Miljöpartiets förre språkrör Birger Schlaug kommenterar de rödgrönas energiuppgörelse med ”så var det nästan ingenting kvar av MP”. Enligt Schlaug innebär uppgörelsen att Miljöpartiet nu ansluter sig till Linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980, det röstalternativ som företräddes av socialdemokraterna och folkpartiet under sloganen ”avveckling med förnuft”.
Det är bara att ge Schlaug rätt. Uppgörelsen innebär att såväl MP som V slutgiltigt kapitulerar för socialdemokratins tvehågsna position i kärnkraftsfrågan.
För Miljöpartiet utgör detta en remarkabel reträtt. MP bildades 1981, med kärnkraftsmotståndet som bärande fråga och med nödvändigheten att bekämpa det förväntade sveket från Linje 2 som självpåtagen uppgift. Nu överges denna grundläggande plattform. För några hägrande ministerposter. Vilket är som att spotta sig själv i synen.
För Vänsterpartiets del är positionen inte lika ny. Redan genom energiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern, från 2002, anslöt sig Lars Ohly & Co i efterhand till Linje 2, fast enligt egen utsago med större ambitioner än sossarna. Medan dåvarande näringsminister Björn Rosengren såg en möjlighet att avveckla kärnkraften inom 30-40 år, så lade Vänsterpartisten Lennart Värmby ett bud om 20-25 år.
Denna uppgörelse slöts 22 år efter kärnkraftsomröstningen och 22 år efter det att riksdagen angivit 2010 som slutdatum för en ”avveckling med förnuft”. Vilket ger perspektiv på vad Linje 2 egentligen representerar. Sossarna lanserade detta mellanalternativ för att förhindra en seger för kärnkraftsmotståndarna i Linje 3 och för att göra det möjligt att förhala en avveckling så länge de bara går, en föresats som varit mycket framgångsrik. Det är nästan som tiden stannat.
Så här lät det på valsedeln 1980: ”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjligt med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.”
Så här låter det från de rödgrönas 2009: ”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnyelsebara källor samt energieffektivisering.”
Så här i efterhand påstås det att Linje 3 representerade ett tokstopp för kärnkraften, med oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Det är inte sant. Linje 3 ville se en omedelbar energiomställning med målet att kärnkraften skulle kunna avvecklas inom tio år. Kanske var det för optimistiskt, kanske hade det krävts tjugo eller trettio år, vilket vi aldrig får veta.
Men vad vi vet är att socialdemokratins linje, som styrt energipolitiken sedan 1980, inte ens har påbörjat någon avveckling. Visserligen är reaktorerna i Barsebäck stängda. Men genom uppgraderingar producerar de kvarvarande kärnkraftverken mer el än vad de gjorde 1980.
Det allvarligaste med detta är att kärnkraftens fortsatta vara, och därmed det fortsatta profitflödet till kärnkraftsindustrin, utgjort ett effektivt stopp för energiomställning och energieffektivisering. Trots goda förutsättningar för vind- och vågkraft, så ligger Sverige långt efter länder som Danmark, Tyskland och Spanien i energiomställning och istället för effektivisering fick vi eluppvärmda villor och fortsatt energislöseri i industrin.
Avvecklingen ”med förnuft” har i praktiken inneburit en effektiv spärr mot den energiomställning som är avvecklingens förutsättning och därmed en garant för kärnkraftens fortlevnad.
Den rödgröna uppgörelsen kommer att fungera på samma blockerande sätt. Om nu inte nya Harrisburg och Tjernobyl sätter P för kärnkraftsindustrins profitdrömmar. Det är det som ligger i potten. Ett numera enigt politisk etablissemang sätter vår och kommande generationers säkerhet och levnadsmöjligheter på spel. För inte ens majoren Björklund kan garantera att kärnkraftens säkerhetsproblem är lösta.
Vi har snart 30 förlorade år bakom oss. Men tiden står fortfarande stilla. Genom högerregeringens ja till utbyggd kärnkraft och genom de rödgrönas ja till fortsatt förhalning av en avveckling som enligt riksdagsbeslut skulle ha varit genomförd nästa år.
Maria Wetterstrand må vränga ord bäst hon vill, men det är Birger Schlaug som har rätt. Wetterstrand har sålt Miljöpartiets själ. För en hägrande ministerpost. I gott sällskap med Lars Ohly.
För vår del står vi fast vid Lin-je 3. Avvecklingen av kärnkraften bör inledas målmedvetet och omedelbart. Genom ett statligt program för utbyggnad av förnyelsebar energi och energieffektiviseringar, inkluderande en tidsram för de kvarvarande kärnkraftsreaktorernas stängning. Trettio förlorade år kan inte tas tillbaka. Men det som inte har uträttats på trettio år kan uträttas på tio. Genom handfast och tvingande planekonomi.
Ledare
Proletären nr 4, 2009
