banksektorn, nämligen att Vestjysk bank tog över den konkurshotade Bonusbanken för att sedan gå ihop med Ringkjöbing Bank och bilda en bank.
Också Irland hotas av bankkonkurser och på tisdagsmorgonen meddelades att regeringen infört bankgarantier som skall skydda alla bankinsättningar, en åtgärd som skall hindra att insättarna grips av panik och tar ut alla sina pengar, vilket skulle skapa akuta finansiella problem på den gröna ön. I kulisserna väntar Spanien som har Europas värst uppblåsta fastighetsbubbla – det är en tidsfråga när kreditkrisen bryter ut där.
Chock
Som sagt, en dramatisk inledning på veckan redan så långt. Men det som tilldrog sig mest uppmärksamhet på måndagen var processen med det så kallade räddningspaketet i USA och reaktionerna när det inte gick igenom.
Efter att ha tvingats att gång på gång förstatliga, ge bidrag eller lånegarantier till framför allt banker och andra som lånat ut pengar till bostadsköp, ville USA:s regering inrätta en räddningsfond på 700 miljarder dollar (motsvarande ca 4500 miljarder SEK, drygt 30 procent mer än den svenska bruttonationalprodukten).
Så här skulle det fungera:Staten skulle kunna köpa osäkra (eller värdelösa) fordringar från banker och andra utlånare för upp till 700 miljarder dollar. Pengarna skulle släppas i steg: 250 miljarder dollar skulle omedelbart stå till regeringens förfogande, ytterligare 100 miljarder dollar skulle presidenten kunna bevilja, och resterande 350 miljarder dollar skulle USA:s kongress (den lagstiftande församlingen, ungefär vår riksdag) kunna bevilja. Staten skulle i gengäld få aktieoptionpher (rätt att köpa aktier) i de banker och andra företag som man gick in med pengar i, för den händelse att dessa företag vände och gick uppåt – det skulle bli ett slags återbetalning till staten.
Förslaget applåderades av de ledande finanskretsarna i USA. Den 27 september skrev New York Times att ”det verkar som om föreningen /American Bankers Association, ABA/ fick igenom nästan allt den önskade”. Inte så konstigt tyckte tidningen, eftersom ABA flera gånger stått som värd för insamlingsjippon till olika politikers valkampanjer, bland annat en lunch i mars där varje kuvert kostade 1000 dollar, pengar som gick till Benny Frank, ordförande i kongressens finansutskott och en nyckelfigur i utformandet av 700 miljarders-paketet.
Inga pengar till hushåll
Det stod klart redan från början att pengarna inte skulle gå till hushåll som inte klarade av sina bostadslån, utan bara till att rädda banker. Den stenrike fd bankdirektören och nuvarande finansministern Henry Paulson sade i ett föredrag den 8 augusti i år att ”en del människor har tagit inteckningslån som de omöjligen har råd med, och de kommer att förlora sina hem. Det är inte mycket regeringen kan – eller bör – göra för att kompensera för ohållbara ekonomiska beslut”.
Men det gäller alltså inte bankägarna som skall hållas i stort sett skadeslösa.
Krispaketet skulle däremot finansieras av skattebetalarna, varav många alltså drabbats av kreditkrisen. Därför utlöste förslaget från Vita Huset en storm av protester: låt dem som orsakat krisen betala för den, alla de som under de senaste åren tjänat miljoners miljoner på höga löner, bonusar, aktieutdelningar, optionpher och annat!
Protestvågen spred sig till representanthuset, vars delegater i november står inför omval och som nu mejlbombades med uppmaningen att stoppa förslaget. Så sent som i måndags kväll svensk tid förmedlade massmedierna uppfattningen att krispaketet, som nu stöddes av de båda presidentkandidaterna och deras respektive partiledningar, skulle gå igenom i den första omröstningen i tvåkammarförsamlingen, nämligen representanthuset (senaten skall rösta senare).
När det på eftermiddagen New York-tid stod klart att förslaget avvisats gick en chock genom finansvärlden. Kurserna på aktiebörserna störtdök, med början i USA, som hade det största kursfallet på en dag i aktieindexet Dow Jones historia. Sedan fortsatte kursfallet runt jorden allteftersom dygnet fortskred och börserna öppnades. I Stockholm sjönk aktiekurserna redan under måndagen, även om den allmänna förväntningen var att krispaketet skulle godkännas. På tisdagsmorgonen öppnade Stockholms fondbörs starkt nedåt, gick senare litet uppåt, för att ytterligare senare gå ner igen. Strax efter kl 11, när detta skrivs, var kursen på väg ner.
Liberal fundamentalism
Det är möjligt att finanslobbyn i USA senare kommer att kunna tvinga igenom förslaget. Men vid sidan av det folkliga, berättigade motståndet mot krispaketet finns ett rent ideologiskt. Det kommer från marknadsfundamentalisterna som inte vill ha någon som helst statlig inblandning i ekonomin. Låt marknaden sköta det hela, heter det, även till priset av konkurser och kris, som betraktas som godkända och naturliga inslag i en kapitalistisk marknads-ekonomi. Att det drabbar miljoner människor med arbetslöshet, fattigdom, bostadslöshet och annat elände är kanske beklagligt men oundvikligt. Från detta håll talas om krispaketet som om det gällde införandet av socialism i USA.
Marknadsfundamentalisterna har rätt så tillvida att det vi nu upplever är en konsekvens av kapitalismen och speciellt den helt avreglerade, nyliberala versionen som vi har påtvingats sedan 20-30 år. En ekonomisk ordning som går ut på att varje enskild individ/företag skall berika sig så mycket som möjligt utan hänsyn till vad som händer runtomkring honom eller henne, leder ofelbart till kris.
Krav reses nu på återreglering av ekonomin, såsom på 1950- och 60-talen. Det kan till delar lösa problemen på kort sikt. Men varken det eller det nu bortröstade krispaketet i USA kommer att kunna lösa motsättningarna i kapitalismen, som fortsatt kommer att ha den enskilda profiten som rättesnöre för ekonomin.
BERTIL KILNER
Proletären nr 38, 2008
