Vi slår oss ned över en kopp kaffe i mässen på Estelle, fartyget som i höst ska försöka bryta Israels folkrättsvidriga blockad mot Gazas befolkning. Anders Widell har jobbat som maskinist tidigare och har alltid varit intresserad av båtar.


– Jag har haft olika båtprojekt på gång så länge jag kan komma ihåg.

De senaste tre månaderna har han haft tjänst på Estelle – en tremastad stålskonare med en lång historia. 


– Hon är byggd 1922 i Tyskland och gick som fisketrålare från början, berättar Anders. Sen såldes hon och gick som grusbåt utanför Åbo. Fast innan dess var hon i svensk ägo, på Västkusten. Vad hon gick som där, vet jag faktiskt inte, men hon hade Skärhamn som hemmahamn.

På 80-talet köptes Estelle i nedgånget skick av en finsk fair trade-organisation, som bland annat seglade med henne till Angola, och använde henne som skolfartyg. Två av de som då var med och renoverade henne ingår fortfarande i besättningen, som kapten och båtsman.

I våras såldes hon vidare till svenska Ship to Gaza och var då återigen i ganska dåligt skick. 


– Vi höll på i sex-sju veckor i Åbo och en månad i Umeå och bara renoverade båten. Nu börjar det bli bra standard ombord.

En del arbete återstår att göras, men det tar besättningen tillsammans med passagerare och frivilliga i de hamnar hon anlägger. 


– Det är en del jobb i maskin, men vi har fått ordning på det mesta. Nu är det mest att se till att allt är i så bra skick det kan vara innan vi går ut i Nordsjön och Atlanten. Där brukar det vara hårt väder.

• Men det krävs väl mer än en storm för att stoppa Estelle, trots hennes aktningsvärda ålder?
– Ja, det är en väldigt stabil båt – välbyggd. Och riggen är stabil, så hon klarar det jättebra. Jag tror att det är besättningen som ger upp innan båten. På den tiden när man byggde de här båtarna tog man väl i lite extra, säger han och konstaterar:

– Man kan lita bättre på gamla båtar.

Besättningen på Estelle består av politiskt medvetna människor, men många har andra sysselsättningar vid sidan av. En del går av och andra går på vid någon av alla de hamnar som ska anläggas på vägen till Gaza. Frivilliga är inte svåra att få tag i, men det är behörig personal som behövs. Det är inte som förr, när man bara kunde mönstra på en båt.

– Nej, det funkar inte riktigt så, säger Anders och slår hål på undertecknads dagdrömmeri om ett liv till sjöss. Man ska ha alla papper i ordning.

Vi går ner och tittar i lastrummet, som än så länge är ganska tomt.

– Det har börjat fyllas på lite grann, men det är först i Medelhavet som det mesta kommer lastas, förklarar Anders. Det är rullstolar, svetsaggregat, vattenreningsanläggningar, och sexhundra fotbollar ska vi också ha med oss.

• Men är ni inte nervösa med en så riskfylld resa framför er?
– Det är väl den vanligaste frågan, som alla ställer. Men jag vet inte… Det kommer hända så många saker på vägen som man måste ta ställning till och göra någonting åt. Så det känns ju rätt långt fram i tiden.
Anders pratar hellre om all positiv respons han och resten av besättningen fått i de städer där de lagt till, hållit torgmöten och seminarier och haft rundvisningar på båten. 


– Folk har varit jättevänliga och stöttat jättemycket. De har skänkt saker, och kommit ner och sagt ”Hej, jag är elektriker. Vad kan jag hjälpa till med?” eller ”jag är rörmokare, och jag har massa rör”.

En episod som speciellt har fastnat är när Estelle lade till över en natt i Stockholms skärgård för att byta styrman. 


– Precis när vi skulle gå, så kommer där en kvinna springande på kajen och ropar ”Vänta, vänta, är det nåt ni behöver?”. Vi svarar att vi just ska gå, men en tvättmaskin behöver vi ju. Då går hon hem och hämtar sin tvättmaskin, så den fick vi surra på däck. Det var jäkligt fint.