Redan har åtskilliga landsting (vi låter fortsättningsvis detta ord innefatta också regionerna) börja spara. De fyra första månaderna i år har 1860 fast anställda varslats om uppsägning. Det kan låta lite mot bakgrund av att landstingen förra året hade 231000 fast anställda.
Men avgörande är ökningstakten och den är rent alarmerande. Under hela fjolåret varslades endast 142 fast anställda.
Hittills i år har sju landsting varslat om uppsägningar. Sundsvalls sjukhus som Proletären rapporterat är ett exempel. Här ska var sjätte anställd bort, kommunalare mest.
Tjänster tas bort
Karolinska sjukhuset i Stockholm är ett annat exempel som Proletären uppmärksammat. Där varslades 600 i januari. Nu ser det efter förhandlingar ut som om inte en enda person kommer att sägas upp. Men i LO-tidningen berättar Kommunals sektionsordförande Catharina Häggbom att 600 tjänster försvinner och att det blir en hel del omplaceringar.
På liknande sätt, fast utan föregående varsel, skär Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg bort 600 tjänster. I region Skåne ska 1000 tjänster bort i år utan varsel.
Vi kan flerfaldiga exemplen på hur krisen slår mot sjukvårdshuvudmännen. Landstinget i Norrbotten aviserar sparbeting på 700 miljoner på tre år och i Västerbotten ska landstinget spara 400 miljoner kronor 2010-2011. Här aviseras att 1000 anställda ska sägas upp.
Dessa neddragningar drabbar samhället och enskilda lika hårt som direkta uppsägningar. För samhället handlar det om försvunna jobb och därmed försvunnen konsumtion och skatteintäkter.
För de enskilda tidigare tim- och vikarieanställda handlar det ofta om att gå ut i ren arbetslöshet. Med i bästa fall en rejält reducerad inkomst från a-kassan. I sämsta fall ingen a-kassa alls.
I flera landsting tar politiker och tjänstemän ut delar av sparbetingen i form av försämrade anställningsvillkor. Som på Sunderbyns sjukhus i Norrbotten där kökspersonalen ska tvingas gå ner från heltid till deltid. Samma sker på Länssjukhuset i Halmstad.
Sämre scheman är ett annat sätt att låta personalen betala krisen. Så sker nu på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där personalen i sommar tvingas gå tillbaka till arbete varannan helg.
Under tidigt 2000-tal lyckades de anställda avtalsvägen genomdriva arbete två helger av fem, vilket på ett påtagligt sätt förbättrade livskvaliteten för vårdanställda och deras familjer. Nu i krisen sägs avtalen upp, utan några synbara protester från fackföreningarna Vårdförbundet och Kommunal. På Sahlgrenska sjukhuset befarar anställda sjuksköterskor att de nya schemana kommer att premanentas efter helgerna.
Också avtalen om middagsrast på 30 minuter sägs upp. Utan kompensation tvingas de anställda ta 45 minuters obetald middagsrast. Enligt uppgift gäller den förändringen alla vårdanställda i Västra Götaland.
Enligt SKL, Sveriges kommuner och landsting, måste 15 av 20 landsting minska sina kostnader 2010. Under 2011 och 2012 räknar SKL med att ekonomin försämras ännu mer.
Situationen påkallar ett kollektivt uppträdande av de vårdanställda. Tyvärr finns som vi nämnt motsatta tecken från fackföreningarna.
Kollektiv styrka
På Sahlgrenska sjukhuset uppmanar Vårdfacket de anställda som protesterar när antalet personal i vårdteamen minskas att nogsamt rapportera alla avvikelser. Men det duger inte.
Vårdarbetare av olika yrkesgrupper har sammanslutit sig i fackföreningar för att utnyttja den kollektiva styrkan. Då måste facken ta sitt ansvar och kollektivt protestera och aktivt föra kamp mot nedskärningar, sparbeting och för acceptabla arbetsvillkor.
Även om det enligt gällande kollektivavtal råder fredsplikt så kan fackföreningar genom ett offensivt agerande skapa ett politiskt tryck som tvingar de offentligt finansierade och därmed politiskt styrda vårdarbetsgivarna att backa från sparbeting.
LARS ROTHELIUS
Proletären nr 25, 2009
Sysselsatta i landstingen 2008
• 231000 fast anställda
• 25000 vikarier
• 14000 timanställda
• 81 procent jobbar heltid
• 80 procent är kvinnor
Källa: SKL
Krisen gynnar privatat vårdföretag
• När landsting, regioner eller kommuner skär ner är det alltid i första hand den egna verksamheten som drabbas.
De låter fullständigt vrickat att den eget drivna verksamheten läggs ner när krisen slår mot kommuner och landsting. Det normala borde ju vara att verksamhet som lagts ut på andra entreprenörer avvecklas först. Som att Volvo i krisen plockar hem verksamhet till de egna fabrikerna som lejts ut till underentreprenörer
.
Men så vis är kapitalismen i Sverige att med den verksamhet som skattefinansieras, vård, omsorg och skola förhåller det sig precis tvärt om.
– Vi är bundna av avtal och jag är tveksam till om de privata företagen är intresserade av att ändra dem, säger Jan-Willy Andersson, ordförande i äldrenämnden i Linköping till Dagens Samhälle.
I Linköpings kommun drivs hälften av den offentligt finansierade äldreomsorgen av privata företag. När kommunen nästa år ska spara minst 100 miljoner kronor kommer därför nedskärningarna att drabba den offentligt drivna äldreomsorgen.
Så här ser det ut i många, många kommuner och landsting. Politikerna har sålt ut verksamheten med avtal och kontrakt som ensidigt missgynnar den offentligt drivna verksamheten.
Privata företag får frisedel medan offentlig verksamhet läggs ner. Så krasst slår krisen när nyliberalismen får råda. För många politiker är det en efterlängtad eller i vart fall helt acceptabel effekt:
– Vi behöver ingen offentligt driven verksamhet. Bara vi har tillräcklig insyn i verksamheten, säger landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) i Stockholm.
LR
