”Slipsjuppies, som inte vet hur det är att jobba på golvet.” Så beskriver 82-åriga Iris Persson moderaterna.

Iris Persson är en återkommande röst i lokaltidningens insändarspalter. När Proletären träffar henne befinner hon sig i debatt med ”Fria moderata studentförbundet” om den statliga televisionen. Ordförande för de fria moderaterna Ulrik Franke menar att marknadskrafterna borde få styra tv-utbudet. Enligt moderat-studenterna är SVT för Castro-vänligt och ska avskaffas.

– Vad kan det vara för program som de vill att ”marknaden” ska visa? frågar sig Iris Persson. Det kan ju knappast vara typ: hur skrämma arbetare till lydnad och lägre löner genom hot att flytta produktionen utomlands? Det skulle förfela syftet om de berörda såg programmet.

– Så vad annars? fortsätter hon. Såp-operor i stora mängder som i Amerika, där de fattiga i stället för att kämpa för ett människovärdigt liv sitter och drömmer sig bort på skärmens oljekungar och evigt kåta bimbos? USA-importerade thrillers med heroiskt vita män med Mussolinihakor som besegrar ateism, kommunism och terrorism? Om marknaden fick bestämma, skulle vi få ha kvar Kunskapskanalen och Uppdrag granskning? Inte troligt, säger hon.

I Iris Perssons lägenhet finns inte längre 3:an och 5:an i basutbudet. Men hon saknar dem inte. Hennes stora passion är att läsa. Utan böckerna hade hon blivit tokig, skrattar hon. I hennes knä ligger den tusen sidor tjocka ”Det stora kriget för mänskligheten” av Robert Fisk.  

– En mycket bra journalist, han stannar kvar i krigszonen när alla andra åker hem. Jag beundrar honom, säger Iris som kommit halvvägs in i boken.
– Det är så mycket som pressen undanhåller oss, så mycket lögner. Västvärlden har begått fruktansvärda grymheter i Irak och mellanöstern. Men det kallas för ”frihet och demokrati”.  

Försvarar Kuba
82 år gammal har hon ångan uppe när det kommer till politik och att uttrycka sig offentligt. Men så har det inte alltid varit.

– Jag var tyvärr ynklig när jag var ung. Det var först efter att min man dött som jag började debattera. Det var så mycket saker jag fick ta tag i själv då, det stärkte mig. När mor dog tänkte jag vid kistan att ”så mycket kunskap som försvinner när en människa dör”. Så jag beslöt mig för att skriva en bok.

Iris självbiografiska historier från ett arbetarliv gavs ut på ett litet förlag i Skåne. Det gav henne mod att fortsätta skriva. I hennes trea på Nydalatorget i Malmö har hon en dator med skrivare. Där författar hon sina insändare.

– Moderaterna ska tala så lagom hånfullt om Castro. Som med sina män och kvinnor körde iväg den USA-stödda Batista, en lat halvbandit som levde gott på sitt folks slaveri och okunnighet. Castro stängde hans kasinon och lyxhorhus, livligt besökta av amerikanska mångmiljonärer, satte sitt folk i skola, vilket USA knappt kan längre, eftersom alla pengarna går till ett onödigt krig utan ände, svarar hon på moderaternas Kuba-kritik.  

När kaffet är färdigt och en god vetelängd skurits upp berättar hon om sin uppväxt som lantarbetare i Löddeköpinge. När hon var tretton började hon jobba. Utbildning fick hon ingen chans till. Arbetarklassens barn ansågs inte behöva det som de ”finare barnen” hade rätt till, säger Iris Persson. Borgarregeringens skolpolitik ger ekon från gamla tider.

– Jag är uppvuxen med statarungar, såna som oss ville de trycka ner. Om vi fick utbildning skulle det ju minska utbudet av arbetskraft åt kapitalet.

– Vi hade en lärare i räkning och språk-kunskap som sa åt oss att ”Vi börjar från början igen, mer än så här behöver ni inte lära er, ni ska ändå ut å jobba för bönderna”. Han var nazist och hans son var militär och med i Nazistpartiet.

Slitsamt jobb
Det var ett hårt jobb hos de skånska storbönderna som slet upp knä och rygg. Iris lider dessutom av en ovanlig benskörhetssjukdom. Ett tjugotal gånger har hon fått opereras. Sjukdomen gick i arv till hennes två barn och hon fick ofta stanna hemma och sköta om dem.

– Vilken arbetsgivare ville anställa en sån som mig, som måste stanna hemma med barnen var gång de bryter ett ben? Jag blev så kallat arbetslös. Men arbete i hemmet saknades inte.

När hennes man dog fick hon en änkepension och idag har hon en inkomst på cirka 9.000 kronor, inklusive bostadsbidraget.

– Mer än en tredjedel går till hyran. Det är inte mycket man kan unna sig, inte. Jag hade velat ha en tvättmaskin för det sliter på mina knän att bära tvätt till tvättstugan. Och så skulle jag vilja byta lägenhet närmare centrum. Men det är omöjligt, jag är inte kreditvärdig, som det kallas.

– Nydala är trevligt men det är en förort. Jag skulle vilja ha möjlighet att gå mer på teater, i bokhandeln och på koncerthuset, säger Iris Persson.

Hinner ställa till med mycket
Borgarregeringen kommer att hinna ställa till med mycket på fyra år är hon rädd för.

– Moderaterna vill vrida klockan tillbaka. Statsministern unnar oss inte en höjning i pensionen men pengar finns till att subventionera hushållstjänster till överklass och medelklass. Min mormor jobbade som piga åt en storbonde i Barsebäck. Hon blev med barn med sonen i familjen, men det passade inte så hon sjasades bort. Fen kronor i månaden lämnade han varje månad för uppehåll.

Bland pensionärerna är det många som röstat på Sverigedemokraterna, tror hon. Det beror på att de fått det mycket sämre och att folk är missnöjda.

– Sen är väl invandrarpolitiken lite misskött. Jag har svårt att se folk i grupper. De flesta invandrare är som jag. Man gör så gott man kan men lyckas inte alltid.

– I början reagerade jag på deras sjalar, oj har hon sjal på sig! Idag tänker jag: Oj vilken fin sjal! Eller: Det där var en ryslig sjal! Min mormor gick aldrig ut utan kläde på huvet så det är en generationsfråga också.

Det går att göra något
Dokumentärer, gärna av Michael Moore, gillar hon att titta på. Hans kommande film Sicko ser hon fram emot. Hon menar att ett kritiskt sinnelag är det viktigaste som finns. Tyvärr är det alltför få som bryr sig om att ”se de bakomliggande orsakerna” på det som händer i världen.

– De unga har fått lära sig att satsa på sig själva och använda vassa armbågarna för att ta sig fram. Det är få som tänker längre än till sig själv. Så är det bland oss pensionärer också. Vi bryr sig bara om familjen, Canasta och mat…herregud mat. Att göra ett klipp på en lågprisbutik är ofta det största samtalsämnet.

– Folk tänker att ”det där kan man inte göra något åt” men det är fel, hävdar Iris Persson bestämt.

NILS LITTORIN
Proletären nr 29, 2007