Wanja Lundby-Wedin är besviken. Trots att hon och LO/PTK stod beredda att gå arbetsköparna till mötes på nästan alla punkter, så valde Svenskt Näringsliv att lämna förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Under uppseendeväckande former.
Inom den svenska gulligullmodellen, såsom den utvecklades genom Saltsjöbadsavtalet från 1938, så tillhör det inte precis vanligheterna att en part plötsligt och demonstrativt reser sig upp går, lämnande motparten som gapande fågelholkar.
I förstone kan man tycka att det är bra att förhandlingar om ett nytt huvudavtal fick ett så abrupt slut. Det var Svenskt Näringsliv som tog initiativ till och som skrev dagordningen för dessa förhandlingar, utifrån en uppfattad och verklig styrkeposition, vilket redan från början satte ramarna för dem.
Förhandlingarna handlade aldrig om någon envig mellan jämbördiga parter, utan bara om hur stora eftergifter Svenskt Näringsliv skulle lyckas pressa ur LO och PTK, framförallt vad gäller inskränkningar i strejkrätten och försämringar i anställningsskyddet.
Svenskt Näringsliv nådde som sagt långt. Men inte tillräckligt långt, åtminstone inte i direktörstycke och särskilt inte i en situation då ryggradslösa fackföreningsledare på lägre nivåer, sådana som IF Metalls Stefan Löfven, står beredda att sälja ut allt som finnas kvar av fackliga principer.
Detta ger allvaret i situationen. Det är inte så att arbetsköparoffensiven stoppats genom de nu avslutade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Svenskt Näringsliv genomför bara en taktisk omdisponering, föranledd av krisen, där huvudkraften nu istället sätts in på förbundsnivå och på det lokala planet.
Så här i efterhand kan man dividera om med vilket allvar Svenskt Näringsliv gick in i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.
Sedan början av 1990-talet, då dåvarande SAF sade upp de korporativa samarbetet på central nivå, inklusive de centrala löneavtalen, så har LO förvisats till frysboxen, utan någon egen förhandlingsroll. Denna förvisning utgjorde en medveten arbetsköparstrategi. Man kan tycka vad man vill om LO, men som symbolen för en samlad arbetarklass utgör LO en nagel i ögat på kapitalisterna, särskilt i en situation då kapitalisterna inte längre ser något behov av ett centralt klassamarbete.
Därför skulle LO och övriga fackliga centralorganisationer marginaliseras. Till förmån för en segmentering och individualisering av förhållandet mellan arbete och kapital.
Genom att bjuda in LO och PTK till förhandlingar om ett nytt huvudavtal bröt Svenskt Näringsliv till synes mot denna marginaliseringslinje. Men bara till synes. För syftet var aldrig att återge LO och PTK tidigare roller, utan bara att tina upp dem för stunden, för att om möjligt driva igenom förändringar i ett huvudavtal som inte längre speglar de faktiska maktförhållandena mellan arbete och kapital. Detta är grundfrågan. Svenskt Näringsliv ville få till stånd ett nytt huvudavtal för att bekräfta en redan etablerad maktförskjutning till kapitalisternas fördel. Vilket från början gav att inget gott kunde komma ut ur dessa förhandlingar, inte för arbetare och tjänstemän.
Förhandlingarna har handlat om just maktfrågor, som om strejkrätten och om företagens rätt att fritt välja och vraka bland personal vid uppsägningar. Man kan tycka att det har varit mycket skrik för lite ull i ett land där strejker är ett utrotningshotat fenomen och där turordningsreglerna i LAS redan är förhandlingsbara.
Men regelverk spelar roll i en situation som ger bångstyriga Elektrikerförbundet rätt att utlysa sympatistrejker och fackliga organisationer formell möjlighet att hålla fast vid turordningsreglerna. Varför Svenskt Näringsliv tveklöst hade en konkret agenda i förhandlingarna.
Men avgörande är ändå den grundläggande maktrelationen. Som kraftigt förskjutits till kapitalets fördel, alldeles oavsett vad som står i gällande huvudavtal, och som Svenskt Näringsliv nu ser möjligheter att förstärka ytterligare. Genom att sluta fler ramavtal för lönesänkningar, som det med IF Metall, och fler lokala avtal för lönesänkningar, som det på Volvo i Göteborg.
I det läget var det inte svårt för Svenskt Näringsliv att helt sonika lämna förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Sådana förhandlingar kan återupptas senare, om det anses angeläget. Men just nu har kapitalisterna mycket mer att vinna på att göra allmängods av IF Metalls kollaps som facklig organisation.
Det allvarligaste i denna allvarliga situation är att Wanja Lundby-Wedin fortsatt sitter som en gapande fågelholk, oförmögen att formulera minsta tanke på facklig motstrategi.
”Vi ville stärka kollektivavtalet och samarbeta. De ville stärka arbetsgivarmakten”, säger Lundby-Wedin i LO-tidningen, som om det senare vore någon nyhet eller ens något att uppröras över. I motsättningen mellan arbete och kapital vill kapitalet alltid stärka sin egen makt.
Det upprörande är istället att LO givit upp alla tankar på arbetarmakt. Till förmån för ett samarbete som förvandlats till illusion, som är och bara kan vara ett samarbete under galgen, så övertydligt demonstrerat genom IF Metalls lönesänkningsavtal och faktiskt också av de havererade huvudavtalsförhandlingarna. För kapitalet är det idag allt eller inget som gäller.
Att tro att Wanja Lundby-Wedin är förmögen att dra några vettiga slutsatser av sitt samarbetsfiasko är lika illusoriskt. Hon och LO-ledningen kommer att pladdra vidare om nödvändigheten av samarbete, när det är klasskamp som behövs, när kapitalets maktanspråk måste mötas av arbetets.
I denna situation är det lätt att känna sig uppgiven. Men låt oss inte ge upp. Det motstånd som LO övergivit kan och måste organiseras underifrån.
17 mars 2009
Proletären nr 12
