Turerna i AMF-skandalen blir alltmer parodiska och osmakliga. Alla inblandade skyller ifrån sig med en emfas som aldrig skådats tidigare, men av någon märklig anledning finns det bara oskyldiga, ingen skyldig.
För än så länge har Wanja Lundby-Wedin inte lyckats peka ut vem det är som lurat henne. Hon är bara lurad.
Nu påstås det att Svenskt Nä-ringslivs Göran Tunhammar och LO:s Erland Olausson sydde ihop Christer Elmehagens famösa pensionsavtal på egen hand och att de sedan mörkade sitt tilltag för den övriga styrelsen, som ändå inte ville veta och som ändå inte begrep, inte ens när siffrorna dök upp svart på vitt i årsredovisningen.
Vi kan bara dra en slutsats av detta. I denna affär finns bara skyldiga, ingen oskyldig.
Men låt oss för denna gång lämna själva AMF-affären därhän för att istället granska några av de kryp som dykt fram bakom de bortvälta stenarna. Som mer rör arbetarrörelsens hållning till sig själv.
I en TV-soffa i veckan ondgjorde sig Wanja Lundby-Wedin åter över de höga lönerna i det privata näringslivet. Visst skall kompetens och ansvar belönas, menade hon, men ingen är värd en lön som motsvarar femtio industriarbetarlöner. Så rätt, så rätt.
Vad är då en rimlig nivå enligt LO-ordföranden? Jo, fyra gånger så mycket som en industriarbetare kan vara lagom, ansåg Wanja. Det råkar vara just så mycket mer som hon själv tjänar, vilket hon faktiskt påpekade. Alltså. Ingen är värd en högre lön än Wanja Lundby-Wedin, förmodligen för att ingen kan vara mer kompetent än hon, åtminstone inte enligt henne själv.
Någon dag senare avslöjades att LO:s förre viceordförande Erland Olausson, en annan av AMF-affärens huvudaktörer, avgått som välmående 60-åring med en pension på minst 12 miljoner kronor från LO, vara 4 miljoner utbetalas innan han uppnår den pensionsålder som gäller för LO:s medlemmar.
Erland Olausson bedyrar att han är emot detta system. Men på något mystiskt sätt är också han lurad, för trots att han har varit både avtalssekreterare och vice ordförande i LO, så har han inte kunnat göra något åt det. Han är en del av ett system som bara finns.
Själva summan är dock inte så märkvärdig, menar Olausson.
”Slår man ut den på de 33 år jag jobbat får LO, så är den inte så väldigt stor”, säger han.
Vafalls? 12 miljoner kronor delat på 33. Det gör 363636 kronor om året. Bara i pensionsavsättning! Skulle det inte vara mycket när årslönen för en vanlig LO-medlem är lägre?
Kanske upptäckte Erland Olausson att det sagda skorrar en aning falskt. I vart fall kände han sig tvingad att tona ner storleken på summan ytterligare.
Så han gör genast en jämförelse till.
”Hade jag arbetat på en motsvarande befattning i det privata näringslivet hade jag fått mycket mer”, säger han och tycks synnerligen nöjd med denna sin slutgiltiga parad. Vem kan missunna Erland Olausson 12 miljoner i pension när han själv inte missunnar Christer Elmehagen 104 miljoner?
Wanja Lundby-Wedins och Erland Olaussons självbilder visar med närmast pinsam tydlighet att de lämnat hela arbetarrörelsetanken bakom sig. De säger sig företräda medlemmarna, på samma sätt som kungen påstår sig företräda folket, men de har inget gemensamt medlemmarna och de refererar inte till medlemmarna och medlemmarnas villkor, när de ser på sig själva. Då är det istället kompisarna i Svenskt Näringsliv som utgör referensram.
”Inte är väl jag mindre kompetent än Signhild Arnegård Hansen. Så varför skall jag tjäna mindre än henne.”
Ur arbetarrörelseperspektiv är det helt förvridet. En arbetarledare måste leva som dem han eller hon företräder, annars klipps banden och ledarna förvandlas förr eller senare till en grupp för sig, till människor i liv och tänkande har mer gemensamt med motparten. För i det stora hela, och med få undantag, är det människors vara som bestämmer deras tänkande.
Vi skriver här om Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson, om svensk fackföreningsrörelse och svensk socialdemokrati.
Men det skall genast sägas att den kommunistiska rörelsen alls inte är skinande ren i detta avseende. I den kommunistiska rörelsens historien finns bara alltför många exempel på ledarskap som tillskansas sig privilegier och fördelar för egen del, framförallt i socialistiska länder. Med lika förödande resultat.
Det viktiga är vad man drar för slutsatser av korruptionsfenomenet, som historisk erfarenhet, men också och inte minst för egen del, som fackförening eller parti.
Alla som läst Kommunistiska Partiets program vet att vi på inte sätt döljer bristerna i den hittillsvarande socialismen, framförallt inte vad gäller uppkomsten av ett byråkratiskt ledarskikt. Varvid vi med Karl Marx hävdar att arbetarrörelsen aldrig får tillåta särskilda och bättre villkor för ledarskapet: Arbetarledare skall avlönas som en genomsnittlig arbetare och de skall i allt övrigt ha samma villkor som arbetare, annars går det åt skogen.
Det kan framstå som en stolt och till intet förpliktande proklamation från ett parti som saknar maktställning i samhället.
Men man måste börja med sig själv. Här och nu. Varvid Kommunistiska Partiet tillämpar de principer som vi hävdar att hela arbetarrörelsen och hela socialismen måste tillämpa. Så betalas våra partianställda med en heltidslön som motsvarar genomsnittet i Kommunal, lågt räknat och lika för alla, oavsett ställning i partiet.
Den som vill skaffa sig fördelar för egen del har ingen karriär som anställd i vårt parti.
Vi säger inte att vårt system är det enda möjliga. Men principen är den enda riktiga i ett arbetarparti. Anställda skall leva som arbetare och skall drivas av engagemang, inte av egennytta.
Man skall leva som man lär, sägs det. Det är god moral, om än lite puritansk. Men arbetarrörelsen måste också vända på steken: Man lär som man lever.
Om arbetarrörelsen låter sina ledare leva som överklass, så tänker de snart nog som överklass. Och agerar därefter.
Ledare
Proletären nr 14, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
