De rödgröna framställer sig som vänster, men skrapar man de minsta lilla på ytan flagnar genast den röda färgen. Mona Sahlin och hennes rödgröna vänner tassar stadigt i högerns fotspår, lite tillbakahållande i några frågor och bärandes ett och annat sympatiskt plakat, men ändå bara steget efter. Det är högern som dikterar den politiska dagordningen och som tagit monopol på problembeskrivningarna, företräden som de rödgröna snällt anpassar sig till.

Det är något av Följa John över det hela, som i skattepolitiken, där de rödgröna inför valet ställer sig bakom den skattesänkningspolitik de kritiserat i fyra långa år, eller i skolpolitiken, där majoren Björklunds krav på betyg från sjätte klass får radikalt motstånd genom rödgröna krav på betyg från sjunde klass, eller i vårdpolitiken, där högerns marknadsliberala och privatiserande vårdval nu utmanas av ett rödgrönt hälsoval, oklart med vilken skillnad – också under rödgrönt styre skall i de privata vårdföretagen få göra vinst av skattepengar.

Det senaste exemplet fick vi i helgen, då Mona Sahlin i en intervju för Dagens Nyheter bejakar högeralliansens förslag om en höjning av den numera flytande pensionsåldern till 69 år.

Utspelet är inte överraskande eftersom Sahlin upprepat gjort sig till tolk för Svenskt Näringslivs uppfattning att en högre ålderssammansättning kräver höjd pensionsålder (att höjd produktivitet utan vidare finansierar både bibehållen och sänkt pensionsålder, om bara produktivitetshöjningen kommer samhället till del, finns inte i hennes sinnevärld).

Ändå är utspelet anmärkningsvärt på gränsen till bisarrt i en valrörelse där Socialdemokraterna gör ungdomsarbetslösheten till en huvudfråga.

Här går en av fyra ungdomar arbetslösa och nästan alla ungdomar tvingas hanka sig fram på tillfälliga anställningar, ingen ljusning är i sikte, åtminstone inte under den kommande mandatperioden, men ändå menar Sahlin att de äldre bör jobba ännu längre upp i åldrarna.

Det är definitivt bisarrt i förhållande till arbetare, som bara i undantagsfall orkar jobba fram till 65, så hektiskt och exploaterande är dagens arbetsliv, men också i förhållande till ungdomen, som med höjd pensionsålder får det ännu svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.

En verklig vänsterpolitik säger tvärtom: Sänk pensionsåldern! Varför skall utslitna gamlingar tvingas hasa sig fram på arbetsplatserna när pigga ungdomar står i kö för att ta över?

Självklart, kan tyckas. Men inte inom de politiska ramar som kapitalet dragit upp. Företagen vill inte avstå minsta lilla del av ett allt större produktionsresultat till pensioner åt fler. Därför skall de äldre helst jobba till de stupar och i alla fall så länge rollatorn bär. Ungdomen får klara sig bäst den gitter.

Att Mona Sahlin utan vidare låter sig hållas inom dessa trånga ramar är i sanning ett uttryck för Socialdemokratins förfall. Vart tog visionen om ett bättre samhälle vägen?

De rödgröna säger att valet handlar om vilket samhälle vi skall ha. Det låter fint, men bortom frasen är det en tomhet. Eftersom de rödgröna inte ser något samhälle bortom kapitalismen. Mona Sahlin och hennes nya vänner ser inte ens något samhälle bortom EU:s lagstiftade högerpolitik, med kapitalets fria rörlighet som första bud och offentlig budgetdisciplin som andra.

För så är det, dessvärre. Vägen till det rödgröna samarbetet har gått över Miljöpartiets och Vänsterpartiets uppslutning bakom EU-medlemskapet och den marknadsliberala ordning som ges av det, bortom demokratisk kontroll.

Detta bör alla vänsterväljare ha i åtanke. Visst skrämmer fyra nya år med Fredrik Reinfeldt och hans skräckkabinett. Men det allra mest skrämmande är att EU styr och ställer i Sverige oavsett vilken regering som tillträder efter valet. EU-medlemskapet har urholkat demokratin och placerat de avgörande delarna av politiken utom räckhåll för medborgarnas inflytande. Rösträtten har reducerats till rätten att avgöra vilken del av det politiska etablissemanget som skall administrera EU-politiken under de kommande fyra åren.

Detta betyder inte att valet är betydelselöst. Men valet är inte heller politikens allt. Den allmänna rösträtten är en oundgänglig del av demokratin, men demokrati är något mycket mer och större än att stoppa några papperslappar i en låda en gång vart fjärde år. Verklig demokrati kräver att arbetare och vanligt folk manifesterar sina uppfattningar och sina drömmar om ett bättre samhälle mycket oftare och på många fler sätt.

Detta är den politiska ödesfrågan i dagens Sverige. Den politiska dagordningen kommer inte att ändras med mindre än att arbetare och vanligt folk står upp för egna krav och drömmar. Detta är också den avgörande vänsterfrågan i valet, bortom valmatematikens bedrägliga inflytande. Hur påverkar min röst den folkliga mobilisering som är själva förutsättningen för att politiken åter skall vridas åt vänster?

Kommunistiska Partiet kandiderar som bekant inte i riksdagsvalet. Det känns frustrerande, faktiskt mer frustrerande än någonsin, då årets val verkligen hade behövt ett rakt vänster- och arbetaralternativ. Men våra krafter räcker ännu inte till. Därför koncentrerar vi oss på ett tjugotal kommun- och landstingsval med målet att använda valet och valarbetet till att bygga partiet starkare. Men lite hjälp från våra vänner hoppas vi att det skall kunna leda ända fram till en riksdagskandidatur i valet 2014.

Vad gäller riksdagsvalet lämnar vi bara en rekommendation: Rösta bort borgarna! Den arbetare som röstar på något av högeralliansens partier eller på Sverigedemokraterna binder ris åt egen rygg.

Vi är som framgått av det redan sagda djupt kritiska till de rödgröna, som vi inte betraktar som något verkligt vänsteralternativ. Inte minst är vi kritiska till Vänsterpartiet, som är det parti som kompromissat bort i särklass mest, rentav nästan allt. Ett parti som sviker så totalt före ett val är definitivt inte att lita på om det hamnar i regeringsställning. Hur mycket mer är Lars Ohly beredd att sälja ut för lyckan att få sitta i Mona Sahlins regering?

Vi säger detta öppet och ärligt. Vi ser inget vänsteralternativ i riksdagsvalet och utfärdar därför ingen positiv röstrekommendation, det vore att uppträda som alibin för partier vi inte litar på. Men vi är inte tjurskalliga. Rösta efter egen övertygelse i riksdagsvalet, säger vi, om du ser något vänsteralternativ eller om så bara för att bidra till att sätta stopp för fyra nya år med Reinfeldt. Men tro inte att du får vänsterpolitik som tack.

Vi uppmanar inte till att rösta blankt – för att vi inte vill anklagas för att bistå högern – men vi moraliserar inte över dem som gör det, lika lite som vi moraliserar över dem som vänder hela riksdagsvalet ryggen. Att rösta är en rättighet, ingen skyldighet. Det är upp till de politiska partierna att övertyga väljarna om det motiverade i att rösta.

Vi anser att det finns starka skäl att rösta på Kommunistiska Partiet, där vi ställer upp – för att en röst på Kommunistiska Partiet markerar för en kompromisslös vänsterpolitik, för svikarna att ta varning av. Var säker på att en valframgång för Kommunistiska Partiet sänder kalla kärar genom maktens korridorer. 

Vi satsar självklart på att erövra mandat och om vi blir valda lovar vi att använda förtroendet till att i alla frågor företräda arbetarintresset och att därutöver jaga politiska fixare, myglare och mutkolvar med blås-lampa. Men mandat är inte det viktigaste. Eftersom valet framförallt handlar om att rösta för den folkliga mobilisering som är själva förutsättningen för att politiken skall vridas åt vänster.

I de kommuner där vi har liten chans att erövra mandat befarar många vänsterväljare att en röst på Kommunisterna är bortkastad. Vi säger tvärtom: Den vänsterväljare som inte röstar på Kommunistiska Partiet, där chansen finns, kastar bort sin röst!

Tänk efter! Var finns vänsteroppositionen i kommunpolitiken? Vem står upp för arbetare och vanligt folk när budgetslavar av alla politiska kulörer administrerar den nedskärningspolitik som är given av EU:s lagstadgade högerpolitik och av riksdagens rigida budgetregler, numera accepterade också av Vänsterpartiet? Vem stormar mot privatiseringar när samtliga riksdagspartier bejakar friskolereformen och när de rödgröna bara byter etikett på högerns marknadsliberala vårdval? Vem värnar bostäder åt alla när det politiska etablissemanget i skön förening förvandlat de kommunala bostadsbolagen till vinstmaskiner?

Visst har högern förvandlat Stockholm till sin egen experimentverkstad, numera berikad med rödgröna butlers. Men bortsett från Stockholm är skillnaden mellan Sveriges blåa och röda kommuner försvinnande små. Majoriteterna skiftar, men politiken är densamma. Det skall sparas, skäras ner och privatiseras.

Det finns bara en möjlighet att göra skillnad i kommunvalet, bara en möjlighet att bära fram en opposition som vägrar vara foglig budgetslav och ryggradslös nedskärningsadministratör, bara en möjlighet att ge röst åt arbetarpolitik och socialism.
Så kasta inte bort din röst. Välj Kommunistiska Partiet!

Anders Carlsson
Proletären nr 36, 2010