Att Jan Björklund är dumreaktionär torde de flesta ha observerat. Men frågan är om han inte dessutom är rent förblindad i sin dumdryghet. Som när han i förra veckan kommenderade det statliga historieskrivningsverket Forum för levande historia att samarbeta med den högerextrema lobbygruppen Upplysning om kommunism, UOK.
Om Forum för levande historia tycker vi som bekant illa. Av princip. Vi anser inte att statliga ämbetsverk skall slå fast vad som är historisk sanning, de må sedan gälla brott begångna i namn av vilken politisk ideologi som helst. Historisk forskning skall inte dikteras av staten.
Men man kan gilla åtminstone något av det som görs av institutioner man ogillar. Så var det bra att Forum för levande historia tackade nej till att sanktionera UOK:s utställning ”Kriget efter kriget”, som påstås handla om gerillakriget mot den sovjetiska ockupationen av Litauen 1944-53.
UOK är en extremistgrupp som ingen seriös historiker tar i ens med tång. Eftersom gruppen är så förblindad i sitt antikommunism att den inte ens erkänner befrielsen från nazismen som en befrielse.
Jan Björklund har dock inget att invända mot UOK:s rent bisarra historierevisionism. Den högste chefen för det statliga historieskrivningsverket är tvärtom upprörd över att hans underlydande håller sig borta från högerextremismen. Att bara ha mage att tacka nej till en organisation som har Carl Bildt och Gunnar Hökmark som hedersmedlemmar. Skäms på er!
Om det sk gerillakriget i Litauen skall sägas att det i huvudsak bedrevs av nazistiska krigsförbrytare och medlöpare och fram till 1945 som en integrerad del av den tyska krigsinsatsen. Det är Hitlers krigare som UOK hyllar.
Sådant finlir bekommer dock inte Jan Björklund. För visst var också Hitler antikommunist.
Att vi begåvats med ett statligt historieskrivningsverk är illa nog. Att vi dessutom begåvats med Jan Björklund kan få den mest förhärdade att må illa.
Men som alltid finns en tröst i bedrövelsen. När Jan Björklund kommenderar det statliga historieskrivningsverket att ansluta sig till högerns mest extrema uttryck, så lär fler bli övertygade om att det är nödvändigt att lägga ner skiten.
Proletären 47, 2007
