Författaren och journalisten Andreas Malm har i höst
kommit ut med en bok om de hotande klimatförändringarna. I boken målar
han upp ett skrämmande scenario om ingenting görs för att minska
människans utsläpp av koldioxid. Bokens titel sammanfattar Malms
ståndpunkt: Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu
kommer det att vara för sent. Genom boken löper två trådar, eller
snarare tvinnas två trådar kring varandra. Den ena tråden är förstås
klimatförändringarna och dess orsaker och den andra tråden är
vetenskapens oförmåga och ibland motstånd mot det helhetstänkande som
krävs för att studera klimatfrågorna.

Vi ska i en första artikel belysa
vetenskapens roll, dels därför att frågan reser intressanta teoretiska
aspekter och dels därför att utvecklingen visar på hur den marxistiska,
dialektiska metoden ännu har sin giltighet och kan stimulera till
konstruktivt nytänkande. Men framförallt därför att en sådan översikt
lägger en grund för förståelsen av klimatfrågorna.

Malm börjar sin kritiska granskning med den franske 1600-talsfilosofen René Descartes som förespråkade ett reduktionistiskt synsätt på omvärlden. Eftersom tillvaron är ytterst komplex och sammansatt måste vetenskapsmannen studera varje liten detalj för sig. Vid den tiden blev detta cartesianska paradigm en stor framgång. Metoden nådde en av sina höjdpunkter med Newtons gravitationslag som än idag används för att beräkna banorna för de satelliter som exempelvis övervakar just jordens klimat. Men idag har reduktionismen som vi ska se klara begränsningar.

Näste vetenskapsman som sätts under den Malmska luppen blir den engelske geologen Charles Lyell, verksam vid 1800-talets mitt. Lyell studerade jordskorpan och kom fram till att denna måste ha genomgått stora förändringar. Han förklarade att förändringarna måste ha orsakats av samma krafter som är verksamma än idag, långsamma gradvis verkande krafter som vindens, regnets och flodernas erosion. Malm är mycket kritisk till denna gradualism och redan på Lyells tid fanns andra förklaringsmodeller.

Den franske paleontologen Georges Cuvier kom utifrån sina fossilstudier fram till att jorden och livet måste ha drabbats av omvälvande, dramatiska förändringar, katastrofer. Med dagens kunskaper vet vi att Cuvier kom närmast sanningen.

Sammanhang
Men varje teori måste sättas in i sitt sammanhang och bedömas efter förhållandena under sin samtid. Malm ser inte att även Lyells långsamma gradualism kom att spela en positiv, närmast omvälvande roll. Hans teori påvisade dels att jorden förändrats och dels att dessa förändringar måste ha pågått under miljontals år. Detta gjorde han i en tid då kyrkan med sin auktoritet slog fast att jorden hade skapats oföränderlig för bara 6000 år sedan.

Lyells synsätt påverkade starkt den unge Charles Darwin, som drog slutsatsen att även livet hade en lång historia och utveckling bakom sig. Idag har gradualismen visat sig otillräcklig och Darwins syn att livet genom det naturliga urvalet, långsamt och passivt anpassar sig till sin miljö stämmer inte överens med de fossilfynd som gjorts. Gradualismen duger inte till att förklara de omvälvande förändringar som livet och jorden genomgått. Detta Darwins dilemma har diskuterats av evolutionsforskarna under hela 1900-talet.

Också vetenskapen måste granskas dialektisk. Allt förändras och förändringarna leder till kvalitativa språng. Den positiva roll som reduktionism och gradualism en gång spelade kan i en annan situation bli till en bromskloss som hämmar utvecklingen.

Ständig växelverkan
Under 1970-talet lade biologen Stephen Jay Gould fram teorin om avbruten jämvikt som kompletterade Darwins syn och förklarade varför nya arter dök upp så plötsligt i de geologiska avlagringarna.

Goulds syn kompletterades i sin tur år 1985 av de två biologerna Richard Levins och Richard Lewontin. Båda är, liksom Gould, amerikaner och starkt påverkade av marxismen. Deras verk, The Dialectical Biologist, tillägnar de ingen mindre än Friedrich Engels. Hans lilla skrift Arbetets andel i apans förvandling till människa hade nämligen inspirerat deras nya syn på livets utveckling.

Engels påvisar att livets utveckling inte är en passiv anpassning till omgivningen utan sker i en ständig växelverkan och ömsesidig påverkan. Miljön påverkar livet som i sin tur påverkar miljön i en ständigt pågående spiral. Den nya synen på livet som etablerats under senare år kan sammanfattas så att livet mellan långa perioder av stillastående genomgår, relativt sett, korta perioder av språngartade förändringar då nya arter uppstår. Utveckling sker i ständig, ömsesidig samverkan med miljön. Detta nya synsätt har varit en av förutsättningarna för förståelsen av hur livet självt spelar en aktiv roll i utformningen av jordens klimat.

Malm redogör även för en annan av klimatforskningens impulser. Under 1920-talet i Sovjetunionen inspirerades en rad forskare av den unga statens positiva inställning till vetenskapen och frånvaron av religionens förlamande grepp. Redan år 1924 kunde Alexander Oparin ge ut sitt epokgörande verk Livets uppkomst. Han visar hur en kemisk utveckling banat väg för livet, hur allt mer komplicerade molekyler kunnat uppstå och lägga grunden till de byggstenar som krävs för livets uppkomst.

Ett par år tidigare hade en annan sovjetisk forskare, Vladimir Vernadskij gett ut sitt banbrytande verk Biosfären. Vernadskij har övergett reduktionismen och ser jorden och livet ur ett helhetsperspektiv: ”I de flesta arbeten där biologer studerar levande organismer bortser de från den oupplösliga förbindelsen mellan den omgivande miljön och den levande organismen. Genom att studera organismen som någonting väsensskilt från miljön … studerar de ingen naturlig entitet utan en ren produkt av deras eget tänkande.”

Vernadskij ser jorden, vattnet, luften och de levande organismerna som en helhet, som är beroende av varandra och som ständigt påverkar varandra. En central roll i samspelet spelar de gröna växternas fotosyntes och mikroorganismernas nedbrytningsverksamhet. Och allt detta påverkar klimatet.

Vernadskijs efterföljare Alexander Bogdanov uttryckte sambanden så här: ”Hela livets domän kan betraktas som ett enda system av motsatser, baserat på rotationen av koldioxid. Denna rotation utgör basen för växelförhållandena mellan livet som helhet –biosfären- och jordens gashölje –’atmosfären’.” Helheten är så mycket mer än summan av delarna. När delarna sätts samman uppstår nya egenskaper som inte finns hos de enskilda delarna. En av delarna i detta samspel är människan. ”Mitt framför våra ögon håller människan på att bli en mäktig och oavbrutet växande geologisk kraft.” och ”Endast sedan människan trätt fram har den levande materien tagit ett väldigt steg mot erövringen av hela atmosfären.” som Vernadskij uttryckte det.

Språng
Ytterligare en faktor ska framhållas. Gradualismen, liksom för övrigt reformismen, förutsätter långsamma, gradvisa förändringar. Dialektiken förutsätter språng. I jordens mäktiga klimatsystem sker nu långsamma förändringar. Koldioxidhalten stiger. Jorden blir allt varmare till följd av en ökad växthuseffekt. Dessa gradvisa förändringar kan komma att leda till språng. Ungefär som ett skyfall kan utlösas plötsligt när vattendropparna gradvis växt sig allt större i åskmolnet.

Malm menar att vi står inför möjligheten av språngvisa förändringar i flera av jordens system. Vi kan passera tröskeln, eller nodlinjen som dialektikens gigant, den tyske filosofen Hegel en gång uttryckte det. Den ökande temperaturen, den allt energirikare atmosfären kan göra att polernas isar smälter, att golfströmmen ändras eller de slumrande mängderna av metan i havsdjupen frisläpps. Utvecklingen är inte linjär. När ett skeende når sin tipping point utlöses ett skred.

Spännande inblick
Till dessa frågor ska vi återkomma i en kommande artikel. Men redan nu vill vi rekommendera Andreas Malms bok till läsning. Den ger en spännande inblick i vetenskapens historia, den ger en uppsjö exempel på dialektikens tillämpning och den ger kunskaper om vårt klimat och den globala uppvärmningen.

BO BRINKHOFF
Proletären 49, 2007

• Artikelförfattaren var tidigt engagerad i miljö- och klimatfrågor och medlem i Fältbiologerna. Han har studerat zoologi, botanik, fysik och kemi vid universitetet och har arbetat som lärare i naturvetenskap och matematik. Han är även medlem i Kommunistiska Partiet sedan över 30 år. Citaten i artikeln är hämtade ur Andreas Malms bok.