Direktörerna i Svenskt Näringsliv är på väg att lyckas med kapitalisternas klassiska dröm att knäcka strejkrätten, arbetarnas viktigaste och i grunden enda vapen i klasskampen. LO, TCO och övriga fackförbund har sagt ja till förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Ett nytt Saltsjöbadsavtal men med betydligt mer långtgående inskränkningar i konflikträtten än det sedan 1938 så förhatliga klassamarbetsavtalet.

Redan utgångspunkten för direktörernas inbjudan, ”Det är för lätt för fackföreningar att varsla om och tillgripa stridsåtgärder”, är så övertydlig att till och med varje klassamarbetande fackföreningsledare med den minsta gnutta självaktning omedelbart borde avvisa förhandlingsinviten.

Men inte vårt svenska LO under ledning av ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olausson. Istället tog Lundby-Wedin bladet från munnen redan i somras i politikerelitens Almedalen, där hon flaggade för en uppmjukning i fackens syn på konflikträtten. En principiell rätt som LO hittills orubbligt hävdat, oaktat de inskränkningar som stadgas i kollektivavtalslag, medbestämmandelag och avtal.

– Det finns ju redan regleringar i huvudavtalet mellan LO och Svenskt Näringsliv. Jag tycker man måste kunna skala av Svenskt Näringslivs retorik och se var de stora problemen ligger och diskutera dem, sade LO:s ordförande i Almedalen.

Förtjusta
Näringslivsdirektörerna Urban Bäckström och Jan-Peter Dunker hade svårt att dölja sin förtjusning. Samfällt deklarerar de på hemsidan: ”Vi vill värna kollektivavtalen. Deras ställning hotas av obegränsade konfliktregler och den obalans som finns mellan arbetsmarknadens parter.”

Sedan länge har kapitalisternas huvudorganisation Svenskt Näringsliv drivit en smutsig kampanj med ohemula politiska krav på kraftiga inskränkningar i arbetarnas strejkrätt.

Direktörerna går så långt att de vill slopa den grundlagsskyddade organisationsfriheten och den lika grundlagsskyddade strejkrätten genom sitt krav på att ”förbjuda fackliga organisationer som saknar kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns gällande kollektivavtal”.

Ett krav som i praktiken är riktat främst mot Svenska Hamnarbetarförbundet, den enda fackliga organisation av betydelse i vårt land som står utanför LO. Detta utanförskap har arbetsköparna i Sveriges Hamnar, som är anslutet till Svenskt Näringsliv, tagit som intäkt för att vägra Hamnarbetarförbundet rätten att sluta kollektivavtal.

Vet då att hamnarbetarförbundet organiserar den övervägande majoriteten av Sveriges hamnarbetare. Kollektivavtalen skrivs med LO-anslutna Transport och de gäller sedan enligt de svenska kollektivavtalslagarna också för Hamns medlemmar.

Fredsplikt
Men, och detta är viktigt, det betyder också att Hamnarbetarförbundet och deras medlemmar inte lyder under fredsplikten. I avsaknad av eget kollektivavtal äger Hamnarbetarförbundet den grundlagsfästa rätten att när som helst ta strid för eget avtal och att efter att ha varslat i laga ordning också ta konflikt i sakfrågor. Sveriges Hamnar har förlorat delar av den så kallade arbetsfreden. Det vill direktörerna nu ha LO:s hjälp att ändra på.

Arbetsköparna i Svenskt Näringsliv vill också beskära konflikträttigheter som tillkommer kollektivavtalsbundna LO-förbund. Här handlar det särskilt om den så kallade proportionalitetsregeln, att små företag inte ska kunna sättas i blockad för kraven på kollektivavtal som Hotell- och Restaurangs riksbekanta konflikt mot salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg.

En annan facklig stridsåtgärd som får direktörerna att se rött är blockader mot företag som underbetalar importerad arbetskraft som Byggnads riksbekanta blockad mot den lettiska firman Lavall i Waxholm.

Gula fackföreningar
I direktörernas drömvärld ska arbetare och tjänstemän alltså i praktiken bara ha rätt att sammansluta sig fackligt i organisationer som godkänts av motståndarna, arbetsköparna. Alltså rent gula fackföreningar och faktiskt snubblande nära den arbetsmarknadsmodell som en gång var Mussolinis.

Så långt vill inte politikerna gå, åtminstone inte ännu, och de tycks inte behöva det heller när de fackliga huvudorganisationerna är beredda att sätta sig i förhandlingar med direktörerna om att avskaffa de kanske sista avgörande fackliga rättigheterna av betydelse.

För när de nya moderaterna på nyliberalt manér avvisat arbetsköparkraven på statliga ingripanden (se faktaruta) söker Svenskt Näringsliv istället nå sina mål via en beprövat framkomlig väg. Ett nytt Saltsjöbadsavtal, ett huvudavtal där de socialdemokratiska fackföreningsledarna frivilligt går med på att sälja ut strejkrätten, arbetarnas och tjänstemännens avgörande vapen i den fackliga kampen.

Ideologiskt
Att LO ens tänker tanken att ställa upp på dessa förhandlingar är särskilt uselt mot bakgrund av att arbetsköparnas krav är rent ideologiskt. För sakligt sett så har den svenska klassamarbetsmodell som socialdemokratin är så stolt över, fungerat utmärkt för direktörerna och deras uppdragsgivare, den lilla krets av stenrika aktieägare som regerar de svenska storföretagen.

Vi har sedan 1980-talet haft en utveckling i vårt land som gett en internationellt sett mycket hög produktivitet. Kombinerat med internationellt sett låga löneökningar har detta berett vägen för rekordvinster och kraftigt ökande klassklyftor.

Detta har skett utan något verkningsfullt motstånd från fackföreningarna. I grunden handlar det om att klassamarbetet har fråntagit arbetarkollektivet kontrollen över strejkrätten. Under en tjugoårsperiod från 1969 till 1990 lyckade arbetarklassen genom de vilda strejkerna till en del åter tillkämpa sig den rätten (se tabell). Men de senaste två decennierna har detta avgörande maktmedel åter vridits ut klassens händer.

Strejken har funnits så länge det har funnits arbetare. Men när mycket vill ha mer, när direktörerna och deras uppdragsgivare ytterligare vill pressa ner löneläget i Sverige, då måste arbetarklassens och övriga löntagares enda verkliga motmedel, strejken, en gång för alla göras obrukbar.
Nu om någonsin måste arbetsplatsernas folk göra uppror mot det fackliga förräderiet.

LARS ROTHELIUS
Proletären 39, 2007

Direktörernas mål med ett nytt Saltsjöbadsavtal
Sverige har större möjligheter till stridsåtgärder än vad som gäller i andra länder. Tröga ventiler, som till exempel förankring hos medlemmar och krav på proportionalitet, som finns i andra länder, saknas i Sverige. I flera länder är sympatistrejker förbjudna.

Problemen kan delas in i tre kategorier:
• Oskälig konflikt på grund av oproportionerliga effekter.
• Urholkning av fredsplikten.
• Missbruk av konfliktvapnet.

Vad vill Svenskt Näringsliv?
Politiker måste i handling visa att de vill värna kollektivavtalen genom att modernisera spelreglerna. Det innebär:
• Inför en proportionalitetsregel, dvs en konflikts omfattning och syfte ska stå i proportion till dess konsekvenser och dess effekter för företagen och tredje man.
• Förbjud sympatiåtgärder, dvs säkerställ fredsplikten så att utomstående arbetsgivare inte tvingas in i andras konflikter.
• Inför möjlighet till tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal.
• Ge medlare ökade befogenheter att skjuta upp/ställa in varslade stridsåtgärder.
• Förbjud samhällsfarliga konflikter.
• Förbjud organisation som saknar kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns gällande kollektivavtal.
• Inför förbud för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder mot företag där organisationen saknar medlemmar.

(Saxat från Svenskt Näringslivs hemsida)